Keeps my mind from wondering.
Satt nyss på min oerhört läskiga balkong och knöt ett armband. I regnbågsfärger. Ibland är livet lugnt.
Är lite tagen av värmen och att det bara är en riktig skoldag kvar. Är tagen av Siesta som jag fortfarande inte förstår och av sommarlovet som jag inte tror existerar. Men det ska väl gå.
Är lite tagen av värmen och att det bara är en riktig skoldag kvar. Är tagen av Siesta som jag fortfarande inte förstår och av sommarlovet som jag inte tror existerar. Men det ska väl gå.
Siesta.
(Tack för alla fina kommetarer om min novell.)
Jag är förmodligen i nuläget den enda människan på hela detta runda jordklot som inte peppar inför Siesta. Jag ska ju förvisso dit och allt. För att se The Ark, svårt att undgå, eller hur?
För det första så är jag så himla otroligt trött att min mamma i fredags nästan blev lite orolig över att jag fått narkolepsi (Läs: detta var förstås väldigt oseriöst, men ändå lite läskigt i 0,00005 sekunder). Jag somnar hela tiden. Somnade i korridoren i skolan förra veckan. Är fortfarande trött. Kommer säkert somna på Siesta också.
För det andra så är det ärligt talat den första riktiga festival jag ska på. Jag är väl egentligen inte så intresserad av festivaler. Och jag vet inte så mycket om dem, är därför orolig över allt det där med att köa. Jag mår inte bra när jag inte alls har en aning om hur saker är i förväg. Jag klarar inte riktigt av det.
För det tredje så kommer det dröja 17 dagar efter Siesta innan jag gör något Arkrelaterat igen. Sjutton dagar är mycket när man väl är inne i det. Man vill ju att det ska fortsätta när man är inställd på det, sitt andra liv det vill säga.
Och för det fjärde, inte att glömma, det är en avskedsturné. Vad är en avskedsturné? Hur fungerar sådana? Får man överhuvudtaget njuta av sådana? Eller blir människor sura då? Jag vill njuta av den. Jag tycker att det är meningen. Men jag vet så många andra som bara dör på att det är den sista turnén. Men jag vill själv inte det. Hur ska man bära sig åt?
Jag är förmodligen i nuläget den enda människan på hela detta runda jordklot som inte peppar inför Siesta. Jag ska ju förvisso dit och allt. För att se The Ark, svårt att undgå, eller hur?
För det första så är jag så himla otroligt trött att min mamma i fredags nästan blev lite orolig över att jag fått narkolepsi (Läs: detta var förstås väldigt oseriöst, men ändå lite läskigt i 0,00005 sekunder). Jag somnar hela tiden. Somnade i korridoren i skolan förra veckan. Är fortfarande trött. Kommer säkert somna på Siesta också.
För det andra så är det ärligt talat den första riktiga festival jag ska på. Jag är väl egentligen inte så intresserad av festivaler. Och jag vet inte så mycket om dem, är därför orolig över allt det där med att köa. Jag mår inte bra när jag inte alls har en aning om hur saker är i förväg. Jag klarar inte riktigt av det.
För det tredje så kommer det dröja 17 dagar efter Siesta innan jag gör något Arkrelaterat igen. Sjutton dagar är mycket när man väl är inne i det. Man vill ju att det ska fortsätta när man är inställd på det, sitt andra liv det vill säga.
Och för det fjärde, inte att glömma, det är en avskedsturné. Vad är en avskedsturné? Hur fungerar sådana? Får man överhuvudtaget njuta av sådana? Eller blir människor sura då? Jag vill njuta av den. Jag tycker att det är meningen. Men jag vet så många andra som bara dör på att det är den sista turnén. Men jag vill själv inte det. Hur ska man bära sig åt?
Vägar.
(En ytterst kort och underlig novell jag skrev igårkväll.)
Takten i hennes steg växte större. Gatan var stor. Oändlig. Bilar passerade i märkbar fart, men i flickans kropp rörde allt sig så sakta. Varenda tanke. Varenda blick. Varenda andetag. Det enda som florerade var hennes tvivel. Staden var fylld av skyltar. Riktningar. Gator Men ingen riktig väg. Ingenstans att finnas.
