I bakgrunden, på någon åsidosatt flik på webbläsaren spelas det låtar. De bara försvinner. Jag gör val, men jag hör dem inte. De är bara flikar. 
Fast när jag öppnar dem så är det ändå ganska fint. Men det saknas saker.

Mest hela tiden. 

De är saker jag håller fast vid. Antingen med stadiga grepp kring hårda kravallstaket eller bara i den där elektroniska apparaten jag vardagligen håller i handen.


Dessa grepp finns ju bara för att jag känner att det saknas saker. Men jag mår ändå bra. För jag hittade det där greppet.

Men människor och grepp förändras. Orättvisa?
Andra lever med grepp om allt och ingenting. Om okunskapen. De håller fast ovetandes och lever nog ganska bra ändå.

Men vi andra. Vi gjorde en upptäckt. Och där står vi och håller fast. Kämpar varje gång för att hitta något sätt att bevara allt. Euforin är kortvarig, till skillnad från okunskapen. Vi tappade den. Och vi är lyckligt lottade.

Kortvarigt kanske kan vara för evigt ändå.