Storsjöyran.
Den där festivalen som vi efter ett tag sittandes på stortorget tidig morgon fick reda på att man inte behövde köa till. Man kunde inte heller. Paniken som infann sig var inte kul. Inte alls. Men efter ett tag i ovetande träffar jag i alla fall Alice.
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var jättenervös de minutrarna efter hon hade ringt och sagt att hon kommer när som helst. Men allt gick bra.
Efter några timmar fick vi vårt insläpp, det där som inte var så farligt. Och det var det inte, jag sprang ändå och där framme stod redan människor. Eric Saade-fans. Jag blev så arg. De hade kommit in via ett annat insläpp. Men min mamma hade stått vid det, så det löste sig.
En hel dag av panik skulle inte få sluta med panik.
Eric stod på scenen i en timma och sedan var han borta, det enda jag kommer ihåg är när Emelie och Angelica höll upp sin Racing with the rabbits-skylt. Humor.
Sedan var det den vanliga Arkuppvärmningen. Sitta ett tag. Men vi blev så intryckta att vi raskt ställde oss upp, någonstans där blev vi anklagade för att ha trängt oss in. "JAG HAR STÅTT HÄR I TIO MINUTER OCH NI VAR INTE HÄR INNAN" sade en 20-årig kvinna moget samtidigt som spottet ur hennes munn blänkte runt hennes foundtationinramade mun.
Konserten. Introt. Det vanliga. Har fortsatt med Kajsas tips. Det är det bästa någonsin. Allt fungerar. Foundationspottskvinnan fanns inte i min värld längre. Inte heller de dryga vakterna som vi pratat med under dagen eller blodet som hade sprutat där några meter bakom mig för några timmar sedan. Det var bara jag, mina vänner på första raden och människorna på scenen.
Jag var så lycklig. De få tårar som rann var av glädje. Alice stod bredvid mig. Det var underbart. Det var hennes tid. Vi hade pratat om allt innan. Hennes näst sista konsert. Jag förstod att det egentligen snart är slut då, där vi satt på ett klädbord inne på Monki. Men när jag såg Alices ansiktsuttryck så insåg jag att jag själv inte vill känna så. Och jag ville fånga konserten, för Alices skull och för min skull. För att jag skulle inse att jag kan.
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var jättenervös de minutrarna efter hon hade ringt och sagt att hon kommer när som helst. Men allt gick bra.
Efter några timmar fick vi vårt insläpp, det där som inte var så farligt. Och det var det inte, jag sprang ändå och där framme stod redan människor. Eric Saade-fans. Jag blev så arg. De hade kommit in via ett annat insläpp. Men min mamma hade stått vid det, så det löste sig.
En hel dag av panik skulle inte få sluta med panik.
Eric stod på scenen i en timma och sedan var han borta, det enda jag kommer ihåg är när Emelie och Angelica höll upp sin Racing with the rabbits-skylt. Humor.
Sedan var det den vanliga Arkuppvärmningen. Sitta ett tag. Men vi blev så intryckta att vi raskt ställde oss upp, någonstans där blev vi anklagade för att ha trängt oss in. "JAG HAR STÅTT HÄR I TIO MINUTER OCH NI VAR INTE HÄR INNAN" sade en 20-årig kvinna moget samtidigt som spottet ur hennes munn blänkte runt hennes foundtationinramade mun.
Konserten. Introt. Det vanliga. Har fortsatt med Kajsas tips. Det är det bästa någonsin. Allt fungerar. Foundationspottskvinnan fanns inte i min värld längre. Inte heller de dryga vakterna som vi pratat med under dagen eller blodet som hade sprutat där några meter bakom mig för några timmar sedan. Det var bara jag, mina vänner på första raden och människorna på scenen.
Jag var så lycklig. De få tårar som rann var av glädje. Alice stod bredvid mig. Det var underbart. Det var hennes tid. Vi hade pratat om allt innan. Hennes näst sista konsert. Jag förstod att det egentligen snart är slut då, där vi satt på ett klädbord inne på Monki. Men när jag såg Alices ansiktsuttryck så insåg jag att jag själv inte vill känna så. Och jag ville fånga konserten, för Alices skull och för min skull. För att jag skulle inse att jag kan.
