Finns det ens något bäst före-datum på mögelost?
Nu har jag överlevt den sista riktiga skoldagen i åttan. Den blev nog dessutom den bästa skoldagen i åttan. Ni vet, såndär lycka som sprider sig innan sommarlovet som gör att alla bara är snälla mot varandra även fast man kanske inte är så bra vänner?
Den fina falska snällheten har gjort mig lite glad idag.
Det som inte gör mig glad är att några av mina riktiga vänner i skolan ska försvinna efter det här året och att vi har våra sista dagar tillsammans nu. Man vet inte riktigt vad man ska göra. Vi vill göra allt just nu. Vi ska äta frukost på tåget tillsammans osv. Vi är alla väldigt desperata innerst inne, skulle jag tro.
Det känns bara fel och konstigt. Att göra allt för sista gången. Jag är så van vid att inte trivas i skolan och få eufori av att veta att det är sista gången jag behöver genomlida saker. Men nu trivs jag ju. Jag är inte van. Seperationsångest? Jag vill inte ha sommarlov.
För övrigt så håller jag just nu på med livets gåta. Att packa.
Lalala.
När ens liv egentligen handlar mer om event på Facebook. Och när datorn undrar om du verkligen är säker på att du vill lämna denna sida.
När det snart är sommarlov och när man borde vara så glad. När man börjat skriva en till novell, men känner på sig att den bara kommer få en början, precis som alla andra. För sen har man inte tid. Fast egentligen har man det.
När alla andras sommarlov egentligen kan beskrivas av Allsång på Skansen, medans ens eget egentligen inte kan beskrivas alls.
När det snart är sommarlov och när man borde vara så glad. När man börjat skriva en till novell, men känner på sig att den bara kommer få en början, precis som alla andra. För sen har man inte tid. Fast egentligen har man det.
När alla andras sommarlov egentligen kan beskrivas av Allsång på Skansen, medans ens eget egentligen inte kan beskrivas alls.
Ett liv, på distans.
Försöker ignorera den där jobbiga känslan jag får när folk skriver om hur roligt de har med sina kompisar hela tiden. Hur de peppar inför att träffa sina makalösa kompisar som bor typ 100 meter ifrån dem varje dag.
Varför känner jag mig alltid som en ensam liten enstöring i en iglo på Norpolen när människor skriver om sådant?
Jag har väl också vänner? Fast jag träffar dem ju inte så ofta.
Jag är ju inte van vid sånt. Att hantera vänner, alltså. Det är så himla svårt.
Egentligen känns det bättre när man inte träffar dem hela tiden. Då tjatar man inte ut varandra. Även fast jag önskar att jag bara skulle få dränka dem i kramar precis varje dag. Man skulle kanske känna sig starkare när man vet att de verkligen finns där. Att de inte är påhitt.
Varför känner jag mig alltid som en ensam liten enstöring i en iglo på Norpolen när människor skriver om sådant?
Jag har väl också vänner? Fast jag träffar dem ju inte så ofta.
Jag är ju inte van vid sånt. Att hantera vänner, alltså. Det är så himla svårt.
Egentligen känns det bättre när man inte träffar dem hela tiden. Då tjatar man inte ut varandra. Även fast jag önskar att jag bara skulle få dränka dem i kramar precis varje dag. Man skulle kanske känna sig starkare när man vet att de verkligen finns där. Att de inte är påhitt.
Step out. Step out of yout echo chamber.
Mötte upp Emma idag. Första gången på evigheter.
Första gången på evigheter som jag träffade en vän som inte är Arkfanatisk. Första gången som jag sitter på ett café i över en timme och bara pratar. Första gången på länge som jag lyckas njuta av en kopp kaffe.
Jag tror att jag behöver göra sådant oftare, jag behöver inse att det faktiskt finns vänner som man kan träffa till vardags också. Eller i alla fall typ två. Den senaste tiden har allt bara hängt på Ark. Jag har gått runt så orolig hela tiden.
Det var nästan lite terapi, vaknade imorse, hade sovit i 9 timmar utan att det ens kändes. Somnade på tåget, vaknade upp precis när jag behövde kliva av. Somande på tåget på väg hem. Vaknade upp på ett helt öde tåg i Nässjö. Rusade till bussen och sedan direkt till Emma.
Det måste i alla fall definitivt ske oftare.
