Och vi är The Ark.
Nu är den klar. MMXI. Apokalypsen har tonat ut i den sista Calleth och nu sitter vi alla hemma. Med ont i benen och låtar huller om buller på Facebook och i sinnet. Vet inte var jag är just nu. Är inte förstörd. Bara ursinnigt sliten.
Om du någon gång numera vill prata om The Ark måste det vara i participe passé och inte i nutid.
Tågresan upp till huvudstaden. Hade en tidsanvisare rakt framför mig, räknade minuter slaviskt. Det hjälpte inte hur mycket jag än höjde musik i hörlurarna, jag hörde den inte. Jag hörde bara tågrälsen och såg bara klockan. Hörde att ni hade det bra där borta på Grönan. Ville vara med er. Slutade med att jag sov hos er. Under ett klocktorn i gården till Djurgårdskyrkan, hade åttaårskalas där inne för några år sedan. Det var inget kul kalas.
Sov och vaknade. Vi var alla utspridda som en mur runt hela Gröna Lund. Vi var bara sovsäckar allihopa. På några timmar fördubblades könumrena och om jag minns rätt slutade vi på 202. Inte människorna dock. De fylldes på. Visste inte att det fanns så många människor som faktiskt gillade detta band. Trodde bara att det var vi, vi vanliga.
Det var bullar och det var alla och det var inget vatten och det var huvudvärk och det var zebrabyxorna och det var människor man ville prata med men som man inte pratade med och det var begravning. Sedan var det insläpp.
Ingen ramlade. Vi var alla nervösa, men i onödan. Sedan var vi där, en stor klump framför scenen. Gröna Lund och skirk runt omkring oss. Kändes som att vi skyddade scenen från allt nöjesfältaktigt, från de som inte förstod, från de som var där för att de bara inte visste bättre.
Om du någon gång numera vill prata om The Ark måste det vara i participe passé och inte i nutid.
Tågresan upp till huvudstaden. Hade en tidsanvisare rakt framför mig, räknade minuter slaviskt. Det hjälpte inte hur mycket jag än höjde musik i hörlurarna, jag hörde den inte. Jag hörde bara tågrälsen och såg bara klockan. Hörde att ni hade det bra där borta på Grönan. Ville vara med er. Slutade med att jag sov hos er. Under ett klocktorn i gården till Djurgårdskyrkan, hade åttaårskalas där inne för några år sedan. Det var inget kul kalas.
Sov och vaknade. Vi var alla utspridda som en mur runt hela Gröna Lund. Vi var bara sovsäckar allihopa. På några timmar fördubblades könumrena och om jag minns rätt slutade vi på 202. Inte människorna dock. De fylldes på. Visste inte att det fanns så många människor som faktiskt gillade detta band. Trodde bara att det var vi, vi vanliga.
Ingen ramlade. Vi var alla nervösa, men i onödan. Sedan var vi där, en stor klump framför scenen. Gröna Lund och skirk runt omkring oss. Kändes som att vi skyddade scenen från allt nöjesfältaktigt, från de som inte förstod, från de som var där för att de bara inte visste bättre.
Men någonstans måste den sista gången någonsin börja, Maria kom och sedan började det. Med åskdundret och mina handflator fick täcka ögonen som alltid innan. Jag var nervös men kände inga tårar. Jag hörde Absolutely no decorum och slog med knytnävarna i luften hårdare än någonsin. Starkare än någonsin.
Och det var låt på låt, när varje låt ebbat ut hade den ebbat ut för sista gången live. I alla fall The Ark-live. Nu är det vår tur. Vi ska få dem att ebba ut flera gånger. Ännu mer. På alla platser. Våra platser. Få andra att få dem att fortsätta.
Som jag döpte mitt första MMXI-inlägg till det här året och som vi alla fick skrika i slutet, innan Calleth - VI ÄR THE ARK. Och vi är det nu. Vi är delägare. Vi är delar. Vi är en helhet. Och jag vill tacka er alla. Alla angelheads som jag träffat det här året. Alla skratt, alla kramar, alla interna och konstiga vrål, alla tårar, alla bilder, alla skämt, alla nickar, alla leenden. Vi har skapat det här. Vem säger att vi inte kan fortsätta, egentligen? Vi har en stor kärna av energi. Och sedan vill jag tacka min mamma. Väldigt mycket.
Som jag döpte mitt första MMXI-inlägg till det här året och som vi alla fick skrika i slutet, innan Calleth - VI ÄR THE ARK. Och vi är det nu. Vi är delägare. Vi är delar. Vi är en helhet. Och jag vill tacka er alla. Alla angelheads som jag träffat det här året. Alla skratt, alla kramar, alla interna och konstiga vrål, alla tårar, alla bilder, alla skämt, alla nickar, alla leenden. Vi har skapat det här. Vem säger att vi inte kan fortsätta, egentligen? Vi har en stor kärna av energi. Och sedan vill jag tacka min mamma. Väldigt mycket.
Det var så mäktigt på alla sätt och vis. Martin Rosengardten och Magnus Olsson gästade på Laurel. Tänkte på Sylvester. Tänk ett The Ark utan Sylle. Tänk ett The Ark med två Martin. Magnus och Martin ställde sig i alla fall sedan vid sidan av scenen och av någon anledning tyckte jag att de såg riktigt bittra ut.
Helt plötsligt stod vi alla vid mellansnacket till Calleth. Allt var allt. Vi var allt. Ola nämnde viskningarna i Interlude. Ola läste upp versen ur The Lamb. Versen, ja, den som jag har här i bloggen. The Lamb är en låt som känns. Den känns jättemycket. Överallt, i varenda vrå i hjärnan. Jag vet inte varför, den bara rör mig. Den nuddade mig då med. Sådär så att jag bara kände hur tårarna kröp fram. Ola pratade om korridorer och det blev ännu värre. Ola pratade om vår styrka och det blev ännnu värre.
Ola pratade om att Vi är The Ark och min puls lugnade ner sig något. Tårarna rann ändå, för tacksamheten. Jag vet inte var jag ska göra av med dem. Alla tack. Har kastat ut dem som konfettin i slutet av konserter, men jag har ändå miljontals kvar. Hela tiden. Nya tack, nya anledningar, nya vägar. Det kommer aldrig bli en sista gång som jag träffar alla er fans, jag kommer hemsöka er i döden, bara för att jag har så många tack. Det blir tungt att bara bära på dem själv.
Ola pratade om att Vi är The Ark och min puls lugnade ner sig något. Tårarna rann ändå, för tacksamheten. Jag vet inte var jag ska göra av med dem. Alla tack. Har kastat ut dem som konfettin i slutet av konserter, men jag har ändå miljontals kvar. Hela tiden. Nya tack, nya anledningar, nya vägar. Det kommer aldrig bli en sista gång som jag träffar alla er fans, jag kommer hemsöka er i döden, bara för att jag har så många tack. Det blir tungt att bara bära på dem själv.
The Tivoli på riktigt.
Vi satt där, tre. Nöjda i sovsäckar. Analyserade småfåglar och rumäner. Lät tiden gå tills solen gick ner men sen fick den gå ännu mer. Men de som klev av tåget fick inte gå, de fick tydligen springa. Och där satt jag som en idiot och fördelade ut nummer. Hatade det. Hatade hetsen. Tackar dock mig själv för att jag inte ska köa inför Grönan. Det räcker nu.
Helsingborg var min sista riktiga Arkkö. Gjorde den så bra som möjligt. Inte det bästa ködygnet, konserten höjde dock upplevelsen kollossalt. Och alla upptäcker efteråt.
Helsingborg var min sista riktiga Arkkö. Gjorde den så bra som möjligt. Inte det bästa ködygnet, konserten höjde dock upplevelsen kollossalt. Och alla upptäcker efteråt.
Mitt i pressen somnade jag. 7 timmars djup sömn senare var jag upp and running så att säga. Min tappra mamma sov också förvånat. Vi var förvånade överlag tror jag.
Dagen flöt på. Kommer inte ihåg något speciellt. Kommer mest ihåg grupperingarna. Egentligen är det väl sådant som känns mest. Var inte orolig över att det skulle vara sista konserten. Kände mest en press, behövde göra det bra. Slutade känna av stämningen, den blev egentligen inte bra förrän de där sista låtarna på efterfesten. Innan dess var det bara på död och bråk. But after all the worst can't be that bad. Undrar om människor har hört det uttrycket innan.
Men åter till det väsentliga dvs konserten som skulle kunna få en att rulla runt på golvet i tre timmar med en del glädjeskrik. Om man nu orkade, förstås.
De ville så mycket. Det märktes. De sa det. Jag log som ett fån. Tårar rann, inte ofta, men de hälsade. Jag hälsade på året. Hälsade på min resa. Hälsade på min magkänsla som sa att resan kommer fortsätta.
Det är i princip slut nu. Den sista genuina The Ark-konserten är upplevd. Gröna Lund kommer bli ett kommersiellt jippo, men det är väl bra om man är där.
Det känns förvirrat, men bra. Deras energi, den kommer ju inte lägga ner. Det är energin som gör det. Alla léenden. De kommer fortsätta. Inte som en Ark dock. Någonstans måste havet ta slut.
Det känns förvirrat, men bra. Deras energi, den kommer ju inte lägga ner. Det är energin som gör det. Alla léenden. De kommer fortsätta. Inte som en Ark dock. Någonstans måste havet ta slut.