Sagt och gjort. Jag log så mycket att jag grät bara för att jag log. Såpbubblorna var där. Boxningshandsken. Men det var inget falsk tandkrämsreklamleende. Det var ett riktigt leende. Över att allt var så fint. Och över att allt kan vara så bra. Jag behöver inte stå där hela mitt liv för att hitta den lyckan. Så länge jag fångar den. Jag skulle aldrig kunnat fånga den om jag inte visste att allt var i sitt slutskede.
Fick höra efteråt att jag hade filmats på storbildskärmen en hel del. Kommer ihåg allt så väl. Kontakten var det finaste jag varit med om.
Fick höra efteråt att jag hade filmats på storbildskärmen en hel del. Kommer ihåg allt så väl. Kontakten var det finaste jag varit med om.
Det finns så mycket i alla bilder. Så mycket att säga, men jag vill inte säga allt. För då är det inte mitt längre. Då är den text i en blogg. Inte något att hålla fast vid.
Jag kommer ihåg slutet så väl. Ställa sig på rad och bocka. Trumpinnen som kastas ut. Sylle vände sig till oss. Kollade på oss. Av ren reflex pekar jag på Alice. Sylle kastar. Vi fångar den, vi tre, mirakulöst. Jag lägger den i Alices hand. Jag har aldrig sett någon bli så glad. Och allt blev så perfekt.
Jag gjorde mitt frenetiska peacetecken, som vanligt. Var hemskt galen. De där sekundrarna när man inte tror att de ser. Men det är nog inte riktigt så.
Jag tror vi fångade det. Konserten alltså. Och trumpinnen.
Jag gjorde mitt frenetiska peacetecken, som vanligt. Var hemskt galen. De där sekundrarna när man inte tror att de ser. Men det är nog inte riktigt så.
Jag tror vi fångade det. Konserten alltså. Och trumpinnen.
Utanför området. Bussen. Martin som fint köade in till efterfesten.
Efter ett tag satt vi alla i en trappa, ett klassfoto. Glömde fixa bild. Ångrar djupt.
Efter Ark klev en hiphop-människa vid artistnamn Big Boi upp på scen. Vi hade roligt åt det. Till den grad att Martin var med i leken. Med svajande "R" och halv småländska kom vi fram till att han skulle börja spela i Big Boi's band. Har aldrig sett en så nöjd Martin.
Efter ett tag satt vi alla i en trappa, ett klassfoto. Glömde fixa bild. Ångrar djupt.
Efter Ark klev en hiphop-människa vid artistnamn Big Boi upp på scen. Vi hade roligt åt det. Till den grad att Martin var med i leken. Med svajande "R" och halv småländska kom vi fram till att han skulle börja spela i Big Boi's band. Har aldrig sett en så nöjd Martin.
De gick. Jepson vinkade. Martin vände sig helt plötsligt om och gjorde peacetecknet. Om och om igen med världens min i ansiktet. Vet inte om jag ska skratta åt det eller tänka om. Han har i alla fall roligt åt det. Kul för honom.
Driver med mig själv.
Världen står kvar även när man sovit i tolv timmar. Ingen större skillnad alls faktiskt, inte ens på min egen fysiska status. Bummer.
Har i alla fall packat inför nästa strapats i Norrland och huvudet är välbehållet efter den inbillade terrorattacken någonstans där innanför mitt pannben. Det gör i alla fall ont där, det är någon som slår på skallen inifrån. Den vill ut. Det gör ont. Flickan med konstant huvudvärk is in the building. Till och med mina ögonbryn visar sig skeptiska. Speciellt när jag sitter vid datorn. De vill inte att ljuset ska nå in. Då kanske den där snubben inuti huvudet slår ännu mer, eller så brinner hjärnan upp eftersom den redan är överbelastad. Pick and choose.
Jag dricker läsk på första gången på evigheter. Det smakar socker och saker jag inte vill smaka, men jag ville smaka ändå. Det var gott.
Förövrigt så är förövrigt mitt nya favoritord och förövrigt så funderar jag på att rensa ur min garderob ytterst lite. Det vill säga att ta av den där vita skolavslutningsklänningen använd en dag i juni 09 från galgen och de där jeansen jag aldrig använder längre och lägga upp på Tradera. Pengar för saker jag själv inte skulle ge pengar för. Men andra kanske skulle, åtminstonde. De kanske har den där smaken i kläder jag en gång hade, för den är ganska standard. Ganska anpassad. Och det är väl trevligt.
