Mitt i natten och egentligen direkt efter konserten i Växjö åkte vi hem och sov i några få timmar. Vaknade sedan upp tidigt på morgonen för att bege sig till Norrköping. Var där lite efter kl 10. Fick könummmret 6.



Så det var bara att sätta igång och köa. Frysa och så. Men det gjorde inte så mycket. Alla Angelheads är så himla underbara så man glömmer bort allt jobbigt. Och nu är jag helt ärlig. Ni är underbara. 

I alla fall så gick dagen. Runt insläpp var vi alla väldigt frusna. Själv stod jag tillsammans med Lina inlindad i en stor sovsäck. Det såg förmodligen helt sjukt ut, men jag frös ju!

Väl vid insläpp så sprang jag in. Nerför trapporna och förbi alla möjliga skumma staket. Det var bara en person som sprang före mig. Jag vet inte varför jag sprang. Jag var bara så himla taggad att jag var illa tvungen. Kunde dessutom höra en massa vakter som retade oss över att vi sprang. Men egentligen, om man köat i 10 timmar så ska det väl vara värt det?

Men konserten började till slut. Och allt var bra. Det var den bästa konserten jag varit på hittils. Det var så mycket känslor. 












Jag hade med mig ett papper. På pappret hade jag skrivit "Två tusen ljusår av mörker?". Jag ville så gärna höra den låten. För mig är den låten större än It takes a fool. Den är speciell. Jag kunde bara inte hantera att veta att jag aldrig skulle få höra den live. 
Så jag stod där och höll upp skylten i slutet av konserten, jag fick kramp i armarna. Ola ignorerade den först i "låtönskardelen". Men efter One of us is gonna die young så kom han plötsligt mot mig och sträckte sig för att ta emot min skylt. Han sjöng några rader acapella. Och gav tillbaka skylten. Han tog bara i skylten lite. Som för att säga: "Jag gör det här för dig". Jag bröt ihop. Det kändes så overkligt att jag fick höra den där låten. Just nu orkar jag inte direkt förklara varför den är så speciell för mig. Den får väl ett eget inlägg snart.