Hamnade inne i bebyggelsen Eksjö någon gång, sen eftermiddag. Ville så gärna fixa något glittrigt till mina fina vänners glittertema i helgen. Hittade aldrig min röda och italienska paljettbasker. Var på noll i glittermängd.

Får alltid samma känsla när jag går ensam där på gatorna. Kanske är det nog mest jag som är fientlig numera. Jag låser mig. Bland alla blonda hårkalufser och reade skinnjackor blir det bara fel. För varje människa är någon att identifiera. Känner jag igen personen i fråga, om jag gör det - känner den igen mig? Och den där hemska känslan när man bara ska fortsätta gå, gå förbi. Hur ögonen spänner sig och hur man vill visa att man inte vill visa någonting för att man är stark nog. Och hur man hoppas att man inte är igenkänd. Och hur man inte är igenkänd. Men man får blickar ändå.

Allt blir som ett spel. Och det finns vissa platser, där det alltid finns vissa människor. Undviker de platserna. Vissa dagar dock, arga dagar, då går jag förbi. Dagarna då jag kommit på vad jag ska säga när de stirrar. Då är de aldrig där.

I alla fall så har jag köpt rött glitter, lim och något glittrigt hårband. Det här ska nog gå.