Och där slutade det. I pekningar, i att slå på symbalen som sover på marken och att få en knytnäve i handen av Mr. Andersson. Människor dök ner i gråtsalvor. Jag kan inte trösta. Jag vet inte hur man gör. Det går inte. Blir bara nervös och stum. Stänger ut och går ut. Stöter ganska snart på Hampus, T-shirtarna är igång igen, känns bra. Efterfestströjorna.
Placerades på en filt utanför DJ-båsfönstret. Dansade runt den. Fönsterdans. Jag och Björk skrattar åt att det är så fint, skrattar av nervositet av att vi själva inte är där inne i värmen och svettas. Vi observerar i alla fall. Jag tjuter ibland. Mest för att allt är så sött. Skor flyger i luften där innanför glaset och en viss syltburk håller takten på baken.
Det går ett tag, det går en leksaksbil till Sylle, fönstergubbdans med den långbente lantisen i Kajsas hatt. Eva öppnar fönstret. Musiken hörs högre och vi dras dit. Innan vi visste ordet av var vi där inne. Första gången jag klättrar in igenom ett fönster, också den bästa.
Vi fick känna av värmen, dansen, musiken och dansa själva. Dansade där man ska dansa. Utan ifrågasättande fyllon. Såg allas förvånade miner. Fick ryck. Glädjeryck. Det är inte slut än. Inte med solglasögonen på bordet och danståget i huvudet. Vi är så fula och vi är så coola och vi är så bra och vi är så underbara och vi är så vi.
Festen tog slut efter bara några låtar vi varit där inne. Gå ut och säga hejdå. Säga hejdå till dem som nutida Arkmedlemmar. Det blev inte så farligt. Vi nickade och instämde och log och jag repeterade gång på gång; "ni kommer se oss igen". Hoppas bara inte att de såg det som ett hot. Vi är visst fastbrända på näthinnorna. Allt slutade med en mänsklig mur i skydd för Martin, har aldrig sett ett så stort leende men heller aldrig ett så stort fyllo. Vi försvann in på ett hotellrum och sedan slocknade det.
Jag tänkte så mycket på min första träff med bandet. Soundchecken, från soundchecken till nu. Jag tänkte på hur jag innan hoppats på att kanske kunna le då och då, kanske våga gå på bio eller kanske till och med ha en vän att bjuda hem utan nervöst sammanbrott. Nu sitter jag här och ni har varit med mig. Ni är med mig fortfarande, jag fortsätter och jag fortsätter och jag fortsätter. Bilderna blir allt galnare och galnare och jag är trygg.
Placerades på en filt utanför DJ-båsfönstret. Dansade runt den. Fönsterdans. Jag och Björk skrattar åt att det är så fint, skrattar av nervositet av att vi själva inte är där inne i värmen och svettas. Vi observerar i alla fall. Jag tjuter ibland. Mest för att allt är så sött. Skor flyger i luften där innanför glaset och en viss syltburk håller takten på baken.
Det går ett tag, det går en leksaksbil till Sylle, fönstergubbdans med den långbente lantisen i Kajsas hatt. Eva öppnar fönstret. Musiken hörs högre och vi dras dit. Innan vi visste ordet av var vi där inne. Första gången jag klättrar in igenom ett fönster, också den bästa.
Vi fick känna av värmen, dansen, musiken och dansa själva. Dansade där man ska dansa. Utan ifrågasättande fyllon. Såg allas förvånade miner. Fick ryck. Glädjeryck. Det är inte slut än. Inte med solglasögonen på bordet och danståget i huvudet. Vi är så fula och vi är så coola och vi är så bra och vi är så underbara och vi är så vi.
Festen tog slut efter bara några låtar vi varit där inne. Gå ut och säga hejdå. Säga hejdå till dem som nutida Arkmedlemmar. Det blev inte så farligt. Vi nickade och instämde och log och jag repeterade gång på gång; "ni kommer se oss igen". Hoppas bara inte att de såg det som ett hot. Vi är visst fastbrända på näthinnorna. Allt slutade med en mänsklig mur i skydd för Martin, har aldrig sett ett så stort leende men heller aldrig ett så stort fyllo. Vi försvann in på ett hotellrum och sedan slocknade det.
Jag tänkte så mycket på min första träff med bandet. Soundchecken, från soundchecken till nu. Jag tänkte på hur jag innan hoppats på att kanske kunna le då och då, kanske våga gå på bio eller kanske till och med ha en vän att bjuda hem utan nervöst sammanbrott. Nu sitter jag här och ni har varit med mig. Ni är med mig fortfarande, jag fortsätter och jag fortsätter och jag fortsätter. Bilderna blir allt galnare och galnare och jag är trygg.
Berlin.
Vaknar. Dags att ta sig till Berlin. German breakfast för vissa andra på tåget.
Efter några timmar anlände vi till spelstället. Humöret var inte på topp, dock temperaturen. Men vi överlevde bra, förutom att vattenflaskorna blev stulna då och då.
Efter några timmar anlände vi till spelstället. Humöret var inte på topp, dock temperaturen. Men vi överlevde bra, förutom att vattenflaskorna blev stulna då och då.
Inte lika bra ködag, kändes inte som att vi kom igång förrän vi fick ryck och tog turistbilder med allting. Förmodligen var det bara tröttheten.
Har stött på väldigt många europeiska Arkfans nu i helgen. Det har varit väldigt intressant och kul. En sak som slagit mig är hur olika deras attityder är från våra. Sammanhållningen är inte där, de litar inte på någon. Ganska logiskt, vi svenska fans träffar varandra ohälsosamt mycket. Men det känns ändå så synd, när man ändå själv bemöter dem så öppet som möjligt - att vissa av dem bara stänger.
Insläppet var i alla fall mycket lugnare. Hörde i efterhand att någon tysk hade kommentarat att svenskar till och med var bättre på köer än tyskar. Kändes lite kul. Vi har övat.
När vi väl kom in blev det varmt direkt. Att ändå känna hur svetten rinner fastän man står helt stilla, lite illa? Konserten drog igång. Hade inte lika bra magkänsla som i Hamburg. Var tröttare och varmare. Kände mig så nöjd över Hamburg att Berlin mest blev en till konsert. Ingen till sensation. Behövde ingen egentligen.
Hoppade och sloknade om vartannat. Kommer inte ihåg så mycket mer. Kommer ihåg att Ola lade sig ner på scenen, han berättade efteråt att det var för att han hade varit helt svimfärdig. Denna olidliga värme.
En sak jag faktiskt kommer ihåg är Rock City Wankers. Det tog ett tag innan vi alla förstod vad det var. Dansen till den låten blev sedan mycket udda, utmattande. Kommer ihåg vårt sjungande i gittarslingan till Echo Chamber. Bottleneck. Hur mina vänner blev så ledsna. Försökte trösta. Insåg att jag inte hjälpte. Fortsatte med konserten. Insåg att jag inte orkade. Stod där och nickade lite med huvudet. Det fick sluta så.
Sedan försvann vi ut igen, för luftens skull. Luften var trevlig efter 3 timmars bastu med dans. Bandet skulle haft efterfest med DJ-ing. Väldigt raskt fick de reda på att deras färja skulle gå tidigare än planerat och att de inte skulle kunna ha någon riktig efterfest. Det blev istället mångamånga pratstunder den där sista timmen innan åkning.
Det slutade med det här:
En sak jag faktiskt kommer ihåg är Rock City Wankers. Det tog ett tag innan vi alla förstod vad det var. Dansen till den låten blev sedan mycket udda, utmattande. Kommer ihåg vårt sjungande i gittarslingan till Echo Chamber. Bottleneck. Hur mina vänner blev så ledsna. Försökte trösta. Insåg att jag inte hjälpte. Fortsatte med konserten. Insåg att jag inte orkade. Stod där och nickade lite med huvudet. Det fick sluta så.
Sedan försvann vi ut igen, för luftens skull. Luften var trevlig efter 3 timmars bastu med dans. Bandet skulle haft efterfest med DJ-ing. Väldigt raskt fick de reda på att deras färja skulle gå tidigare än planerat och att de inte skulle kunna ha någon riktig efterfest. Det blev istället mångamånga pratstunder den där sista timmen innan åkning.
Det slutade med det här:
Slutet på dagen. Dagen därpå fördrev vi i Berlin. Utslagna men inte nedslagna. Nattåg hem. Kom hem vid 11 idag. Har inte så mycket mer att säga. Det kommer. Kommer hitta. Eller försöka.
Hamburg.
När man upplevt den roligaste helgen i sitt liv och man ska försöka komprimera in den i en stackars liten blogg.
Det började med en helt sjuk tågresa som skämde ut oss inför halva Danmark. Människor bytte till och med vagn. Jag fick skrattkramp. Det är så det ska börja. Jag tror egentligen inte att vi tänkte så mycket på själva konserterna vi skulle gå på. Allt var bara så absurt att vi mest satt och sjöng låten i Robot Unicorn Attack. Vi förstod inte.
Vi åt på världens mysigaste restaurang, stönade runt vid spelstället och fann oss till slut i våra hotellsängar. Stora kuddar, blått skåp och vattenkran, det som behövs?
