Vaknar upp som om det är en vanlig skoldag. Relativt glad och redo för skolan och för ödsliga tåg och inskränkta busschaufförer. 

Småpratar med folk i skolan om att det bara är några veckor kvar nu. Bara några veckor kvar. Sen. Sommarlov. 6 veckor. 30 riktiga skoldagar. Bara några veckor kvar nu. Listar ut hur jag ska kunna ta mig igenom de sista veckorna. Hittar på små förklaringar för mig själv hur det kommer gå till. Bygger upp förväntningar och sänker dem så att jag inte ska bli besviken eller tröttna på vägen. Planering. Bara planering. 

8 dagar innan skolavslutningen så ska jag ju dessutom se ett visst band på Siesta. Mitt hjärta börjar dunka lite fortfarande och jag sitter i där i ett hörn i en steril skolkorridor och ler för mig själv. Ingen annan märker. Sitter och tänker på hur glad jag kommer vara. Men vill inte dit. Inte riktigt än. Snart.

Efter en hemresa fylld av bussersatta tåg och en Håkan Hellström sjungandes om vår så kom jag äntligen hem. Solljuset skymdes lite så jag bestämde mig för att inte traska runt lite på måfå inne i staden. Inte värt det utan sol. När jag väl satte mig hemma framför datorn så insåg jag att det har gått ett år nu. Ett år sedan In Full Regalia. Jag kommer ihåg hur peppad jag var. Jag kommer ihåg hur förväntansfull jag var.

När jag väl fått hem den skivan så stannade jag hemma från skolan. Gjorde det för det mesta egentligen på min förra skola. Lyssnade på skivan om och om igen. Det kändes som att de satt där bredvid mig, i köket. Jag blev glad och orädd. 

Nu har det gått ett år. Jag har varit med om helt otroliga saker. Om jag hade vetat vad som skulle hända mig den där dagen hemma i köket för nästan exakt ett år sedan hade jag suttit där och gråtit. Av förvåning.

Men det har gått så fort.