Älskar i alla fall själv när jag hittar trevliga saker på Tradera. Och det gör jag hela tiden. Men jag budar aldrig. Det är för våghalsigt. Dessutom har jag inget konto.
Nu blev ljuset ännu värre för mina ögonbryn. Känner hur det kommer tårar. Måste nog avsluta denna missledande historia.
Har i alla fall packat inför nästa strapats i Norrland och huvudet är välbehållet efter den inbillade terrorattacken någonstans där innanför mitt pannben. Det gör i alla fall ont där, det är någon som slår på skallen inifrån. Den vill ut. Det gör ont. Flickan med konstant huvudvärk is in the building. Till och med mina ögonbryn visar sig skeptiska. Speciellt när jag sitter vid datorn. De vill inte att ljuset ska nå in. Då kanske den där snubben inuti huvudet slår ännu mer, eller så brinner hjärnan upp eftersom den redan är överbelastad. Pick and choose.
Jag dricker läsk på första gången på evigheter. Det smakar socker och saker jag inte vill smaka, men jag ville smaka ändå. Det var gott.
Förövrigt så är förövrigt mitt nya favoritord och förövrigt så funderar jag på att rensa ur min garderob ytterst lite. Det vill säga att ta av den där vita skolavslutningsklänningen använd en dag i juni 09 från galgen och de där jeansen jag aldrig använder längre och lägga upp på Tradera. Pengar för saker jag själv inte skulle ge pengar för. Men andra kanske skulle, åtminstonde. De kanske har den där smaken i kläder jag en gång hade, för den är ganska standard. Ganska anpassad. Och det är väl trevligt.
Älskar i alla fall själv när jag hittar trevliga saker på Tradera. Och det gör jag hela tiden. Men jag budar aldrig. Det är för våghalsigt. Dessutom har jag inget konto.
Nu blev ljuset ännu värre för mina ögonbryn. Känner hur det kommer tårar. Måste nog avsluta denna missledande historia.
Jerker, snoken, spontaniteten, Västervik.
Efter att ha sovit några timmar klev vi apatiska upp och tog oss till Slottsruinen. Där kröp vi in i våra sovsäckar och tuppade mentalt av i några timmar. Med tiden droppade det in folk. När de flesta av oss kommit till ro får vi besök av en snok. Den kom ringlandes med asfaltsvägen. Vi försökte skrämma bort den, en orm när man köar känns inte lockande.
Vi frös, åt, svettades, var asociala, gick runt utan skor, gick runt med skor, gungade, retades, diskuterade segways, ritade triangeldraman i marken, stötte på snoken ytterligare en gång, pratade, hade dålig humor och väntade. Inte allt på samma gång, men nästan.
Konserten började. Samma band, en annan känsla. Scenen var så liten att det inte fanns ett skynke, inget backdrop och inte ens de stående lamporna i bakgrunden. Jag lät mina såpbubblor stå på scenen, en principsak så länge det är möjligt.
Men ljudet försvann med jämna mellanrum. Efter bara en låt var de tvugna att lämna scenen. Tekniska problem. Under tiden gick Lill-Martin runt och spelade bas, samtidigt som han tyckte att han var tuff med sin basslinga såg man på honom hur mycket han försökte hålla sig för skratt. Jag höll mig inte ens.
Vi fick Absolutely no decorum och introt en gång till. Det var samma arrangörer som i Sövde. (JERKER.) I Sövde fick vi också introt två gånger. Det kanske är deras grej. Har absolut ingenting emot det i alla fall.
Så efter det andra lika omvälvande introt går de på scen igen, lite mer flin på deras läppar än innan. Men alla är med på noterna och låtsas som ingenting har hänt.
Helt plötsligt står jag och gestikulerar med Sara i Echo Chamber. Hoppar glädjehopp i Deliver. Njuter av att inte höra Superstar. Blåser bubblor i Tell me this night is over. Får panik inombords i Disease för att allt bara blir för mycket, en för bra låtlista. Allt var helt underbart.
Det var ståstillochväntaochsedansläppautalltversionen av Let your body decide och jag hoppade till månen och tillbaka i flera minuter. Har aldrig tidigare fått håll på en konsert.
Det var ståstillochväntaochsedansläppautalltversionen av Let your body decide och jag hoppade till månen och tillbaka i flera minuter. Har aldrig tidigare fått håll på en konsert.
Allt var så underbart det kunde bli, trodde jag. De skippade som sagt One of us is gonna die young utan att jag knappt tänkte på det.
