Jag träffade Sara och Emma på riktigt för andra gången, tror jag. Vi sprang runt, skrek, sjöng och sa skumma saker - vardagshandlingar. 


En bit in på dagen så hamnade plötsligt vi (dvs Sara, Emma, jag och Ellie och Patricia) på baksidan av själva spelstället. Vi satt i några fåtöljer och bläddrade igenom gamla tidningar. Plötsligt kommer Lasse gåendes förbi oss och nickar lite blygt. "Hej" sa vi.
Vi fortsätter sitta där. Tänker att resten av gänget snart kommer. Men de gjorde de inte, de var tydligen redan där. I alla fall så sticker plötsligt Martin fram huvudet från backstagedörren. Han frågar oss om vi har sett till Jepson och Jens. Det hade vi inte. Martin ringer ett samtal och när han ska säga hejdå till oss kan han inte sluta fnissa. 

Tiden gick ytterligare och på något konstigt sätt så stöter jag på Martin lite senare igen, då i tätt följd av resten av bandet. Men jag orkade inte prata då.

Väl vid insläpp var jag så nervös så att all min pepp bara försvann. Det var inget dike mellan staketet och scenen. Man kunde ta på bandet. Man kunde kittla på Martins knän. Låtsades göra det i slutet av konserten. Han sträckte ut tungan åt mig.

För övrigt var konserten bra. I Apocalypse har jag för mig så stod jag och höll handen med några andra, för vi kunde bara inte sluta gråta, jag såg hur Jens satt och kollade på oss. 

I Calleth så ställde Lasse en mic framför oss. Den höll på att ramla, som tur var så fångade jag den. Lite senare så kom Lasse och Sylle fram och gav mig en trumpinne. Blev helt... förvånad. Och mitt i allsången så körde Ola upp micken rakt framför mig och kollade på mig. Kunde inte undgå att sjunga lite starkare.

Efter konserten bröt jag ihop lite till. Men tog mig samman. Träffade alla i bandet då igen. Förutom Sylle. Han hade smitit hem. (Nu rimmar jag till och med.)