Takten i hennes steg växte större. Gatan var stor. Oändlig. Bilar passerade i märkbar fart, men i flickans kropp rörde allt sig så sakta. Varenda tanke. Varenda blick. Varenda andetag. Det enda som florerade var hennes tvivel. Staden var fylld av skyltar. Riktningar. Gator Men ingen riktig väg. Ingenstans att finnas.
Allt hade varit så enkelt, egentligen. Hon hade kunnat stannat, suttit där och väntat, bara låta allt passera, som vanligt. En vanlig skoldag.
Klassrummet hade varit fyllt av skratt, dock inte av hennes, lektionen urartade när läraren kom in. Allt var bara sorl, men ändå kunde hon höra viskningarna runt omkring henne, blickarna i ryggen. Tyngden bara föll ner på hennes axlar, sten efter sten, för varje dag hade hon sjunkit lägre och lägre ner. Hennes blick gömdes i böckerna. Men deras blickar gömde sig inte, de dömde.
Någonstans mellan hennes känslor och mellan deras hat så reste hon sig upp. Hennes rygg kunde känna av tyngden, men trotsade kraften och tog sig ut. Ut genom klassrummet. Ut genom de mörka korridorerna. Bara ut. Där ute fanns det parker, gator. Staden var helt annan på morgonen. På morgonen då inget ännu hunnit hända.
Så därför stod hon där, orkeslös men tvivlande. Vid bilarna, vid vägarna. Människor som såg viktiga ut gick förbi henne med stora pappmuggar fyllda av koffein. Sådant som "viktiga människor ska dricka. När de swischade förbi henne så blev allt så märkbart. Hennes korta kropp gömde sig i skuggan av deras trenchcoats och dyra sjalar. Vilken väg hade de valt?
Men hon fortsatte gå. Hon behövde en riktning. En riktning förbi alla gränder. I alla gränder där de vilseledda var. I gränderna där saker gått i fel riktning.
Någonstans mellan hennes känslor och mellan deras hat så reste hon sig upp. Hennes rygg kunde känna av tyngden, men trotsade kraften och tog sig ut. Ut genom klassrummet. Ut genom de mörka korridorerna. Bara ut. Där ute fanns det parker, gator. Staden var helt annan på morgonen. På morgonen då inget ännu hunnit hända.
Så därför stod hon där, orkeslös men tvivlande. Vid bilarna, vid vägarna. Människor som såg viktiga ut gick förbi henne med stora pappmuggar fyllda av koffein. Sådant som "viktiga människor ska dricka. När de swischade förbi henne så blev allt så märkbart. Hennes korta kropp gömde sig i skuggan av deras trenchcoats och dyra sjalar. Vilken väg hade de valt?
Men hon fortsatte gå. Hon behövde en riktning. En riktning förbi alla gränder. I alla gränder där de vilseledda var. I gränderna där saker gått i fel riktning.
Marken täcktes av illaluktande kullersten. Den var svår att gå på när man rörde sig så sakta. Men hon kunde inte skynda sig. Hon fick inte missa någonting. Hon visste ingenting. Inga felbedömningar. Hon måste hitta. Nu.
Lalala.
När ens liv egentligen handlar mer om event på Facebook. Och när datorn undrar om du verkligen är säker på att du vill lämna denna sida.
När det snart är sommarlov och när man borde vara så glad. När man börjat skriva en till novell, men känner på sig att den bara kommer få en början, precis som alla andra. För sen har man inte tid. Fast egentligen har man det.
När alla andras sommarlov egentligen kan beskrivas av Allsång på Skansen, medans ens eget egentligen inte kan beskrivas alls.
När det snart är sommarlov och när man borde vara så glad. När man börjat skriva en till novell, men känner på sig att den bara kommer få en början, precis som alla andra. För sen har man inte tid. Fast egentligen har man det.
När alla andras sommarlov egentligen kan beskrivas av Allsång på Skansen, medans ens eget egentligen inte kan beskrivas alls.
Han sa "GPS" och gick.
Är hemma. Äntligen. Hemma. Efter en skum kväll i Malmö som helt enkelt bara var skum, men kul, men skum. "En annan kväll i livet".
Är fortfarande trött och illamående sen en tid jag nu inte längre kommer ihåg.
