Vad spelade du där, Jens? #1
Kom precis hem från en skum vistelse i Stockholm.
Åkte ganska tidigt på morgonen och hamnade vid Cirkus ~ 13.00. Tiden gick fort fast på ett långsamt sätt, om man nu ens ska ge sig på att försöka beskriva det - Köande.
Jag överlevde i alla fall fram tills klockan fyra. Men efter en del uppstyrning och utfrågning så visade det sig att soundchecket, som jag var inbjuden till, inte skulle vara förrän kl 17.15. Ola var tydligen försenad, om jag nu kommer ihåg rätt.
När vi väl fick gå in där, till scenen, så blev jag nervös. Vi var bara fyra stycken, och där på scenen stod de. (Minus Ola som tydligen var magsjuk och skulle spara på krafterna inför konserten.) I början vågade vi knappt gå fram, vi bara stod där, de såg ju oss. Till slut började Martin prata. Undrade vad vi i street teamet höll på med och så. Jag vet inte om någon av oss svarade, förmodligen.
Till slut släppte i alla fall nervositeten och de fortsatte med att soundchecka lite till. Det verkade vara väldigt oseriöst. Kul. Deras humor är verkligen torr, fast på ett hysteriskt roligt sätt.
Till slut gick Martin ner från scenen och började prata med oss, frågade vad vi hette och var vi bode. Han reagerade ganska starkt när jag sade att jag bodde i Eksjö och började prata om någon motorcykelklubb här. Riktigt entusiastisk var han också. Snart kom också resten av bandet ner från scenen och gav oss en massa plektrum och svettband (Lasse kallade dem för "tennis"). Jag kommer ihåg att jag pratade ganska mycket. Det kändes nästan som att de var mer nervösa än vad jag var.
Efter ett tag var det dags för gruppfoto. Det jag fasade mest. Jag ställde upp på bild och så, men jag vet inte om den kommer publiceras på bloggen. Jens var i alla fall elak mot min kamera. Han har tydligen också en Nikon som också vägrar att ta bilder, så när vi stod där och "posade" hade vi en utläggning om hur trötta alla Nikon-kameror var på livet. Deprimerade rent utsagt.
Jens var väldigt pratsam, han var nog minst nervös av oss alla. Dessutom var alla i bandet väldigt måna om att tacka oss. De tackade oss. Och där stod vi och sa "varsågod" lite tyst tittandes ner i marken.
Jag var egentligen mest stolt över att jag pratade. Och all respons jag fick. Och att de var så underbart äkta.
Åkte ganska tidigt på morgonen och hamnade vid Cirkus ~ 13.00. Tiden gick fort fast på ett långsamt sätt, om man nu ens ska ge sig på att försöka beskriva det - Köande.
Jag överlevde i alla fall fram tills klockan fyra. Men efter en del uppstyrning och utfrågning så visade det sig att soundchecket, som jag var inbjuden till, inte skulle vara förrän kl 17.15. Ola var tydligen försenad, om jag nu kommer ihåg rätt.
När vi väl fick gå in där, till scenen, så blev jag nervös. Vi var bara fyra stycken, och där på scenen stod de. (Minus Ola som tydligen var magsjuk och skulle spara på krafterna inför konserten.) I början vågade vi knappt gå fram, vi bara stod där, de såg ju oss. Till slut började Martin prata. Undrade vad vi i street teamet höll på med och så. Jag vet inte om någon av oss svarade, förmodligen.
Till slut släppte i alla fall nervositeten och de fortsatte med att soundchecka lite till. Det verkade vara väldigt oseriöst. Kul. Deras humor är verkligen torr, fast på ett hysteriskt roligt sätt.
Till slut gick Martin ner från scenen och började prata med oss, frågade vad vi hette och var vi bode. Han reagerade ganska starkt när jag sade att jag bodde i Eksjö och började prata om någon motorcykelklubb här. Riktigt entusiastisk var han också. Snart kom också resten av bandet ner från scenen och gav oss en massa plektrum och svettband (Lasse kallade dem för "tennis"). Jag kommer ihåg att jag pratade ganska mycket. Det kändes nästan som att de var mer nervösa än vad jag var.
Efter ett tag var det dags för gruppfoto. Det jag fasade mest. Jag ställde upp på bild och så, men jag vet inte om den kommer publiceras på bloggen. Jens var i alla fall elak mot min kamera. Han har tydligen också en Nikon som också vägrar att ta bilder, så när vi stod där och "posade" hade vi en utläggning om hur trötta alla Nikon-kameror var på livet. Deprimerade rent utsagt.
Jens var väldigt pratsam, han var nog minst nervös av oss alla. Dessutom var alla i bandet väldigt måna om att tacka oss. De tackade oss. Och där stod vi och sa "varsågod" lite tyst tittandes ner i marken.
Jag var egentligen mest stolt över att jag pratade. Och all respons jag fick. Och att de var så underbart äkta.
Är i alla fall oerhört glad och tacksam över detta. Problemet var att det påverkade mig för mycket senare under kvällen.
Spår;
Lämnat av: V
Åh vad kul att det blev lyckat! Kul att du skrev om M&G och soundchecken oxå! :)
Lämnat av: Ellie
Åh, vad mysigt att vara på Arks soundcheck.. Jag och min kompis stod utanför på Katalin, åt mackor och tittade när Arks soundcheckade. Och så dansade vi lite, och Ola såg oss, pekade på oss och dansade lite han med. Men liksom, att verkligen vara framför scenen under själva soundchecken... Åh alltså.
Lämnat av: Cicci
Vad roligt att ni fick vara med på soundchek.
Var det du som höll på att svimma frmför mig sen efter ett par låtar på konserten. Såg hur du höll på att falla i hop så jag var tvungen att ta tag i dig. Tyckte så synd om dig.
Lämnat av: Linnea.
Svar till Cicci: Hah, ja, det var nog jag. Aw. Men det gick bra i alla fall till slut. :D
Trackback