Gick upp vanlig kötid, tillbaka till området. Där dog vi på grund av kyla, läskiga tanter, glassplitter och tyskan. Somnade då och då. Drömde någon gång att jag fick en sovsäck av en tysk som gick förbi. När jag vaknade hade jag visst inte fått det, några sekunder senare var jag på väg för att smuggla ut täcken från hotellet. Det bästa jag någonsin gjort.
Tyskt kaffe och croissanter. Up and running. Resten av dagen var ett virvarr av yoghurt, tyska skyltar och dans. Sådant som man inte behöver sortera, det bara blir.
Insläppet var värre än en festivalspelning på sin alkoholhöjd sådär sent på kvällen. Att några lönnfeta tyskar kan ställa till med så mycket tryck. Tydligen väldigt tyskt. Aja. Vi klarade oss. Samarbetet fungerade bra och sedan satt vi där, som vanligt. Scenen var påtaglig, kan man väl säga.
Sedan konserten. Det var stojjigt. Nära. Olas engelska och deras plikt att faktiskt ta emot alla låt-requests. "JOU SURRENDEEEEER!" Våra tyska skyltar som fick ackompanjera sina tillhörande låtar. Google Translate-tyska in full regalia.
Det fanns så många saker. Hela tiden. Saker man ville peka på och spara i en liten låda. Ungefär som Martins beteende, att han ska ta Linns kamera. Kommer ihåg kameralinsen så väl. Har sett på videon ett antal gånger nu i efterhand.
Det började med en helt sjuk tågresa som skämde ut oss inför halva Danmark. Människor bytte till och med vagn. Jag fick skrattkramp. Det är så det ska börja. Jag tror egentligen inte att vi tänkte så mycket på själva konserterna vi skulle gå på. Allt var bara så absurt att vi mest satt och sjöng låten i Robot Unicorn Attack. Vi förstod inte.
Efter flera timmar av saker jag inte kan sätta namn på spatserade vi runt på gatorna i Hamburg. Där fanns vintage-affärer överallt. Målningar. Ja, jag vet inte riktigt. Området kring spelstället var i alla fall av det mysigaste laget, allt sådant som man önskar att man hade här hemma i Sverige också.
Vi åt på världens mysigaste restaurang, stönade runt vid spelstället och fann oss till slut i våra hotellsängar. Stora kuddar, blått skåp och vattenkran, det som behövs?
Gick upp vanlig kötid, tillbaka till området. Där dog vi på grund av kyla, läskiga tanter, glassplitter och tyskan. Somnade då och då. Drömde någon gång att jag fick en sovsäck av en tysk som gick förbi. När jag vaknade hade jag visst inte fått det, några sekunder senare var jag på väg för att smuggla ut täcken från hotellet. Det bästa jag någonsin gjort.
Tyskt kaffe och croissanter. Up and running. Resten av dagen var ett virvarr av yoghurt, tyska skyltar och dans. Sådant som man inte behöver sortera, det bara blir.
Insläppet var värre än en festivalspelning på sin alkoholhöjd sådär sent på kvällen. Att några lönnfeta tyskar kan ställa till med så mycket tryck. Tydligen väldigt tyskt. Aja. Vi klarade oss. Samarbetet fungerade bra och sedan satt vi där, som vanligt. Scenen var påtaglig, kan man väl säga.
Sedan konserten. Det var stojjigt. Nära. Olas engelska och deras plikt att faktiskt ta emot alla låt-requests. "JOU SURRENDEEEEER!" Våra tyska skyltar som fick ackompanjera sina tillhörande låtar. Google Translate-tyska in full regalia.
Det fanns så många saker. Hela tiden. Saker man ville peka på och spara i en liten låda. Ungefär som Martins beteende, att han ska ta Linns kamera. Kommer ihåg kameralinsen så väl. Har sett på videon ett antal gånger nu i efterhand.
Ringde Maria i Hygiene Squad, hade spanat in spellistan innan och bestämde mig direkt. Vet inte vad hon hörde, min röst eller bara bruset. En blandning? Kändes i alla fall bra. Så orättvist att hon inte var där. Hamburg skulle passat henne.
Allt exploderar i Calleth framför Linns kamera hur som helst och sedan flydde vi för luftens skull.
Efterfest med underbart bra musik. Dansmusik på riktigt. Vi dansade och när det till slut blev Rebel Rebel kunde vi inte hålla oss och där kom skrikrösterna. De försvann efter några låtar. Vi insåg att vi behövde sömn för att kunna erövra Berlin om några timmar. Gick en hejdå-runda. Avrådde Sylle från Facebook och upplevde världens mest härliga kram med Martin. Det räckte för att med gott samvete krascha i det tyska hotellrummet.
Det sista jag gjorde var att sätta igång larmet för morgondagen. Sedan sjönk jag.
Allt exploderar i Calleth framför Linns kamera hur som helst och sedan flydde vi för luftens skull.
Efterfest med underbart bra musik. Dansmusik på riktigt. Vi dansade och när det till slut blev Rebel Rebel kunde vi inte hålla oss och där kom skrikrösterna. De försvann efter några låtar. Vi insåg att vi behövde sömn för att kunna erövra Berlin om några timmar. Gick en hejdå-runda. Avrådde Sylle från Facebook och upplevde världens mest härliga kram med Martin. Det räckte för att med gott samvete krascha i det tyska hotellrummet.
Det sista jag gjorde var att sätta igång larmet för morgondagen. Sedan sjönk jag.
Till Eksjö.
Satte mig nyss ned vid datorn för att bearbeta allt. Skriva ner det innan jag rört ihop det. Möts av det här:
Fina fina fina Maria.
Har hittat hem och plats. Visade mitt hem igår, visade min plats. Mycket blickar och många vridna nackar runt omkring mig. Vill väl bara att de ska förstå. Tänkte mycket på det på konserten. Olas ord. "Förstår ni nu?"
I alla fall så började resan klockan tre på natten, bland glassplitter och överglada fyllon på stortorget. Målmedvetna lade vi ut våra sovsäckar. Det skulle bli vår dag, målmedvetenheten är viktig, om det ska gälla. Och det blev giltigt. Uppfattat.
Tidig morgon fick vi i alla fall besök av lite intressanta människor, några som först fick för sig att vi var The Ark, tyckte att Sara var en mask och hade komplex med glaset på marken. "Här kan man inte stå med tofflor och vara nöjd!". Ska börja använda det uttrycket.
Sedan vet jag inte vad som hände. Vi somnade, åt flera frukostar, gick runt. Till slut går jag för att möta upp en bil fylld med Linda, Maria och Linn. Sedan sprang vi, dock slutade det tvärt eftersom konditionen inte riktigt är något att prata om. Jag vet inte varför vi sprang. Lycka antar jag.
Helt plötsligt ser jag två nya ben bakom Olas. I ren förvirring stänger jag av allt och till slut ser jag Kristian Anttila. Reagerade i ett gällt skrik och att ducka bakom kravallen. Reagerade helt oväntat. Men Kristian, att inte uppskatta honom är utom min värld. Han hade spelat i Eksjö under dagen, fick se lite ur Västra Frölunda, perfekt låt för den perfekta dagen. När jag var liten försvann jag in i TVn och förvandlades till en pansarvagn med en dröm.
Allt fortsatte att passa och kollidera. Det kolliderade till slut klart. Vände ansiktet mot himmelen och levde i guldregn. Så glad att allt bara vällde över, överallt. När guldet nådde marken var allt fulländat och jag hoppade runt och kramades. Möttes av många ledsna ansikten. Fortsatte att kramas i alla fall.
Flydde till ett träd och stöter på Jens. Allt fortsätter som en ramsa och till slut sitter vi i en bil på väg hem. Väl hemma sitter vi i några timmar på köksgolvet, äter mackor och dricker apelsinjuice. Diskuterade. Avbröt nog det hela när jag kände hur jag nästan slumrade till. Slumrar fortfarande till. Men allt var värt det. Kanske till och med åren.
Jag menar, mina räddare kom till staden jag gick under i och förklarade, förklarade för alla trottoarer och för alla tegelstenskalla människor, förklarade allt det där jag försökt själv. Man kan ju vinna. Vi visade det. Tack till er.
Fina fina fina Maria.
Har hittat hem och plats. Visade mitt hem igår, visade min plats. Mycket blickar och många vridna nackar runt omkring mig. Vill väl bara att de ska förstå. Tänkte mycket på det på konserten. Olas ord. "Förstår ni nu?"
I alla fall så började resan klockan tre på natten, bland glassplitter och överglada fyllon på stortorget. Målmedvetna lade vi ut våra sovsäckar. Det skulle bli vår dag, målmedvetenheten är viktig, om det ska gälla. Och det blev giltigt. Uppfattat.
Tidig morgon fick vi i alla fall besök av lite intressanta människor, några som först fick för sig att vi var The Ark, tyckte att Sara var en mask och hade komplex med glaset på marken. "Här kan man inte stå med tofflor och vara nöjd!". Ska börja använda det uttrycket.
Sedan vet jag inte vad som hände. Vi somnade, åt flera frukostar, gick runt. Till slut går jag för att möta upp en bil fylld med Linda, Maria och Linn. Sedan sprang vi, dock slutade det tvärt eftersom konditionen inte riktigt är något att prata om. Jag vet inte varför vi sprang. Lycka antar jag.
På grund av en motorcrossshow utöver det dödliga fick vi hoppa över kravallstaketet och fördriva tiden på andra sidan. Djur i bur, ungefär.