Är i nuläget inte peppad på människor. Människor i allmänhet. Inte ens peppad på mina vänner. Försöker bara tänka på att jag om 5 dagar ska se Ark igen. Martin blev väldigt glad när jag nämnde det igår. "Men vi ses ju på Siesta snart."
Tror dock inte att jag kommer orka prata med någon på Siesta. Känns inte som att jag behöver säga någonting. Har inget att säga. Har inget att få ut av det. I alla fall inte just nu. Kvart i sju, lördagen den tjugoåttonde maj tvåtusenelva. Förlåt.
Fred på er.
Är fortfarande trött och illamående sen en tid jag nu inte längre kommer ihåg.
Är i nuläget inte peppad på människor. Människor i allmänhet. Inte ens peppad på mina vänner. Försöker bara tänka på att jag om 5 dagar ska se Ark igen. Martin blev väldigt glad när jag nämnde det igår. "Men vi ses ju på Siesta snart."
Tror dock inte att jag kommer orka prata med någon på Siesta. Känns inte som att jag behöver säga någonting. Har inget att säga. Har inget att få ut av det. I alla fall inte just nu. Kvart i sju, lördagen den tjugoåttonde maj tvåtusenelva. Förlåt.
Fred på er.
En liten mystisk frågelåda.
Ohja, ni läste rätt. Och om ni förflyttar blicken något till höger så kommer ni nog se den. Och om ni nu känner att ni vill göra denna smått förvirrande flicka lite mer förstådd eller helt enkelt bara glad så får ni gärna ställa en fråga. Jag bits inte, jag lovar.
Ett liv, på distans.
Försöker ignorera den där jobbiga känslan jag får när folk skriver om hur roligt de har med sina kompisar hela tiden. Hur de peppar inför att träffa sina makalösa kompisar som bor typ 100 meter ifrån dem varje dag.
Varför känner jag mig alltid som en ensam liten enstöring i en iglo på Norpolen när människor skriver om sådant?
Jag har väl också vänner? Fast jag träffar dem ju inte så ofta.
Jag är ju inte van vid sånt. Att hantera vänner, alltså. Det är så himla svårt.
Egentligen känns det bättre när man inte träffar dem hela tiden. Då tjatar man inte ut varandra. Även fast jag önskar att jag bara skulle få dränka dem i kramar precis varje dag. Man skulle kanske känna sig starkare när man vet att de verkligen finns där. Att de inte är påhitt.
Varför känner jag mig alltid som en ensam liten enstöring i en iglo på Norpolen när människor skriver om sådant?
Jag har väl också vänner? Fast jag träffar dem ju inte så ofta.
Jag är ju inte van vid sånt. Att hantera vänner, alltså. Det är så himla svårt.
Egentligen känns det bättre när man inte träffar dem hela tiden. Då tjatar man inte ut varandra. Även fast jag önskar att jag bara skulle få dränka dem i kramar precis varje dag. Man skulle kanske känna sig starkare när man vet att de verkligen finns där. Att de inte är påhitt.
Ett plötsligt infall.
När man helt plötsligt klipper av ärmarna på sin skjorta.
Godmorgon.
När man helt plötsligt inser att man på fredag befinner sig på "Boulefestival med The Ark-profiler" i Skåne. Då undrar man nog lite vad man håller på med.
Fast det känns helt okej. Helt okej. Jag lovar.
Fast det känns helt okej. Helt okej. Jag lovar.
Har inget liv.
När man inte är perfekt så blir det väl såhär.
Step out. Step out of yout echo chamber.
Mötte upp Emma idag. Första gången på evigheter.
Första gången på evigheter som jag träffade en vän som inte är Arkfanatisk. Första gången som jag sitter på ett café i över en timme och bara pratar. Första gången på länge som jag lyckas njuta av en kopp kaffe.
Jag tror att jag behöver göra sådant oftare, jag behöver inse att det faktiskt finns vänner som man kan träffa till vardags också. Eller i alla fall typ två. Den senaste tiden har allt bara hängt på Ark. Jag har gått runt så orolig hela tiden.
Det var nästan lite terapi, vaknade imorse, hade sovit i 9 timmar utan att det ens kändes. Somnade på tåget, vaknade upp precis när jag behövde kliva av. Somande på tåget på väg hem. Vaknade upp på ett helt öde tåg i Nässjö. Rusade till bussen och sedan direkt till Emma.
Det måste i alla fall definitivt ske oftare.
