Varje dag. Dessa järnvägsspår. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Tänk vad deprimerande det måste vara att vara ett tåg. Åka fram och tillbaka på samma järnvägsräls varenda dag. Att ha en massa klagande och irriterande människor sittandes på en. Att alltid vara sen, eller ännu värre, inställd. Det borde vara ett tillstånd på människor också; "Jag är inställd idag." Fast jag tror inte att människor skulle bli lika hysteriska om jag blev inställd. Men ändå. Tänk vad skönt. "I dag är jag inställd så kan ni hålla tyst."

Jag undrar ganska ofta, när jag är såhär trött, varför jag utsätter mig själv för det här. Varför jag stör det där stackars tåget, 9 mil. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Och då påminns jag om nuet för ett år sedan. När jag påminns om det så skulle jag kunna åka det där tåget fram och tillbaka tio gånger i rad bara för att slippa. Och om jag ser någon från min förra skola på det där tåget, någon som börjat gymnasiet, så gör det ont. 

En annan störande sak med tåg och mig själv är att om man läser fel på tidtabellen så känner man sig dödens senare. Jag blir stressad av tider. Extremt stressad. Det är ganska kontroversiellt att hela skolan är uppbyggt av tidtabeller, och det jag gör för att komma ifrån den varje dag är också en enda stor tidtabell. Detta ger mig oro varje dag. Jag blir besatt av minuter.

Och jag tänker för mycket.