När de sedan kliver ut igen, omsvidade i guldkläder hör jag det där introt. Det där krypande introt. Laurel Wreath. Jag har aldrig i mitt liv gapat så mycket. Det blev för mycket igen. Så jag skrek inombords och gapade ännu mer. Jag som trodde att jag hade nått maxgränsen i hoppandet i Let your body hade fel, jag skrämde till och med tjejen som stod bakom mig. Så galen blev jag.
När de sedan kliver ut igen, omsvidade i guldkläder hör jag det där introt. Det där krypande introt. Laurel Wreath. Jag har aldrig i mitt liv gapat så mycket. Det blev för mycket igen. Så jag skrek inombords och gapade ännu mer. Jag som trodde att jag hade nått maxgränsen i hoppandet i Let your body hade fel, jag skrämde till och med tjejen som stod bakom mig. Så galen blev jag.
Jag kommer inte ihåg när, men jag tror att jag och Sara äntligen fick starta vår sång för Jepson någon gång i guldperioden. Jag blev så glad att det blev av. Jag skrek rösten av mig för Jepsons skull. (Min födelsedagspresent till honom - att jag äntligen slutar prata?)
Sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer. Den vanliga gapandet i Calleth satte slut på konserten. Men det gjorde ingenting att det fysiskt sett var slut. Den pågår fortfarande inombords.
Efteråt var alla otroligt glada. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag skrek en snabbis.
Bandet hälsade sporadiskt på oss sedan vid något backstageområde. Alla stunder där var inte lika trevliga. Eller, överlag var det ganska otrevligt. Jag tryckte mig i alla fall fram till Martin. Han fångade upp mig i en kram. Sara bad om ursäkt för att vi pekade på honom och gapskrattande under konserten. Jag bad inte om ursäkt, jag förklarade bara att hon skrattade åt mig och inte åt honom.
Martin sa bara att vi var roliga. Ska fortsätta vara det.
Sedan kommer jag inte ihåg så mycket mer. Den vanliga gapandet i Calleth satte slut på konserten. Men det gjorde ingenting att det fysiskt sett var slut. Den pågår fortfarande inombords.
Efteråt var alla otroligt glada. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, så jag skrek en snabbis.
Bandet hälsade sporadiskt på oss sedan vid något backstageområde. Alla stunder där var inte lika trevliga. Eller, överlag var det ganska otrevligt. Jag tryckte mig i alla fall fram till Martin. Han fångade upp mig i en kram. Sara bad om ursäkt för att vi pekade på honom och gapskrattande under konserten. Jag bad inte om ursäkt, jag förklarade bara att hon skrattade åt mig och inte åt honom.
Martin sa bara att vi var roliga. Ska fortsätta vara det.
Kronfågel Arena, Oslohemskheter och Håkan H.
Att försöka sätta sig i en kö och vara det Arkfan som man är när man hela morgonen och kvällen fått höra dödsiffror från Oslo är ganska svårt.
Började köa relativt sent egentligen. Men väl där var allt okej. Vi var i samma stämning allihopa. Vi läste tidningar tillsammans och pratade. Mest för att få ut allt. Det försvann lite sen och allt var som en normal Arkkö. Godis, mat, röra, glitter osv.
Efter konserten smet vi ut, Håkan skulle snart spela. Vi hörde början av hans konsert utifrån Arenan. Det var skrik. Kan nog erkänna att Håkan-fans är lika skrikiga som Eric Saade-fans.
Jag och Maria dansade. Vi var glada, höga och hesa. Tog farväl av Maria som skulle in igen och se färdigt Håkan. For till Västervik.
Började köa relativt sent egentligen. Men väl där var allt okej. Vi var i samma stämning allihopa. Vi läste tidningar tillsammans och pratade. Mest för att få ut allt. Det försvann lite sen och allt var som en normal Arkkö. Godis, mat, röra, glitter osv.
Sedan kommer jag ihåg alla Håkan-fans som såg exakt likadana ut och inte åt någonting. De gick mig på nerverna till den grad att det gick ut på Håkan. Eller snarare mitt förhållande till Håkans musik.
Efter för många timmar drar konserten igång. Som den oftast brukar göra. På samma sätt. Samma band. Inte utöver det vanliga. Inte det bästa, inte det sämsta.