Gick runt på diverse promenader med jämna mellanrum. Hälsade på Oana. Gick runt och åt langos med Maria, Kristian Anttila gick bakom oss. Varje gång min blick vändes bakåt såg jag hur han flinade. Hade det väldigt bra i alla fall.
Blev mer och mer nervös. Det var helt otroligt. Genomled September, alla gamla klasskompisar runt omkring mig. Glada, möjligtvis fulla? De tryckte på mina vänner. Kändes bara skumt. Tog på mig solglasögonen och försvann ett tag. Kände hur fötterna gick under och hur jag helst bara ville bli överlyft och åka hem.
September över och jag satte mig ner. Covertävling utan dess like. Räknade minutrarna och somnade om vartannat. Lutade mig mot Maria och försvann. Trött och orolig. Halvtimmen innan stod jag vänd mot publiken. Letade folk. Kollade på stackare som lekte med pappersflygplan och sjöng 7 Nation Army. Jag och Maria kontrade med Arklåtar, de verkade inte hänga med.
September över och jag satte mig ner. Covertävling utan dess like. Räknade minutrarna och somnade om vartannat. Lutade mig mot Maria och försvann. Trött och orolig. Halvtimmen innan stod jag vänd mot publiken. Letade folk. Kollade på stackare som lekte med pappersflygplan och sjöng 7 Nation Army. Jag och Maria kontrade med Arklåtar, de verkade inte hänga med.
Introt var det finaste och läskigaste jag varit med om. Alldeles för mycket och jag var alldeles för tacksam. Skynket flög av och där stod de. Välstrukturerade scenkläder och välstrukturerad energi från oss och från dem. Jag hoppade lika mycket som jag stannade upp och fick andnöd. Kollade runt. Storkyrkan, stadshotellet. Det där hemska torget. Där man alltid går. Där stod de. Där gav de all kraft, visade all kraft, visade för staden som saknade den. Visade det för staden som själv aldrig visade någonting.
Efter första låten släppte andnöden och tårarna. Människorna bakom mig och Maria hade backat radikalt mycket, förstår dem. Men det gjorde oss bara värre. We're just delirious.
Varje låt var ytterligare ett försök. Till vad vet jag inte, vet bara att jag lyckades.
Hela Eksjö stod samlat, Lasse var nattens hedersperson, It takes a fool var där, vi var där.
Varje låt var ytterligare ett försök. Till vad vet jag inte, vet bara att jag lyckades.
Hela Eksjö stod samlat, Lasse var nattens hedersperson, It takes a fool var där, vi var där.
Allt fortsatte att passa och kollidera. Det kolliderade till slut klart. Vände ansiktet mot himmelen och levde i guldregn. Så glad att allt bara vällde över, överallt. När guldet nådde marken var allt fulländat och jag hoppade runt och kramades. Möttes av många ledsna ansikten. Fortsatte att kramas i alla fall.
Flydde till ett träd och stöter på Jens. Allt fortsätter som en ramsa och till slut sitter vi i en bil på väg hem. Väl hemma sitter vi i några timmar på köksgolvet, äter mackor och dricker apelsinjuice. Diskuterade. Avbröt nog det hela när jag kände hur jag nästan slumrade till. Slumrar fortfarande till. Men allt var värt det. Kanske till och med åren.
Jag menar, mina räddare kom till staden jag gick under i och förklarade, förklarade för alla trottoarer och för alla tegelstenskalla människor, förklarade allt det där jag försökt själv. Man kan ju vinna. Vi visade det. Tack till er.
Arken i Parken.
Det började med Emmas födelsedag. En hel del tårtor. Ångest över att sätta upp tält. Att stå och stirra på glamrocksbandet en bit bort. Leka med frisbee sent på kvällen. Promenader.
Vi pratade lite. Somnade. Vaknade av att någon lyste med en ficklampa på vårt tält. Hörde billjud. Hörde skrik. Antog att det var några fulla människor med epa-traktorer som tyckte det där med camping var kul. Skällde på människan som envist pekade lampan på vårt tält. Visade sig senare att det hade varit Sylvester.
Somnar om. Vaknar snart igen. "ALLA CAMPARE! KOM TILL VÅR ELD!" var det jag har för mig att jag hörde. Sylvesters röst lydde vi alla och inte långt efter stod vi alla på led för att krypa in till backstageområdet och elden genom ett hål i ett staket bakom de nymålade bajjamajorna.
Var så sur i början. Sylvester hade väckt mig i min redan mardrömslika tältnatt. Värmde mig vid elden och var seg. Där fanns danskar, galna smålänningar som pratade om folkdräkter och framtiden, Arkfans osvosvosv.
Placerade mig själv mellan de småländska galningarna och Linda. Det dröjde inte länge innan Sylle kom och drog igång världens mest invecklade samtal. Det var trevligt. Surheten försvann.
Efter cirka två timmar av mestadels svensk pop, eld, Sylvester, folkdräkter och annat var vi tillbaka i tälten. Hade svårt att somna. Huvudet var en enda stor röra. Somnade till slut och vaknade av den där generella tältångesten.
Somnar om. Vaknar snart igen. "ALLA CAMPARE! KOM TILL VÅR ELD!" var det jag har för mig att jag hörde. Sylvesters röst lydde vi alla och inte långt efter stod vi alla på led för att krypa in till backstageområdet och elden genom ett hål i ett staket bakom de nymålade bajjamajorna.
Var så sur i början. Sylvester hade väckt mig i min redan mardrömslika tältnatt. Värmde mig vid elden och var seg. Där fanns danskar, galna smålänningar som pratade om folkdräkter och framtiden, Arkfans osvosvosv.
Placerade mig själv mellan de småländska galningarna och Linda. Det dröjde inte länge innan Sylle kom och drog igång världens mest invecklade samtal. Det var trevligt. Surheten försvann.
Efter cirka två timmar av mestadels svensk pop, eld, Sylvester, folkdräkter och annat var vi tillbaka i tälten. Hade svårt att somna. Huvudet var en enda stor röra. Somnade till slut och vaknade av den där generella tältångesten.
Efter tonvis med bröd och mjukost var det bara just efter tonvis med bröd och mjukost. Vi var alla paralyserade. Vad göra?
Senare, glitter, spray, glitter, glitter i näsan, skratt från Martin, mer bröd och platåskor.
Senare, glitter, spray, glitter, glitter i näsan, skratt från Martin, mer bröd och platåskor.
Var hela tiden så peppad. Ville in på området. Se det. Kände på mig att det skulle bli bra.
Väl vid insläpp kändes det så skönt att bara kunna gå därifrån. Inte stå i led. Det var en sensation. Fick en adrenalinkick av det. Kände mig fri, lustigt nog. Efter ett tag stövlade vi in. Vi letade inte efter den stora scenen, hetsade inte efter platser. Allt var så fint. Hela området var otroligt charmigt. Vill bo där.
Väl vid insläpp kändes det så skönt att bara kunna gå därifrån. Inte stå i led. Det var en sensation. Fick en adrenalinkick av det. Kände mig fri, lustigt nog. Efter ett tag stövlade vi in. Vi letade inte efter den stora scenen, hetsade inte efter platser. Allt var så fint. Hela området var otroligt charmigt. Vill bo där.
Tiden gick. Banden spelade. Bosatte oss nog lite där inne på Dansbanan. Kändes bäst.
The Hector. Flummigt seriöst.
Och Skilla. De var bara underbara. Kommer inte ihåg så mycket av dem. Mest engagemanget. Och det sa mycket.
Och sedan Hammered Satin. Det sjukaste jag varit med om, förmodligen. Så 70-tal, glam och over the top det kan bli mitt i en gammal folkpark i Småland. Kommer ihåg hur mycket vi dansade. De ville ha upp mig på scenen. Där tog det nog stopp. Såg dock glatt på när Linda stod där uppe. Kunde egentligen heller inga låtar. Det behövdes inte. Du behövde bara flippa ur.
Precis efter Hammered Satin var det dags för Ark. Vi hittade en plats, långt bak. Som planerat. Mycket dansutrymme och egen publik. Hammered Satin-adrenalinet fylldes på med Ark-adrenalin. Vi blev fotade, skrattade åt, utstirrade och allmänt idiotförklarade. It takes a fool-talet har aldrig passat bättre.
När jag tänker tillbaka på festivalen känns det inte som att det var någon Ark-konsert. Det är inte det som kommer upp i huvudet. Det känns skönt. Det känns konstigt. Jag känner mig lättad.
Så fort de sex bandmedlemmerna låg pladask på scengolvet använde vi adrenalinet och rusade till The Out. Till EGLO. Utförde dagens köande och var allmänt omhoppade. Vi fick besök av basisten i Hammered Satin. Det första han undrar är om jag driver en modeblogg. Han var väldigt fascinerad av vårt engagemang. Med tiden och med alkoholen blev han mer engagerad själv, kanske att han till och med drev det för långt.
The Out spelade. Trots tröttheten stod jag och Maria ut. Flippade ut. Åter igen. Det var det värt. Det är det oftast.
Precis efter Hammered Satin var det dags för Ark. Vi hittade en plats, långt bak. Som planerat. Mycket dansutrymme och egen publik. Hammered Satin-adrenalinet fylldes på med Ark-adrenalin. Vi blev fotade, skrattade åt, utstirrade och allmänt idiotförklarade. It takes a fool-talet har aldrig passat bättre.
