Allt hade varit så enkelt, egentligen. Hon hade kunnat stannat, suttit där och väntat, bara låta allt passera, som vanligt. En vanlig skoldag.

Klassrummet hade varit fyllt av skratt, dock inte av hennes, lektionen urartade när läraren kom in. Allt var bara sorl, men ändå kunde hon höra viskningarna runt omkring henne, blickarna i ryggen. Tyngden bara föll ner på hennes axlar, sten efter sten, för varje dag hade hon sjunkit lägre och lägre ner. Hennes blick gömdes i böckerna. Men deras blickar gömde sig inte, de dömde.

Någonstans mellan hennes känslor och mellan deras hat så reste hon sig upp. Hennes rygg kunde känna av tyngden, men trotsade kraften och tog sig ut. Ut genom klassrummet. Ut genom de mörka korridorerna. Bara ut. Där ute fanns det parker, gator. Staden var helt annan på morgonen. På morgonen då inget ännu hunnit hända.

Så därför stod hon där, orkeslös men tvivlande. Vid bilarna, vid vägarna. Människor som såg viktiga ut gick förbi henne med stora pappmuggar fyllda av koffein. Sådant som "viktiga människor ska dricka. När de swischade förbi henne så blev allt så märkbart. Hennes korta kropp gömde sig i skuggan av deras trenchcoats och dyra sjalar. Vilken väg hade de valt?

Men hon fortsatte gå. Hon behövde en riktning. En riktning förbi alla gränder. I alla gränder där de vilseledda var. I gränderna där saker gått i fel riktning.

Marken täcktes av illaluktande kullersten. Den var svår att gå på när man rörde sig så sakta. Men hon kunde inte skynda sig. Hon fick inte missa någonting. Hon visste ingenting. Inga felbedömningar. Hon måste hitta. Nu.