Efter för många timmar drar konserten igång. Som den oftast brukar göra. På samma sätt. Samma band. Inte utöver det vanliga. Inte det bästa, inte det sämsta.
Jag har inte så mycket att säga. Jag kan inte det efter allt fantastiskt som hände i Västervik. Allt är överträffat. Att sitta och skriva om Kalmar känns bara fel.
Förövrigt så bröt jag helt oberett ihop i One of us is gonna die young. Började tänka på Norge. (Känns hemskt att man bara behöver skriva Norge för att alla ska förstå.)
Jag förstår absolut att den låten ska vara med på spellistan. Hade ingenting emot det. Behövde bara gråta. Kände mig så hemsk efteråt när jag fick höra av Kajsa och Aino att jag hade fått beklagande blickar av Ola. Ville verkligen inte vara besvärlig.
Det blev inget One of us is gonna die young i Västervik.
Jag förstår absolut att den låten ska vara med på spellistan. Hade ingenting emot det. Behövde bara gråta. Kände mig så hemsk efteråt när jag fick höra av Kajsa och Aino att jag hade fått beklagande blickar av Ola. Ville verkligen inte vara besvärlig.
Det blev inget One of us is gonna die young i Västervik.
Efter konserten smet vi ut, Håkan skulle snart spela. Vi hörde början av hans konsert utifrån Arenan. Det var skrik. Kan nog erkänna att Håkan-fans är lika skrikiga som Eric Saade-fans.
Jag och Maria dansade. Vi var glada, höga och hesa. Tog farväl av Maria som skulle in igen och se färdigt Håkan. For till Västervik.
Reaktioner.
Försökte läsa lite om explosionerna i Oslo. Det gick inte så bra. Motivationen för att läsa om bombdåd i världen är inte på topp just nu. Människor taggar sina tweets med #Olsobomb. Ett väldigt fult ord, fast det passar tillställningen.
Jag vet inte om jag är så intresserad av att höra om vad som hänt. Jag vill mest veta vad som står bakom den. SVT sänder golf istället för "bomb-information", människor är upprörda över det, människor skriver det på twitter, människor retweetar varandra på twitter. Till och med folkgrupper verkar dömas ut kors och tvärs.
Själv lyssnar jag på musik från The Sims.
Jag vet inte om jag är så intresserad av att höra om vad som hänt. Jag vill mest veta vad som står bakom den. SVT sänder golf istället för "bomb-information", människor är upprörda över det, människor skriver det på twitter, människor retweetar varandra på twitter. Till och med folkgrupper verkar dömas ut kors och tvärs.
Själv lyssnar jag på musik från The Sims.
För första gången, nyfärgat hår.
Det blev inte blått. Fick inte tag på blå färg. Tänkte mycket igår på det. Bestämde mig för att en mörkare nyans på topparna skulle bli ganska okej. Ett dygn senare, nervös och ovetandes fick jag tag på hårfärg. Nu är den i håret.
Harkel.
Det känns helt meningslöst att leta efter sladdar. Vad är en sladd utan något som behöver den? Det är väl logiskt att de försvinner efter ett tag. Det skulle nog jag med gjort.
Min dator har lagt av. Sitter vid en annan dator. Det känns inte lika bra. Har skapat ett personligt band mellan mig och datorn. Hysteri.
Men tänk, alla bilder, all musik, alla favoritmarkerade webbplatser, alla utnötta tangenter.
Den är datorn har också funnits en tid. Men jag gillar den inte. Den svek mig. Nu gör den inte det längre. Efter ett antal år inklämd i en bokhylla, eller i min pappas händer. Jag förstår mig inte på elektronik. Kommer aldrig göra. Den lever sitt eget liv. Jag vill inte ha med det livet att göra.
Jag vill bara ha mina bilder, min musik, mina favoritmarkerade webbplatser, mina utnötta bokstäver.
Min dator har lagt av. Sitter vid en annan dator. Det känns inte lika bra. Har skapat ett personligt band mellan mig och datorn. Hysteri.
Men tänk, alla bilder, all musik, alla favoritmarkerade webbplatser, alla utnötta tangenter.
Den är datorn har också funnits en tid. Men jag gillar den inte. Den svek mig. Nu gör den inte det längre. Efter ett antal år inklämd i en bokhylla, eller i min pappas händer. Jag förstår mig inte på elektronik. Kommer aldrig göra. Den lever sitt eget liv. Jag vill inte ha med det livet att göra.