När jag tänker tillbaka på festivalen känns det inte som att det var någon Ark-konsert. Det är inte det som kommer upp i huvudet. Det känns skönt. Det känns konstigt. Jag känner mig lättad.
Så fort de sex bandmedlemmerna låg pladask på scengolvet använde vi adrenalinet och rusade till The Out. Till EGLO. Utförde dagens köande och var allmänt omhoppade. Vi fick besök av basisten i Hammered Satin. Det första han undrar är om jag driver en modeblogg. Han var väldigt fascinerad av vårt engagemang. Med tiden och med alkoholen blev han mer engagerad själv, kanske att han till och med drev det för långt.
The Out spelade. Trots tröttheten stod jag och Maria ut. Flippade ut. Åter igen. Det var det värt. Det är det oftast.
Dags för E.G.L.O. Har alltid viljat se dem live. Dansen var så bra den kunde vara efter en hel dags ansträngning. Fick besök i publiken av en Lasse. Han var så glad att han hade glömt ta av sig ytterjackan. Likaså med Jepson.
Kvällen slutade nog där, när Lasse sprang upp på scen och de jammade klart. En tid senare kraschade jag i tältet. Förvirrad. Visste inte om jag skulle vara glad eller tveksam. Vaknade upp på morgonen, ganska tveksam. Det tog bara några vänner och lite frukost innan jag insåg att jag inte alls skulle vara tveksam. Vi lyckades. Festivalen lyckades. Den får gärna komma tillbaka. Årligen.
Kvällen slutade nog där, när Lasse sprang upp på scen och de jammade klart. En tid senare kraschade jag i tältet. Förvirrad. Visste inte om jag skulle vara glad eller tveksam. Vaknade upp på morgonen, ganska tveksam. Det tog bara några vänner och lite frukost innan jag insåg att jag inte alls skulle vara tveksam. Vi lyckades. Festivalen lyckades. Den får gärna komma tillbaka. Årligen.
Sofiero, andra gången sedan första.
Att komma dit kvällen innan. Jag litade på mig själv, att det skulle gå bra. Lina sov mest. Jag var bara helt borta. Somnade. Vaknade i tid tills Emma, Sara och Hanna skulle komma. Kände inte igen dem och vågade inte hälsa. Var trött.
Vaknade igen tidigt på morgonen igen. Vi hade sovit vid ett bo fullt av gråsuggor. Hittade en död i min sovsäck. Frös, hetsåt, fnissade.
Rörigt. Glitter. Pannkakor. Arkfans. Insläpp. Köpa Arkboken. Säkert.
Vaknade igen tidigt på morgonen igen. Vi hade sovit vid ett bo fullt av gråsuggor. Hittade en död i min sovsäck. Frös, hetsåt, fnissade.
Rörigt. Glitter. Pannkakor. Arkfans. Insläpp. Köpa Arkboken. Säkert.
Dansa fastän hjärtat brister. Dansa fastän du heter Krister. Hon var bra, riktigt bra. Inte den vanliga svenska kvinnliga gittarochskönstämmaochlikadanalåtar-artist jag trodde hon skulle vara. Älskade hennes dansande. Hon såg fullkomligt galen ut. Det ska man göra.
Ark klev på scenen. Publiken var ett och bandet likaså. Tittade alldeles för mycket på Sara och Emma. Vände mig bakåt för Maria, konstiga låtrader delades med henne. Det passar henne. Missar alltid det där folket jublar åt. Står alltid vänd åt fel håll. Borde fokusera på bandet. Men konserten handlar inte bara om dem. Det kommer den aldrig göra.
Vi hoppade, studsade, viftade. Det där man gör. De extra orden man kan utantill.
Det for plektrum. Fick två. Martin. I ren panik gav jag ett till Maria.
På samma scen hade jag sett dem för första gången. Bara lite över ett år sedan. Jag kommer ihåg hur läskiga de var. Det kändes som att scenen och bandet bara var ett hologram. Kommer ihåg mig själv efter den konserten. Hade inte känt mig så glad på år. Kunde gå fritt. Hela kroppen kändes annorlunda. Jag hade mig själv.
Apocalypse, Ola pratar om alla underbara saker som hänt sedan de startade bandet. Tänkte på allt sen mars. Alla vänner, alla konserter. Grät för att jag höll med. Grät av tacksamhet. Tänkte på hur jag hade känt där för ett år sedan. Vändningar är fina.
Visste inte att man kunde vara så tacksam. Men det är jag.
På samma scen hade jag sett dem för första gången. Bara lite över ett år sedan. Jag kommer ihåg hur läskiga de var. Det kändes som att scenen och bandet bara var ett hologram. Kommer ihåg mig själv efter den konserten. Hade inte känt mig så glad på år. Kunde gå fritt. Hela kroppen kändes annorlunda. Jag hade mig själv.
Apocalypse, Ola pratar om alla underbara saker som hänt sedan de startade bandet. Tänkte på allt sen mars. Alla vänner, alla konserter. Grät för att jag höll med. Grät av tacksamhet. Tänkte på hur jag hade känt där för ett år sedan. Vändningar är fina.
Visste inte att man kunde vara så tacksam. Men det är jag.
Efter glitter, balonger och Calleth var allt över. Jag får inte rysningar när jag tänker på konserten. Rysningarna kommer när jag tänker på Håkan. Det var verkligen inte den bästa Arkkonserten jag varit på. Även fast jag skrek och hoppade över den en bit bak där efteråt.
Han klev på scen. Vi såg tre låtar. Hade världens underligaste känsla. Där var Håkan. Har under perioder gillat honom lika mycket som The Ark. Och han var bra live. Måste se en hel konsert någon gång. Är skyldig mig själv det.
Stal några beslagtagna brassestolar, hamnade på en buss och till slut utanför The Tivoli. 4 månader sen sist. Till slut droppade människor in. Vår egen efterfest började.
Kommer ihåg att vi vid något tillfälle stod vid ett fönster precis där Martin och Sylle DJ:ade. Vi halsade ur en stor flaska. Skickade sändebud in om att det bara var Pommac. Från andra sidan glaset fick vi en tumme upp.
Och vi dansade. Hade så ont överallt men behövde dansa. Dansa fastän du själv brister.
Efter ett tag dog vi alla lite. Människor åkte hem. Bara några vänner kvar, de enda pigga var över arton och efterfestandes. Ville hem. Ville säga hejdå. Kunde inte ta mig in.
Genom allt muller och genom det där fönstret lyckades jag ändå gestikulera tack och hejdå till duon i DJ-båset. Några slängkyssar från andra sidan glaset senare var vi på väg därifrån.
Han klev på scen. Vi såg tre låtar. Hade världens underligaste känsla. Där var Håkan. Har under perioder gillat honom lika mycket som The Ark. Och han var bra live. Måste se en hel konsert någon gång. Är skyldig mig själv det.
Stal några beslagtagna brassestolar, hamnade på en buss och till slut utanför The Tivoli. 4 månader sen sist. Till slut droppade människor in. Vår egen efterfest började.
Kommer ihåg att vi vid något tillfälle stod vid ett fönster precis där Martin och Sylle DJ:ade. Vi halsade ur en stor flaska. Skickade sändebud in om att det bara var Pommac. Från andra sidan glaset fick vi en tumme upp.
Och vi dansade. Hade så ont överallt men behövde dansa. Dansa fastän du själv brister.
Efter ett tag dog vi alla lite. Människor åkte hem. Bara några vänner kvar, de enda pigga var över arton och efterfestandes. Ville hem. Ville säga hejdå. Kunde inte ta mig in.
Genom allt muller och genom det där fönstret lyckades jag ändå gestikulera tack och hejdå till duon i DJ-båset. Några slängkyssar från andra sidan glaset senare var vi på väg därifrån.
Storsjöyran.
Den där festivalen som vi efter ett tag sittandes på stortorget tidig morgon fick reda på att man inte behövde köa till. Man kunde inte heller. Paniken som infann sig var inte kul. Inte alls. Men efter ett tag i ovetande träffar jag i alla fall Alice.
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var jättenervös de minutrarna efter hon hade ringt och sagt att hon kommer när som helst. Men allt gick bra.
Efter några timmar fick vi vårt insläpp, det där som inte var så farligt. Och det var det inte, jag sprang ändå och där framme stod redan människor. Eric Saade-fans. Jag blev så arg. De hade kommit in via ett annat insläpp. Men min mamma hade stått vid det, så det löste sig.
En hel dag av panik skulle inte få sluta med panik.
Eric stod på scenen i en timma och sedan var han borta, det enda jag kommer ihåg är när Emelie och Angelica höll upp sin Racing with the rabbits-skylt. Humor.
Sedan var det den vanliga Arkuppvärmningen. Sitta ett tag. Men vi blev så intryckta att vi raskt ställde oss upp, någonstans där blev vi anklagade för att ha trängt oss in. "JAG HAR STÅTT HÄR I TIO MINUTER OCH NI VAR INTE HÄR INNAN" sade en 20-årig kvinna moget samtidigt som spottet ur hennes munn blänkte runt hennes foundtationinramade mun.
Konserten. Introt. Det vanliga. Har fortsatt med Kajsas tips. Det är det bästa någonsin. Allt fungerar. Foundationspottskvinnan fanns inte i min värld längre. Inte heller de dryga vakterna som vi pratat med under dagen eller blodet som hade sprutat där några meter bakom mig för några timmar sedan. Det var bara jag, mina vänner på första raden och människorna på scenen.
