Köandet var oändligt när vi väl blivit insläppta på området. (Ibland i konsertsammanhang känner jag mig som en liten ohängd hund som ska skyfflas till diverse ställen. Men det kanske är meningen med festivaler.)

Och konserten. I sig var den nog helt underbar. I sig kunde den nog vara topp 5. Men jag såg inte så mycket av den. Var tvungen att hålla i staketet frenetiskt mycket.

Det som ändå slog mig mest under konserten var inte de fulla ungdomarna som sjöng fel i alla låtar, utan det var hur varje enskild låt bar inne på så mycket olika känslor och tankar, och att allting hela tiden skiftade. Fick knappt luft i allt hulkande i Apocalypse, till att helt plötsligt känna den där känslan av att man bara vill hoppa och hoppa och hoppa och hoppa igen och igen när ens armar flyger okontrollebart kontrollerat som gester tillsammans med låten.

Efter konserten hade min röst förvandlats. Sara beskrev den bra, jag lät som en kille som hamnat i fel målbrott.

Och det blev inte så mycket skrivet idag. Men jag har inte så mycket att säga.