Första gången på evigheter som jag träffade en vän som inte är Arkfanatisk. Första gången som jag sitter på ett café i över en timme och bara pratar. Första gången på länge som jag lyckas njuta av en kopp kaffe.
Jag tror att jag behöver göra sådant oftare, jag behöver inse att det faktiskt finns vänner som man kan träffa till vardags också. Eller i alla fall typ två. Den senaste tiden har allt bara hängt på Ark. Jag har gått runt så orolig hela tiden.
Det var nästan lite terapi, vaknade imorse, hade sovit i 9 timmar utan att det ens kändes. Somnade på tåget, vaknade upp precis när jag behövde kliva av. Somande på tåget på väg hem. Vaknade upp på ett helt öde tåg i Nässjö. Rusade till bussen och sedan direkt till Emma.
Det måste i alla fall definitivt ske oftare.
Ett liv, också.
Dagens höjdpunkt var den där stora koppen kaffe när man precis kommit hem från skolan. Den andra höjdpunkten var kaffekopp numero 2 några minuter senare. Höjdpunkten försämrades något när lite av kaffet hamnade på en alldeles vit vägg.
Förövrigt så har jag tänkt mycket på vad jag ska sysselsätta mig med, i höst, efter turnén. Funderar på att börja skriva. Inte på måfå, som jag gör nu. Utan på riktigt. Jobba på något.
Kanske börja teckna igen, så som jag gjorde i höstas.
Se Ola i Jönköping. Kommer säkert vara jätteinvolverad i det eventet tids nog.
Det känns i alla fall lindrande att tänka så. Ark kommer fortfarande finnas där. Men då ska det vara min tur att komma någonstans.
Innan 2011 vågade jag varken tro på Ark eller mig själv. Nu vågar jag tro på Ark. Jag ska tro på mig själv också.
Kanske börja teckna igen, så som jag gjorde i höstas.
Se Ola i Jönköping. Kommer säkert vara jätteinvolverad i det eventet tids nog.
Det känns i alla fall lindrande att tänka så. Ark kommer fortfarande finnas där. Men då ska det vara min tur att komma någonstans.
Innan 2011 vågade jag varken tro på Ark eller mig själv. Nu vågar jag tro på Ark. Jag ska tro på mig själv också.
Update.
Gick precis till en mataffär för att handla in saker. Jag ska nämnligen baka åt ett försök vår klass gör att tjäna in lite klasspengar.
Så fort jag klev ut ur ytterdörren bestämde jag helt plötsligt för att ta affären längst bort här i staden.
Jag bara älskar doften av träd på kvällen, jag vet, det låter lite dumt, men det är sant. Och känslan när man är ute i bara jeansjacka och hör när vinden blåser i trädkronorna.
Det var helt otroligt. Som vanligt var det också helt öde ute på gatorna. Men det mest underbara av allt: Jag frös inte.
Det är som jag fortfarande har de där få minutrarna utomhus i vintras inprogrammerade i hjärnan, hur jag frös. Och hur jag frös ännu mer. Hur jag nästan stod och grät över hur jag frös. För jag hatar att frysa. Och efter allt detta frysande så har jag på något sätt bara fortsatt undvika att vara utomhus. Även nu när alla pratat om den där kolossala värmen.
Men denna försommarkvällsvärme är ju bara helt underbar. Att jag inte förstått det innan.
Så fort jag klev ut ur ytterdörren bestämde jag helt plötsligt för att ta affären längst bort här i staden.
Jag bara älskar doften av träd på kvällen, jag vet, det låter lite dumt, men det är sant. Och känslan när man är ute i bara jeansjacka och hör när vinden blåser i trädkronorna.
Det var helt otroligt. Som vanligt var det också helt öde ute på gatorna. Men det mest underbara av allt: Jag frös inte.
Det är som jag fortfarande har de där få minutrarna utomhus i vintras inprogrammerade i hjärnan, hur jag frös. Och hur jag frös ännu mer. Hur jag nästan stod och grät över hur jag frös. För jag hatar att frysa. Och efter allt detta frysande så har jag på något sätt bara fortsatt undvika att vara utomhus. Även nu när alla pratat om den där kolossala värmen.
Men denna försommarkvällsvärme är ju bara helt underbar. Att jag inte förstått det innan.