Jag var så lycklig. De få tårar som rann var av glädje. Alice stod bredvid mig. Det var underbart. Det var hennes tid. Vi hade pratat om allt innan. Hennes näst sista konsert. Jag förstod att det egentligen snart är slut då, där vi satt på ett klädbord inne på Monki. Men när jag såg Alices ansiktsuttryck så insåg jag att jag själv inte vill känna så. Och jag ville fånga konserten, för Alices skull och för min skull. För att jag skulle inse att jag kan.
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var jättenervös de minutrarna efter hon hade ringt och sagt att hon kommer när som helst. Men allt gick bra.
Efter några timmar fick vi vårt insläpp, det där som inte var så farligt. Och det var det inte, jag sprang ändå och där framme stod redan människor. Eric Saade-fans. Jag blev så arg. De hade kommit in via ett annat insläpp. Men min mamma hade stått vid det, så det löste sig.
En hel dag av panik skulle inte få sluta med panik.
Eric stod på scenen i en timma och sedan var han borta, det enda jag kommer ihåg är när Emelie och Angelica höll upp sin Racing with the rabbits-skylt. Humor.
Sedan var det den vanliga Arkuppvärmningen. Sitta ett tag. Men vi blev så intryckta att vi raskt ställde oss upp, någonstans där blev vi anklagade för att ha trängt oss in. "JAG HAR STÅTT HÄR I TIO MINUTER OCH NI VAR INTE HÄR INNAN" sade en 20-årig kvinna moget samtidigt som spottet ur hennes munn blänkte runt hennes foundtationinramade mun.
Konserten. Introt. Det vanliga. Har fortsatt med Kajsas tips. Det är det bästa någonsin. Allt fungerar. Foundationspottskvinnan fanns inte i min värld längre. Inte heller de dryga vakterna som vi pratat med under dagen eller blodet som hade sprutat där några meter bakom mig för några timmar sedan. Det var bara jag, mina vänner på första raden och människorna på scenen.
Jag var så lycklig. De få tårar som rann var av glädje. Alice stod bredvid mig. Det var underbart. Det var hennes tid. Vi hade pratat om allt innan. Hennes näst sista konsert. Jag förstod att det egentligen snart är slut då, där vi satt på ett klädbord inne på Monki. Men när jag såg Alices ansiktsuttryck så insåg jag att jag själv inte vill känna så. Och jag ville fånga konserten, för Alices skull och för min skull. För att jag skulle inse att jag kan.
Sagt och gjort. Jag log så mycket att jag grät bara för att jag log. Såpbubblorna var där. Boxningshandsken. Men det var inget falsk tandkrämsreklamleende. Det var ett riktigt leende. Över att allt var så fint. Och över att allt kan vara så bra. Jag behöver inte stå där hela mitt liv för att hitta den lyckan. Så länge jag fångar den. Jag skulle aldrig kunnat fånga den om jag inte visste att allt var i sitt slutskede.
Fick höra efteråt att jag hade filmats på storbildskärmen en hel del. Kommer ihåg allt så väl. Kontakten var det finaste jag varit med om.
Fick höra efteråt att jag hade filmats på storbildskärmen en hel del. Kommer ihåg allt så väl. Kontakten var det finaste jag varit med om.
Det finns så mycket i alla bilder. Så mycket att säga, men jag vill inte säga allt. För då är det inte mitt längre. Då är den text i en blogg. Inte något att hålla fast vid.
Jag kommer ihåg slutet så väl. Ställa sig på rad och bocka. Trumpinnen som kastas ut. Sylle vände sig till oss. Kollade på oss. Av ren reflex pekar jag på Alice. Sylle kastar. Vi fångar den, vi tre, mirakulöst. Jag lägger den i Alices hand. Jag har aldrig sett någon bli så glad. Och allt blev så perfekt.
Jag gjorde mitt frenetiska peacetecken, som vanligt. Var hemskt galen. De där sekundrarna när man inte tror att de ser. Men det är nog inte riktigt så.
Jag tror vi fångade det. Konserten alltså. Och trumpinnen.
Jag gjorde mitt frenetiska peacetecken, som vanligt. Var hemskt galen. De där sekundrarna när man inte tror att de ser. Men det är nog inte riktigt så.
Jag tror vi fångade det. Konserten alltså. Och trumpinnen.
Utanför området. Bussen. Martin som fint köade in till efterfesten.
Efter ett tag satt vi alla i en trappa, ett klassfoto. Glömde fixa bild. Ångrar djupt.
Efter Ark klev en hiphop-människa vid artistnamn Big Boi upp på scen. Vi hade roligt åt det. Till den grad att Martin var med i leken. Med svajande "R" och halv småländska kom vi fram till att han skulle börja spela i Big Boi's band. Har aldrig sett en så nöjd Martin.
Efter ett tag satt vi alla i en trappa, ett klassfoto. Glömde fixa bild. Ångrar djupt.
Efter Ark klev en hiphop-människa vid artistnamn Big Boi upp på scen. Vi hade roligt åt det. Till den grad att Martin var med i leken. Med svajande "R" och halv småländska kom vi fram till att han skulle börja spela i Big Boi's band. Har aldrig sett en så nöjd Martin.
De gick. Jepson vinkade. Martin vände sig helt plötsligt om och gjorde peacetecknet. Om och om igen med världens min i ansiktet. Vet inte om jag ska skratta åt det eller tänka om. Han har i alla fall roligt åt det. Kul för honom.
Jerker, snoken, spontaniteten, Västervik.
Efter att ha sovit några timmar klev vi apatiska upp och tog oss till Slottsruinen. Där kröp vi in i våra sovsäckar och tuppade mentalt av i några timmar. Med tiden droppade det in folk. När de flesta av oss kommit till ro får vi besök av en snok. Den kom ringlandes med asfaltsvägen. Vi försökte skrämma bort den, en orm när man köar känns inte lockande.
Vi frös, åt, svettades, var asociala, gick runt utan skor, gick runt med skor, gungade, retades, diskuterade segways, ritade triangeldraman i marken, stötte på snoken ytterligare en gång, pratade, hade dålig humor och väntade. Inte allt på samma gång, men nästan.
Konserten började. Samma band, en annan känsla. Scenen var så liten att det inte fanns ett skynke, inget backdrop och inte ens de stående lamporna i bakgrunden. Jag lät mina såpbubblor stå på scenen, en principsak så länge det är möjligt.
Men ljudet försvann med jämna mellanrum. Efter bara en låt var de tvugna att lämna scenen. Tekniska problem. Under tiden gick Lill-Martin runt och spelade bas, samtidigt som han tyckte att han var tuff med sin basslinga såg man på honom hur mycket han försökte hålla sig för skratt. Jag höll mig inte ens.
Vi fick Absolutely no decorum och introt en gång till. Det var samma arrangörer som i Sövde. (JERKER.) I Sövde fick vi också introt två gånger. Det kanske är deras grej. Har absolut ingenting emot det i alla fall.
Så efter det andra lika omvälvande introt går de på scen igen, lite mer flin på deras läppar än innan. Men alla är med på noterna och låtsas som ingenting har hänt.
Helt plötsligt står jag och gestikulerar med Sara i Echo Chamber. Hoppar glädjehopp i Deliver. Njuter av att inte höra Superstar. Blåser bubblor i Tell me this night is over. Får panik inombords i Disease för att allt bara blir för mycket, en för bra låtlista. Allt var helt underbart.
Det var ståstillochväntaochsedansläppautalltversionen av Let your body decide och jag hoppade till månen och tillbaka i flera minuter. Har aldrig tidigare fått håll på en konsert.
Det var ståstillochväntaochsedansläppautalltversionen av Let your body decide och jag hoppade till månen och tillbaka i flera minuter. Har aldrig tidigare fått håll på en konsert.
Allt var så underbart det kunde bli, trodde jag. De skippade som sagt One of us is gonna die young utan att jag knappt tänkte på det.
När de sedan kliver ut igen, omsvidade i guldkläder hör jag det där introt. Det där krypande introt. Laurel Wreath. Jag har aldrig i mitt liv gapat så mycket. Det blev för mycket igen. Så jag skrek inombords och gapade ännu mer. Jag som trodde att jag hade nått maxgränsen i hoppandet i Let your body hade fel, jag skrämde till och med tjejen som stod bakom mig. Så galen blev jag.
När de sedan kliver ut igen, omsvidade i guldkläder hör jag det där introt. Det där krypande introt. Laurel Wreath. Jag har aldrig i mitt liv gapat så mycket. Det blev för mycket igen. Så jag skrek inombords och gapade ännu mer. Jag som trodde att jag hade nått maxgränsen i hoppandet i Let your body hade fel, jag skrämde till och med tjejen som stod bakom mig. Så galen blev jag.
Jag kommer inte ihåg när, men jag tror att jag och Sara äntligen fick starta vår sång för Jepson någon gång i guldperioden. Jag blev så glad att det blev av. Jag skrek rösten av mig för Jepsons skull. (Min födelsedagspresent till honom - att jag äntligen slutar prata?)
Sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer. Den vanliga gapandet i Calleth satte slut på konserten. Men det gjorde ingenting att det fysiskt sett var slut. Den pågår fortfarande inombords.