Första gången på evigheter som jag träffade en vän som inte är Arkfanatisk. Första gången som jag sitter på ett café i över en timme och bara pratar. Första gången på länge som jag lyckas njuta av en kopp kaffe.
Jag tror att jag behöver göra sådant oftare, jag behöver inse att det faktiskt finns vänner som man kan träffa till vardags också. Eller i alla fall typ två. Den senaste tiden har allt bara hängt på Ark. Jag har gått runt så orolig hela tiden.
Det var nästan lite terapi, vaknade imorse, hade sovit i 9 timmar utan att det ens kändes. Somnade på tåget, vaknade upp precis när jag behövde kliva av. Somande på tåget på väg hem. Vaknade upp på ett helt öde tåg i Nässjö. Rusade till bussen och sedan direkt till Emma.
Det måste i alla fall definitivt ske oftare.
Rix Fm Festival.
De flesta artisterna var så spåniga att vi bestämde oss för att låta solglasögonen vara på.
Nejmen, det var i alla fall en upplevelse för sig.
Köade från runt åtta på morgonen.
Frågade Martin om de skulle hinna soundchecka innan spelningen (de kom till spelstället ganska sent), och svaret jag fick var: "Ja, vi är ju egentligen de enda som spelar live."
Entusiasmen var inte riktigt där. Och jag förstår dem innerligt. Det var inte kul med tjejer som skrek så fort de såg sig själva på storbildsskärmen.
Nejmen, det var i alla fall en upplevelse för sig.
Köade från runt åtta på morgonen.
Frågade Martin om de skulle hinna soundchecka innan spelningen (de kom till spelstället ganska sent), och svaret jag fick var: "Ja, vi är ju egentligen de enda som spelar live."
Entusiasmen var inte riktigt där. Och jag förstår dem innerligt. Det var inte kul med tjejer som skrek så fort de såg sig själva på storbildsskärmen.
Lämnar nu denna helg bakom mig. Alla underbara människor, alla läskiga människor, alla läskiga sammanträffanden, alla öronbedövande skrik, alla läskiga dansare och inte minst Ark bakom mig. Om 10 dagar blir det ju på riktigt. Det här var ju bara en liten uppvärmning.
Och jag väntade bara på att himmelen skulle falla ner.
Åker om typ 40 minuter. Om nu allt går som det ska. Vilket saker aldrig brukar göra, fast man brukar överleva ändå?
Imorgon kanske man kan säga att Ark MMXI börjar igen?
Jag är nervös. Inte van vid sånt här. Inte van vid att dedikera en hel sommar och en hel vår åt ett band.
Dedikera all energi och hitta sig själv halvt utslagen av förvirring där hemma någon gång i mitten av maj.
Det är första gången jag är med om att mitt favoritband ska lägga ner.
Det är nog första gången för många andra också.
Ingen har ju riktigt en aning om hur man ska reagera.
Det känns som något urflippat experiment.
Try to contain yourself.
Känns himmelskt att den här skolveckan till slut är över.
Den avslutades med orienteting, konfrontering av SO-lärare och en Behavior Notice.
Begavior Noticen har dock inget med min SO-lärare att göra, utan att jag valde att komma i tid till mitt franskaprov istället för att torka av ett bord på lunchen. Om ni nu känner att ni vill veta.
Men nu ska jag försöka lägga skolan bakom mig för en helg. De kan börja skälla ut mig nästa vecka. Nu ska jag ha kul.
Fast först, PACKA.
Backstabber.
Den avslutades med orienteting, konfrontering av SO-lärare och en Behavior Notice.
Begavior Noticen har dock inget med min SO-lärare att göra, utan att jag valde att komma i tid till mitt franskaprov istället för att torka av ett bord på lunchen. Om ni nu känner att ni vill veta.
Men nu ska jag försöka lägga skolan bakom mig för en helg. De kan börja skälla ut mig nästa vecka. Nu ska jag ha kul.
Fast först, PACKA.
Backstabber.
In a world of no tomorrow.
Men om nu jorden skulle gå under om 2 dagar. Skulle man innerst inne vilja veta det? Eller skulle man hellre leva ovetandes om denna undergång? Det är något jag har funderat på.
Det kanske är bättre att inte alls veta om det om vi nu ändå inte har några chanser att påverka det.