Är hemma.
De mest intensiva och sömnlösa dagarna i hela mitt liv.
Trots allt knas, trots värmen, trots min oförutsägbara overthetopgalenskap och trots all världens ondska så är jag så lycklig att jag snart börjar gråta.

Konserterna får ni ta del av först imorgon. Måste ta igen en hel del sovtid och bli lite bättre i huvudet.

Kan i alla fall säga att jag stod och pratade med Jens en del på genrepet på Sommarkrysset. Han kunde inte sluta flina. Martin gav mig världens finaste och varmaste blick och jag bara skrattade ihjäl mig 24/7. Mest för att jag var trött. Men också för att de ska vara så underbara hela tiden. Jens drog upp sina strumpor, han gjorde en Alexander Bard helt enkelt vilket han verkade väldigt stolt över. Oklart varför.

Efter Sommarkrysset så träffade jag Ola. Men hjälp av Linn så gav jag en antydning av novellen. Det kändes så surrealistiskt att stå bölandes med Ola Salo tittandes rakt in i ögonen på en när han pratar om något man själv gjort. Något man slitit med. Jag blev glad, men jag förstår ingenting. Det är nog bäst att jag inte gör det.

Det läskigaste var när han om och om igen frågade om saker och ting var bättre nu. Jag nickade så mycket att jag trodde att mitt huvud skulle lossna.