Efteråt var alla otroligt glada. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag skrek en snabbis.
Bandet hälsade sporadiskt på oss sedan vid något backstageområde. Alla stunder där var inte lika trevliga. Eller, överlag var det ganska otrevligt. Jag tryckte mig i alla fall fram till Martin. Han fångade upp mig i en kram. Sara bad om ursäkt för att vi pekade på honom och gapskrattande under konserten. Jag bad inte om ursäkt, jag förklarade bara att hon skrattade åt mig och inte åt honom.
Martin sa bara att vi var roliga. Ska fortsätta vara det.
Sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer. Den vanliga gapandet i Calleth satte slut på konserten. Men det gjorde ingenting att det fysiskt sett var slut. Den pågår fortfarande inombords.
Efteråt var alla otroligt glada. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag skrek en snabbis.
Bandet hälsade sporadiskt på oss sedan vid något backstageområde. Alla stunder där var inte lika trevliga. Eller, överlag var det ganska otrevligt. Jag tryckte mig i alla fall fram till Martin. Han fångade upp mig i en kram. Sara bad om ursäkt för att vi pekade på honom och gapskrattande under konserten. Jag bad inte om ursäkt, jag förklarade bara att hon skrattade åt mig och inte åt honom.
Martin sa bara att vi var roliga. Ska fortsätta vara det.
Kronfågel Arena, Oslohemskheter och Håkan H.
Att försöka sätta sig i en kö och vara det Arkfan som man är när man hela morgonen och kvällen fått höra dödsiffror från Oslo är ganska svårt.
Började köa relativt sent egentligen. Men väl där var allt okej. Vi var i samma stämning allihopa. Vi läste tidningar tillsammans och pratade. Mest för att få ut allt. Det försvann lite sen och allt var som en normal Arkkö. Godis, mat, röra, glitter osv.
Efter konserten smet vi ut, Håkan skulle snart spela. Vi hörde början av hans konsert utifrån Arenan. Det var skrik. Kan nog erkänna att Håkan-fans är lika skrikiga som Eric Saade-fans.
Jag och Maria dansade. Vi var glada, höga och hesa. Tog farväl av Maria som skulle in igen och se färdigt Håkan. For till Västervik.
Började köa relativt sent egentligen. Men väl där var allt okej. Vi var i samma stämning allihopa. Vi läste tidningar tillsammans och pratade. Mest för att få ut allt. Det försvann lite sen och allt var som en normal Arkkö. Godis, mat, röra, glitter osv.
Sedan kommer jag ihåg alla Håkan-fans som såg exakt likadana ut och inte åt någonting. De gick mig på nerverna till den grad att det gick ut på Håkan. Eller snarare mitt förhållande till Håkans musik.
Efter för många timmar drar konserten igång. Som den oftast brukar göra. På samma sätt. Samma band. Inte utöver det vanliga. Inte det bästa, inte det sämsta.
Efter för många timmar drar konserten igång. Som den oftast brukar göra. På samma sätt. Samma band. Inte utöver det vanliga. Inte det bästa, inte det sämsta.
Jag har inte så mycket att säga. Jag kan inte det efter allt fantastiskt som hände i Västervik. Allt är överträffat. Att sitta och skriva om Kalmar känns bara fel.
Förövrigt så bröt jag helt oberett ihop i One of us is gonna die young. Började tänka på Norge. (Känns hemskt att man bara behöver skriva Norge för att alla ska förstå.)
Jag förstår absolut att den låten ska vara med på spellistan. Hade ingenting emot det. Behövde bara gråta. Kände mig så hemsk efteråt när jag fick höra av Kajsa och Aino att jag hade fått beklagande blickar av Ola. Ville verkligen inte vara besvärlig.
Det blev inget One of us is gonna die young i Västervik.
Jag förstår absolut att den låten ska vara med på spellistan. Hade ingenting emot det. Behövde bara gråta. Kände mig så hemsk efteråt när jag fick höra av Kajsa och Aino att jag hade fått beklagande blickar av Ola. Ville verkligen inte vara besvärlig.
Det blev inget One of us is gonna die young i Västervik.
Efter konserten smet vi ut, Håkan skulle snart spela. Vi hörde början av hans konsert utifrån Arenan. Det var skrik. Kan nog erkänna att Håkan-fans är lika skrikiga som Eric Saade-fans.
Jag och Maria dansade. Vi var glada, höga och hesa. Tog farväl av Maria som skulle in igen och se färdigt Håkan. For till Västervik.
Svedala.
Ännu en konsert i ännu en Skånsk stad som envisas med att börja på bokstaven "S".
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga längre, om allt. Allt känns så speciellt. På gott och ont. Festivalen i Svedala var väl sådär. Förstod inte riktigt valet av artister och valet av namn baserat på valet av artister men valet av artister var ändå okej, annars så skulle jag inte varit där.
Jag tror jag hoppar över köandet idag. Till och med Drill och Drull och Marias fina sockervadd som jag medvetet saboterade lite smått innan The Poodles.
Fred på er.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga längre, om allt. Allt känns så speciellt. På gott och ont. Festivalen i Svedala var väl sådär. Förstod inte riktigt valet av artister och valet av namn baserat på valet av artister men valet av artister var ändå okej, annars så skulle jag inte varit där.
Jag tror jag hoppar över köandet idag. Till och med Drill och Drull och Marias fina sockervadd som jag medvetet saboterade lite smått innan The Poodles.
Följde Kajsas råd den kvällen. Att bara blunda när introt börjar och tänka att just då, de 90 minutrarna är det bara jag och bandet. För att kunna fokusera på konserten. Så att allt inte blir så rörigt som i Sövde igen. Och det gick bra. Konserten var underbar. Den var inte lika rolig som Sövde. Men jag lyckades njuta av den. Det hänger inte bara på en prestation från bandets sida. Det handlar också om vad man vågar själv.
Det finns fragment ur Arkkonserter då jag känner som mest. Alltid samma sak. Som ett gammal VHS-band på repeat.
Kommer aldrig glömma min hysteri i Let your body decide, från början till slut.
Kommer aldrig glömma när vi ber i Prayer. Dels på grund av blåmärkena på revbenen.
Jag kommer aldrig kunna lyssna på Breaking up with god utan att påminnas om min, Saras och Emmas hysteriska överdrivna gest när vi hör "and I was only waiting for the sky to fall down". Sara och Emma har inte varit med de senaste gångerna, men jag kan lova att jag har gestikulerat för dem med.
Kommer aldrig glömma min hysteri i Let your body decide, från början till slut.
Kommer aldrig glömma när vi ber i Prayer. Dels på grund av blåmärkena på revbenen.
Jag kommer aldrig kunna lyssna på Breaking up with god utan att påminnas om min, Saras och Emmas hysteriska överdrivna gest när vi hör "and I was only waiting for the sky to fall down". Sara och Emma har inte varit med de senaste gångerna, men jag kan lova att jag har gestikulerat för dem med.
När The Ark sprang ut på scen igen i sina odiskreta guldkostymer kastade jag upp min och Linns guldiga boxningshandske som vi "vann" (Läs: Vi köpte lott på lott på lott bara för att få den där guldiga boxningshandsken) innan konserten i Västerås. Det var dags att få upp den på scenen. Väl där uppe så fick Ola något slags ryck, drog på sig handsken och skuttade runt med den. Det var en upplevelse det med.
Förövrigt så är konserten en enda stor minneslucka.
Fred på er.
Sövde amfiteater.
Tänk dig en stor grop mitt i en håla i Skåne.
Där spenderade jag gårdagen.
Köandet var otroligt mysigt. De som arbetade med arrangemanget var otroligt snälla och bjöd på kaffe och mackor. De ordnade ett lugnt insläpp dessutom. Ingenting egentligen att klaga på.
Dagen gick långsamt men ändå är den en total minneslucka. Till slut satt vi inne vid scenen. Det var nog då det började. Jag mådde inte bra. Psykiskt. Det har aldrig kännts så fel att se The Ark. Aldrig någonsin. Men jag ville bara skrika och springa därifrån. Det syntes dock på mig.
Tiden innan konserten var oumbärlig. För jag längtade ändå till konserten. Trodde att allt bara skulle släppa. Och det gjorde det när jag hörde introt för första gången. När det började köras en andra gång blev jag dock lite tveksam.
Bandet kom ut på scen efter det andra introt. Alla var så fina. Allt var som vanligt. Sådär bra och Arkigt. Det var inget tryck, så jag kunde andas. Spelningen var otroligt bra. Fina låtar. [Deliver, Echo Chamber och Radical. Vad ska man säga?] Olas mellansnack var de bästa jag varit med om.
Men Sara och Emma var inte där. Jag hade ont i magen av allt möjligt. Komplicerade bråk, allmän prestationsångest och bara saknad.
Dock hade jag ju min mamma. Och någonstans i en bil min pappa som mest åkt med för att han är den enda som kan sätta upp tält. Eloge till dem. Och till alla andra fina människor. För de finns verkligen.
Men jag klarar inte av alla bråk. Jag klarar inte av alla långa utläggningar om allt som hänt under konserten efteråt när alla ska samlas i en ring och vara eniga, även fast saker inte alls är bra. Alls. Men man ska alltid vara. Man ska vara något.