Jag vill bara ha mina bilder, min musik, mina favoritmarkerade webbplatser, mina utnötta bokstäver.
Tackar Weheartit för bilderna. Speciellt den sista, hjärtskärande sanna bilden.
Under neon loneliness, motorcycle emptiness.
Blundar bort en del intetsägande dagar. Försöker lista ut hur det kommer sig att det faktiskt är sommar och lov. Känns som att jag alltid har levt såhär. I ett virrvarr av döda dagar och konserter. Men jag har bara levt såhär sedan mars, med ett uppehåll i maj.
När jag tänker på maj 2011 så känns allt så mysigt. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde, men jag bara levde ett vanligt vardagligt liv. Jag saknar det livet. Och det känns nästan lite jobbigt att jag gör det. Är jag en naturligt tråkig människa? Fast behöver vardagen vara tråkig? Jag vet inte.
Det brukar bli såhär för mig i mitten av juli ungefär. Och det är mer påtagligt nu när jag missat skolan ganska mycket i vår också. Jag glömmer bort vad jag gör.
När jag tänker på maj 2011 så känns allt så mysigt. Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde, men jag bara levde ett vanligt vardagligt liv. Jag saknar det livet. Och det känns nästan lite jobbigt att jag gör det. Är jag en naturligt tråkig människa? Fast behöver vardagen vara tråkig? Jag vet inte.
Det brukar bli såhär för mig i mitten av juli ungefär. Och det är mer påtagligt nu när jag missat skolan ganska mycket i vår också. Jag glömmer bort vad jag gör.
Svedala.
Ännu en konsert i ännu en Skånsk stad som envisas med att börja på bokstaven "S".
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga längre, om allt. Allt känns så speciellt. På gott och ont. Festivalen i Svedala var väl sådär. Förstod inte riktigt valet av artister och valet av namn baserat på valet av artister men valet av artister var ändå okej, annars så skulle jag inte varit där.
Jag tror jag hoppar över köandet idag. Till och med Drill och Drull och Marias fina sockervadd som jag medvetet saboterade lite smått innan The Poodles.
Fred på er.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga längre, om allt. Allt känns så speciellt. På gott och ont. Festivalen i Svedala var väl sådär. Förstod inte riktigt valet av artister och valet av namn baserat på valet av artister men valet av artister var ändå okej, annars så skulle jag inte varit där.
Jag tror jag hoppar över köandet idag. Till och med Drill och Drull och Marias fina sockervadd som jag medvetet saboterade lite smått innan The Poodles.
Följde Kajsas råd den kvällen. Att bara blunda när introt börjar och tänka att just då, de 90 minutrarna är det bara jag och bandet. För att kunna fokusera på konserten. Så att allt inte blir så rörigt som i Sövde igen. Och det gick bra. Konserten var underbar. Den var inte lika rolig som Sövde. Men jag lyckades njuta av den. Det hänger inte bara på en prestation från bandets sida. Det handlar också om vad man vågar själv.
Det finns fragment ur Arkkonserter då jag känner som mest. Alltid samma sak. Som ett gammal VHS-band på repeat.
Kommer aldrig glömma min hysteri i Let your body decide, från början till slut.
Kommer aldrig glömma när vi ber i Prayer. Dels på grund av blåmärkena på revbenen.
Jag kommer aldrig kunna lyssna på Breaking up with god utan att påminnas om min, Saras och Emmas hysteriska överdrivna gest när vi hör "and I was only waiting for the sky to fall down". Sara och Emma har inte varit med de senaste gångerna, men jag kan lova att jag har gestikulerat för dem med.
Kommer aldrig glömma min hysteri i Let your body decide, från början till slut.
Kommer aldrig glömma när vi ber i Prayer. Dels på grund av blåmärkena på revbenen.
Jag kommer aldrig kunna lyssna på Breaking up with god utan att påminnas om min, Saras och Emmas hysteriska överdrivna gest när vi hör "and I was only waiting for the sky to fall down". Sara och Emma har inte varit med de senaste gångerna, men jag kan lova att jag har gestikulerat för dem med.
När The Ark sprang ut på scen igen i sina odiskreta guldkostymer kastade jag upp min och Linns guldiga boxningshandske som vi "vann" (Läs: Vi köpte lott på lott på lott bara för att få den där guldiga boxningshandsken) innan konserten i Västerås. Det var dags att få upp den på scenen. Väl där uppe så fick Ola något slags ryck, drog på sig handsken och skuttade runt med den. Det var en upplevelse det med.