-
Orkar inte prov. Orkar inte tänka. Orkar inte slappna av. Orkar inte mig själv.
Orkar inte att världen är full av människor. Orkar inte sitta här längre. Orkar inte.
Och orkar inte jobbiga blogginlägg för den delen heller. Bäst att jag låter bli i framtiden. Men vi ses väl, om ett tag.
Och orkar inte jobbiga blogginlägg för den delen heller. Bäst att jag låter bli i framtiden. Men vi ses väl, om ett tag.
Howl in the jungle.
En blogg. En söndag. En solig dag i maj. En flicka som sitter inomhus vid sin dator. En solig dag utomhus som sagt. En dator inomhus. En blogg som ingen orkar med längre.
En flicka som vill klippa hellugg men orkar inte med ångesttankarna om att det kommer bli fult osv. Allt blir ändå fult.
Några till bokstäver i en blogg. För att man kan. Om man kan, vill man inte fylla världen med sina bokstäver, även fast alla bara vänder ryggen emot dem?
För vi alla vill ju bli bättre. Hela tiden. Bättre.
Man kan inte vara nöjd när man ser längre vägar framför sig. Man ser den långa stigen.
Du är inte bra. Ser du slutet där? På den där stigen. Där är bra. Det är bra.
Om 14 dagar ses vi. Har jag hellugg då?
En flicka som vill klippa hellugg men orkar inte med ångesttankarna om att det kommer bli fult osv. Allt blir ändå fult.
Några till bokstäver i en blogg. För att man kan. Om man kan, vill man inte fylla världen med sina bokstäver, även fast alla bara vänder ryggen emot dem?
För vi alla vill ju bli bättre. Hela tiden. Bättre.
Man kan inte vara nöjd när man ser längre vägar framför sig. Man ser den långa stigen.
Du är inte bra. Ser du slutet där? På den där stigen. Där är bra. Det är bra.
Om 14 dagar ses vi. Har jag hellugg då?
Upp och ner-dag.
Dens avslut involverar albumet Strange Days med The Doors. Imorse försvann den där kraften som jag inledde veckan med. Doors känns lindrande.
I måndags så var allt i mina händer. Jag kände att jag kunde göra vad som helst. Pröva vad som helst. Få drömma om vad som helst.
Men i ett sms imorse så knuffades jag ner på marken och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp.
I måndags så var allt i mina händer. Jag kände att jag kunde göra vad som helst. Pröva vad som helst. Få drömma om vad som helst.
Men i ett sms imorse så knuffades jag ner på marken och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig upp.
***
Ang. kommentarerna till föregående inlägg, här Zoofie, här har du ett till onödigt långt och ointressant inlägg. :D
Och tack till er andra.
Tack till mina läsare.
Och tack till er andra.
Tack till mina läsare.
Mitt namn är en metafor.
Mitt ansikte bara en pseudonym.
Jag är jag.
Det är jag.
Jag är mig själv.
Jag är vad jag känner och tycker.
Men ingen vet vem jag var.
Det där längst in.
Ett år sedan.
Två år sedan.
Tre år sedan.
Jag vill att alla ska veta.
Men jag vet fortfarande inte hur jag ska förklara det.
Jag är jag.
Det är jag.
Jag är mig själv.
Jag är vad jag känner och tycker.
Men ingen vet vem jag var.
Det där längst in.
Ett år sedan.
Två år sedan.
Tre år sedan.
Jag vill att alla ska veta.
Men jag vet fortfarande inte hur jag ska förklara det.
Penna och papper.
Åh. Fick precis en så stor lust att skicka brev. Alltså, sådana riktiga brev, med kuvert och frimärke.
Har tröttnat lite på att allt bara är via internet. Dataskrivna bokstäver. Att skriva något till någon på internet är egentligen otroligt enkelt.
Om man fick ett brev skulle man känna sig mer uppskattad, eftersom att det är ganska omständigt att skicka dem.
Någon som vill ha ett brev? Någon som vill skicka ett brev? Någon? Nej? Okej.
Har tröttnat lite på att allt bara är via internet. Dataskrivna bokstäver. Att skriva något till någon på internet är egentligen otroligt enkelt.
Om man fick ett brev skulle man känna sig mer uppskattad, eftersom att det är ganska omständigt att skicka dem.
Någon som vill ha ett brev? Någon som vill skicka ett brev? Någon? Nej? Okej.