Jag har gått på alla konserter för att slippa det. Innan har allt bara handlat om frihet. Som om det har varit huvudtemat. Men allt har blivit så konstigt den senaste tiden. Vi ska alla vara något. Vi ska lyckas. Folk tävlar. Och det här är min uppfattning, din kanske är en annan, borde jag be om ursäkt då? För att jag inte är, eller jo, men i alla fall inte på det sättet som ni vill?
Det är The Ark vi följer. The Ark står för frihet. Det där skuttet man tar när man går ensam på gatan, ni vet.
Putte.
Det är ganska läskigt när man tänker på alla de där känslorna som kommer fram så fort man är på konsert med Ark. Även fast man såg dem för 6 dagar sedan.
Köandet den dagen var egentligen ganska onödigt där på morgonkvisten, men Emmas tåg kom tidigt och vi har ändå inget bättre att göra. Efter ett tag var Sara, Kajsa, Aino och Cornelia också där. Vi hade picnik och pratade i lugn och ro. Kändes som första gången vi faktiskt gjorde det.
Köandet den dagen var egentligen ganska onödigt där på morgonkvisten, men Emmas tåg kom tidigt och vi har ändå inget bättre att göra. Efter ett tag var Sara, Kajsa, Aino och Cornelia också där. Vi hade picnik och pratade i lugn och ro. Kändes som första gången vi faktiskt gjorde det.
Köandet var oändligt när vi väl blivit insläppta på området. (Ibland i konsertsammanhang känner jag mig som en liten ohängd hund som ska skyfflas till diverse ställen. Men det kanske är meningen med festivaler.)
Och konserten. I sig var den nog helt underbar. I sig kunde den nog vara topp 5. Men jag såg inte så mycket av den. Var tvungen att hålla i staketet frenetiskt mycket.
Och konserten. I sig var den nog helt underbar. I sig kunde den nog vara topp 5. Men jag såg inte så mycket av den. Var tvungen att hålla i staketet frenetiskt mycket.
Det som ändå slog mig mest under konserten var inte de fulla ungdomarna som sjöng fel i alla låtar, utan det var hur varje enskild låt bar inne på så mycket olika känslor och tankar, och att allting hela tiden skiftade. Fick knappt luft i allt hulkande i Apocalypse, till att helt plötsligt känna den där känslan av att man bara vill hoppa och hoppa och hoppa och hoppa igen och igen när ens armar flyger okontrollebart kontrollerat som gester tillsammans med låten.
Efter konserten hade min röst förvandlats. Sara beskrev den bra, jag lät som en kille som hamnat i fel målbrott.
Och det blev inte så mycket skrivet idag. Men jag har inte så mycket att säga.
Och det blev inte så mycket skrivet idag. Men jag har inte så mycket att säga.
Sommarkrysset.
Dagen efter Västeråskonserten var huvudet bara en stor ond böld. Benen var vingliga och sinnet var helt rubbat. Vi tog oss i alla fall till Stockholm och Grönan. Det var stekande sol och efter en minut vid solen kände jag mig helt... friterad. Vi letade upp någon slags skugga som råkade befinna sig precis vid Jens keyboard.
Vi kunde alla konstatera att den var oerhört smutsig.
Att finna en plats vid scenen senare under dagen var ett slags mysterium. TV4 är väl egentligen inte världens mest välorganiserade kanal. Till slut fick jag en väldigt bra plats. Vet inte hur det gick till. Jag stod i alla fall precis vid scenen men också precis vid sofforna där Ark sedan satt och blev intervjuade.
Det var väldigt annorlunda och jag fick en hel del skrattanfall. Dels för att jag knappt sovit på några dygn men också för att allt var så galet.
Genrepet var nog mest roligt. Då var jag som piggast och som pratigast.
Tv-inspelningen var självklart också kul. Dansade och hoppade. Oklart varför. Det kändes i alla fall kluvet att vända ryggen till Ark när de satt precis bakom en och flippa ur på en klyschig kärlekslåt framförd av Jessica Andersson och Magnus Carlsson. Hade kontakt med fansen på den andra sidan av scenen. Det var otroligt kul. Vill tillbaka till det där.
Vill tillbaka till när det var Lottodragning och jag bara skrek "BINGO! OMG, jag har vunnit!" mitt i en TV-sändning kanske lite för högt.
Varför har jag blivit så galen? Varför? Det är kul. Men jag hänger inte med mig själv.
Vi kunde alla konstatera att den var oerhört smutsig.
Att finna en plats vid scenen senare under dagen var ett slags mysterium. TV4 är väl egentligen inte världens mest välorganiserade kanal. Till slut fick jag en väldigt bra plats. Vet inte hur det gick till. Jag stod i alla fall precis vid scenen men också precis vid sofforna där Ark sedan satt och blev intervjuade.
Det var väldigt annorlunda och jag fick en hel del skrattanfall. Dels för att jag knappt sovit på några dygn men också för att allt var så galet.
Genrepet var nog mest roligt. Då var jag som piggast och som pratigast.
Tv-inspelningen var självklart också kul. Dansade och hoppade. Oklart varför. Det kändes i alla fall kluvet att vända ryggen till Ark när de satt precis bakom en och flippa ur på en klyschig kärlekslåt framförd av Jessica Andersson och Magnus Carlsson. Hade kontakt med fansen på den andra sidan av scenen. Det var otroligt kul. Vill tillbaka till det där.
Vill tillbaka till när det var Lottodragning och jag bara skrek "BINGO! OMG, jag har vunnit!" mitt i en TV-sändning kanske lite för högt.
Varför har jag blivit så galen? Varför? Det är kul. Men jag hänger inte med mig själv.
Efteråt gick Ola runt och tvingades skriva autografer. Linn fick även några ord om ett brev hon gav till honom på Tv-inspelningen. Vi hade gett våra brev tillsammans.
Det var egentligen ett ganska fel tillfälle att fråga. Men jag var tvungen. För om jag ska vara helt ärlig så är det sällan man får bra tillfällen att prata med Ola. Och jag har egentligen inget problem med det. Jag orkar inte tråna efter att hävda mig eller tråna efter kontakt. Jag är glad så länge jag får njuta av konserterna.
Men med hjälp av Linn så frågade jag bara om han läst den. Och det hade han. Några andra drog i honom för autografer. Jag grät. Jag vet inte varför men jag förstod bara ingenting. Han hade läst novellen.
Efter några autografer kom han tillbaka och berättade vad han tyckte.
Det var egentligen ett ganska fel tillfälle att fråga. Men jag var tvungen. För om jag ska vara helt ärlig så är det sällan man får bra tillfällen att prata med Ola. Och jag har egentligen inget problem med det. Jag orkar inte tråna efter att hävda mig eller tråna efter kontakt. Jag är glad så länge jag får njuta av konserterna.
Men med hjälp av Linn så frågade jag bara om han läst den. Och det hade han. Några andra drog i honom för autografer. Jag grät. Jag vet inte varför men jag förstod bara ingenting. Han hade läst novellen.
Efter några autografer kom han tillbaka och berättade vad han tyckte.
Västerås Cityfestival.
Kom dit vid fem på morgonen. Marken var fylld av skräp och sovande fans. Fick nummer 10.
Jag kommer inte ihåg så mycket av köandet. Mer än att jag var galen och dansade mer än vanligt samt att det var så varmt att jag inte kunde undgå den där känslan av hur ens svarta stuprörsjeans klibbar sig fast på benen.
Det var många där. Numrena blev bara högre och högre och klockan hade inte ens slagit nio.
Jag kommer inte ihåg så mycket av köandet. Mer än att jag var galen och dansade mer än vanligt samt att det var så varmt att jag inte kunde undgå den där känslan av hur ens svarta stuprörsjeans klibbar sig fast på benen.
Det var många där. Numrena blev bara högre och högre och klockan hade inte ens slagit nio.
Tomas Di Leva var på scen innan The Ark. Det var något jag hade sett fram emot ganska länge. Han verkar vara en så underbar människa. Och det var han. Jag blev glad. Kommer även ihåg att jag fick mycket kontakt med honom. Många skratt. Och ett plektrum.
Efter Di Leva gick tiden fort och helt plötsligt stod jag där framför The Ark ännu en gång. Det känns som att jag gör det varje dag numera. Att jag alltid vaknar och sommar där, vid scenen.
Jag vet inte varför, men på de senaste konserterna har jag varit mer galen än vanligt. Jag har hoppat några hopp extra. Jag har gjort mer gester med händerna än vanligt. Jag har skrattat mer än vanligt.
Jag har så himla kul hela tiden. Och jag vet inte varför. Det är som att jag vågar mer. På Siesta blev allt bara så fel och det är som att jag tar igen allt gånger tusen nu. Allt är på riktigt. Alla leenden.
Jag har så himla kul hela tiden. Och jag vet inte varför. Det är som att jag vågar mer. På Siesta blev allt bara så fel och det är som att jag tar igen allt gånger tusen nu. Allt är på riktigt. Alla leenden.
Jag, Sara och Emma kunde dessutom headbanga tillsammans i The Worrying Kind. Det gjorde fruktansvärt ont. Men det var det värt.
I slutet av Calleth blev det konfettiregn. Ola fick dessutom för sig att spruta vatten på oss. Räddaren i nöden.
Kommer ihåg att jag gapade så mycket när jag sjöng att det flög in konfetti i munnen på mig.
Kommer ihåg att jag gapade så mycket när jag sjöng att det flög in konfetti i munnen på mig.