Förövrigt så är konserten en enda stor minneslucka.
Fred på er.
Hosta och sånt.
Att vara hemma och känna lukten av sitt rum. Bara sätta sig i en vrå och bara vråa sig. Intetsägande tysta timmar då man inte behöver prata.
Jag behöver en paus från människor och från mig själv. Får några dagar. Utmärkt.
Svedala får ni ta del av imorgon. Bjöd i alla fall på en bild.
Jag behöver en paus från människor och från mig själv. Får några dagar. Utmärkt.
Svedala får ni ta del av imorgon. Bjöd i alla fall på en bild.
Människor tappar väl aldrig greppet helt?
I bakgrunden, på någon åsidosatt flik på webbläsaren spelas det låtar. De bara försvinner. Jag gör val, men jag hör dem inte. De är bara flikar.
Fast när jag öppnar dem så är det ändå ganska fint. Men det saknas saker.
Mest hela tiden.
De är saker jag håller fast vid. Antingen med stadiga grepp kring hårda kravallstaket eller bara i den där elektroniska apparaten jag vardagligen håller i handen.
(Tack fina Emma för att du filmade.)
Dessa grepp finns ju bara för att jag känner att det saknas saker. Men jag mår ändå bra. För jag hittade det där greppet.
Men människor och grepp förändras. Orättvisa?
Andra lever med grepp om allt och ingenting. Om okunskapen. De håller fast ovetandes och lever nog ganska bra ändå.
Men vi andra. Vi gjorde en upptäckt. Och där står vi och håller fast. Kämpar varje gång för att hitta något sätt att bevara allt. Euforin är kortvarig, till skillnad från okunskapen. Vi tappade den. Och vi är lyckligt lottade.
Kortvarigt kanske kan vara för evigt ändå.
Fast när jag öppnar dem så är det ändå ganska fint. Men det saknas saker.
Mest hela tiden.
De är saker jag håller fast vid. Antingen med stadiga grepp kring hårda kravallstaket eller bara i den där elektroniska apparaten jag vardagligen håller i handen.
(Tack fina Emma för att du filmade.)
Dessa grepp finns ju bara för att jag känner att det saknas saker. Men jag mår ändå bra. För jag hittade det där greppet.
Men människor och grepp förändras. Orättvisa?
Andra lever med grepp om allt och ingenting. Om okunskapen. De håller fast ovetandes och lever nog ganska bra ändå.
Men vi andra. Vi gjorde en upptäckt. Och där står vi och håller fast. Kämpar varje gång för att hitta något sätt att bevara allt. Euforin är kortvarig, till skillnad från okunskapen. Vi tappade den. Och vi är lyckligt lottade.
Kortvarigt kanske kan vara för evigt ändå.
Sövde amfiteater.
Tänk dig en stor grop mitt i en håla i Skåne.
Där spenderade jag gårdagen.
Köandet var otroligt mysigt. De som arbetade med arrangemanget var otroligt snälla och bjöd på kaffe och mackor. De ordnade ett lugnt insläpp dessutom. Ingenting egentligen att klaga på.
Dagen gick långsamt men ändå är den en total minneslucka. Till slut satt vi inne vid scenen. Det var nog då det började. Jag mådde inte bra. Psykiskt. Det har aldrig kännts så fel att se The Ark. Aldrig någonsin. Men jag ville bara skrika och springa därifrån. Det syntes dock på mig.
Tiden innan konserten var oumbärlig. För jag längtade ändå till konserten. Trodde att allt bara skulle släppa. Och det gjorde det när jag hörde introt för första gången. När det började köras en andra gång blev jag dock lite tveksam.
Bandet kom ut på scen efter det andra introt. Alla var så fina. Allt var som vanligt. Sådär bra och Arkigt. Det var inget tryck, så jag kunde andas. Spelningen var otroligt bra. Fina låtar. [Deliver, Echo Chamber och Radical. Vad ska man säga?] Olas mellansnack var de bästa jag varit med om.
Men Sara och Emma var inte där. Jag hade ont i magen av allt möjligt. Komplicerade bråk, allmän prestationsångest och bara saknad.
Dock hade jag ju min mamma. Och någonstans i en bil min pappa som mest åkt med för att han är den enda som kan sätta upp tält. Eloge till dem. Och till alla andra fina människor. För de finns verkligen.
