Upptäckte igår att min kamera havererat. Den jag har med mig på turnén för att bevara alla minnen på något logiskt sätt. Inte bara som någon slags röra i huvudet.

Så idag var jag och min pappa tvugna att åka in till någon kameraaffär. Det kändes så pinsamt att förklara att jag hade haft sönder den. Verkligen. Jag kände mig så misslyckad. I alla fall så skulle den gå att laga, dock skulle det bli ganska dyrt. Kamerahuset var trasigt men de hade begagnade kamerahus i affären. Ett Nikon D60-hus fanns för samma pris som att laga den gamla D40:n. 

Det blev ett D60-hus. En uppgradering egentligen. Turnén är räddad. Men jag har ändå dåligt samvete.

Förövrigt så funderar jag fortfarande på det där med att färga topparna. (Om ni inte hänger med, tryck här.) Men för mig är det egentligen inte bara att köpa lite färg och bara göra det.

Först och främst så måste jag ha hjälp av någon. Har tänkt ut en lovlig kandidat. Den vet bara inte om det än. Om det nu ens ska bli av. Jag ska träffa denne människa ikväll. Känner att jag borde ha bestämt mig tills dess. Förvarning.

För det andra så måste jag ha tillåtelse. Och det vet jag inte ens om jag har. Får mest som svar att det är fult. Och att jag inte borde. Och att det är dumt för det är så fint att vara naturlig. (Visst är det fint att se naturlig ut, men att färga topparna betyder ju inte att man lönnmördar sin vanliga hårfärg så att den aldrig mer kommer tillbaka. Vad jag har förstått så bleknar färgglad hårfärg otroligt snabbt ur håret.)

Och om jag nu bara får det som respons så känner jag att jag inte vågar. För även om jag färgar håret då och är jättenöjd med det själv och tycker att det är fint så vet jag att mina föräldrar bara kommer hata det. Det skulle inte kännas värt.