Usama Bin Laden.
Är död.
Men "bara" för det så tror jag inte att terrorismen är död.
Men "bara" för det så tror jag inte att terrorismen är död.
And when you take them on you're gonna take 'em all too far.
Vaknar upp som om det är en vanlig skoldag. Relativt glad och redo för skolan och för ödsliga tåg och inskränkta busschaufförer.
Småpratar med folk i skolan om att det bara är några veckor kvar nu. Bara några veckor kvar. Sen. Sommarlov. 6 veckor. 30 riktiga skoldagar. Bara några veckor kvar nu. Listar ut hur jag ska kunna ta mig igenom de sista veckorna. Hittar på små förklaringar för mig själv hur det kommer gå till. Bygger upp förväntningar och sänker dem så att jag inte ska bli besviken eller tröttna på vägen. Planering. Bara planering.
8 dagar innan skolavslutningen så ska jag ju dessutom se ett visst band på Siesta. Mitt hjärta börjar dunka lite fortfarande och jag sitter i där i ett hörn i en steril skolkorridor och ler för mig själv. Ingen annan märker. Sitter och tänker på hur glad jag kommer vara. Men vill inte dit. Inte riktigt än. Snart.
Efter en hemresa fylld av bussersatta tåg och en Håkan Hellström sjungandes om vår så kom jag äntligen hem. Solljuset skymdes lite så jag bestämde mig för att inte traska runt lite på måfå inne i staden. Inte värt det utan sol. När jag väl satte mig hemma framför datorn så insåg jag att det har gått ett år nu. Ett år sedan In Full Regalia. Jag kommer ihåg hur peppad jag var. Jag kommer ihåg hur förväntansfull jag var.
När jag väl fått hem den skivan så stannade jag hemma från skolan. Gjorde det för det mesta egentligen på min förra skola. Lyssnade på skivan om och om igen. Det kändes som att de satt där bredvid mig, i köket. Jag blev glad och orädd.
Nu har det gått ett år. Jag har varit med om helt otroliga saker. Om jag hade vetat vad som skulle hända mig den där dagen hemma i köket för nästan exakt ett år sedan hade jag suttit där och gråtit. Av förvåning.
Men det har gått så fort.
-
Väl där så känner man att det enda man har är nu. (Det är nu. Bara nu. Sen blir det bara då. Förgånget.)
För när nuet blir då så har man bara kvar känslan av att vara misslyckad.
Go astray.
Just nu är jag någonstans i Skåne. Eller i en bil på väg till Skåne. Eller i en bil som virrar runt efter en parkeringsplats i Malmö?
Jag gillar i alla fall tanken. Jag gillar i alla fall Skåne. Jag gillar i alla fall inte Eksjö. Jag lär i alla fall stå ut.
Jag kan stå ut med att bo i Eksjö så länge jag har mitt rum. Där kan jag isolera mig. Kan ibland märka att mina föräldrar inte riktgit gillar det. De kanske inte förstår? På mitt rum kan jag sitta, titta oändliga gånger på min Arkvägg. Lyssna på musik. Prata med mina riktiga vänner via datorn, för de är ju inte där, i Eksjö. Jag önskar att jag kunde få uppleva det någon gång, att bo i samma stad som en riktig vän. Att kunna träffas spontant.
Kanske någon gång i framtiden. När jag är vuxen. Och kanske bor i Malmö? Eller någon annanstans?
[Tidsinställt inlägg.]
Jag gillar i alla fall tanken. Jag gillar i alla fall Skåne. Jag gillar i alla fall inte Eksjö. Jag lär i alla fall stå ut.
Jag kan stå ut med att bo i Eksjö så länge jag har mitt rum. Där kan jag isolera mig. Kan ibland märka att mina föräldrar inte riktgit gillar det. De kanske inte förstår? På mitt rum kan jag sitta, titta oändliga gånger på min Arkvägg. Lyssna på musik. Prata med mina riktiga vänner via datorn, för de är ju inte där, i Eksjö. Jag önskar att jag kunde få uppleva det någon gång, att bo i samma stad som en riktig vän. Att kunna träffas spontant.
Kanske någon gång i framtiden. När jag är vuxen. Och kanske bor i Malmö? Eller någon annanstans?
[Tidsinställt inlägg.]