Men jag klarar inte av alla bråk. Jag klarar inte av alla långa utläggningar om allt som hänt under konserten efteråt när alla ska samlas i en ring och vara eniga, även fast saker inte alls är bra. Alls. Men man ska alltid vara. Man ska vara något.
Jag har gått på alla konserter för att slippa det. Innan har allt bara handlat om frihet. Som om det har varit huvudtemat. Men allt har blivit så konstigt den senaste tiden. Vi ska alla vara något. Vi ska lyckas. Folk tävlar. Och det här är min uppfattning, din kanske är en annan, borde jag be om ursäkt då? För att jag inte är, eller jo, men i alla fall inte på det sättet som ni vill?
Det är The Ark vi följer. The Ark står för frihet. Det där skuttet man tar när man går ensam på gatan, ni vet.
Putte.
Det är ganska läskigt när man tänker på alla de där känslorna som kommer fram så fort man är på konsert med Ark. Även fast man såg dem för 6 dagar sedan.
Köandet den dagen var egentligen ganska onödigt där på morgonkvisten, men Emmas tåg kom tidigt och vi har ändå inget bättre att göra. Efter ett tag var Sara, Kajsa, Aino och Cornelia också där. Vi hade picnik och pratade i lugn och ro. Kändes som första gången vi faktiskt gjorde det.
Köandet den dagen var egentligen ganska onödigt där på morgonkvisten, men Emmas tåg kom tidigt och vi har ändå inget bättre att göra. Efter ett tag var Sara, Kajsa, Aino och Cornelia också där. Vi hade picnik och pratade i lugn och ro. Kändes som första gången vi faktiskt gjorde det.
Köandet var oändligt när vi väl blivit insläppta på området. (Ibland i konsertsammanhang känner jag mig som en liten ohängd hund som ska skyfflas till diverse ställen. Men det kanske är meningen med festivaler.)
Och konserten. I sig var den nog helt underbar. I sig kunde den nog vara topp 5. Men jag såg inte så mycket av den. Var tvungen att hålla i staketet frenetiskt mycket.
Och konserten. I sig var den nog helt underbar. I sig kunde den nog vara topp 5. Men jag såg inte så mycket av den. Var tvungen att hålla i staketet frenetiskt mycket.
Det som ändå slog mig mest under konserten var inte de fulla ungdomarna som sjöng fel i alla låtar, utan det var hur varje enskild låt bar inne på så mycket olika känslor och tankar, och att allting hela tiden skiftade. Fick knappt luft i allt hulkande i Apocalypse, till att helt plötsligt känna den där känslan av att man bara vill hoppa och hoppa och hoppa och hoppa igen och igen när ens armar flyger okontrollebart kontrollerat som gester tillsammans med låten.
Efter konserten hade min röst förvandlats. Sara beskrev den bra, jag lät som en kille som hamnat i fel målbrott.
Och det blev inte så mycket skrivet idag. Men jag har inte så mycket att säga.
Och det blev inte så mycket skrivet idag. Men jag har inte så mycket att säga.
The joy of a jump.
Ett steg.
Igår beställde vi färg. Det var nervöst att välja ut en kan jag meddela. Det var helt otroligt hur många olika blåa nyanser det finns att välja mellan.
Men efter många om och men så fastnade jag för den här. Tror att en sådan nyans smälter in bäst till min vanliga hårfärg. (Det kanske låter lite skumt, det är trots allt turkos, men det smälter in bättre än till exempel en helt klarröd färg.)
Jag är fortfarande ganska nervös. Fast förväntansfull. Det ska bli intressant att se hur det blir. Färgar nämligen håret dagen innan vi åker till Svedala för att se Ark. Skulle vara en upplevelse om det nu blir jätteskumt, för jag kommer inte ha tid att göra något åt det mer än att kanske sätta upp det i en tofs.
Egentligen är det ganska så kul med i-landsproblem.
Jag är fortfarande ganska nervös. Fast förväntansfull. Det ska bli intressant att se hur det blir. Färgar nämligen håret dagen innan vi åker till Svedala för att se Ark. Skulle vara en upplevelse om det nu blir jätteskumt, för jag kommer inte ha tid att göra något åt det mer än att kanske sätta upp det i en tofs.
Egentligen är det ganska så kul med i-landsproblem.