Nu har jag överlevt den sista riktiga skoldagen i åttan. Den blev nog dessutom den bästa skoldagen i åttan. Ni vet, såndär lycka som sprider sig innan sommarlovet som gör att alla bara är snälla mot varandra även fast man kanske inte är så bra vänner? 
Den fina falska snällheten har gjort mig lite glad idag.

Det som inte gör mig glad är att några av mina riktiga vänner i skolan ska försvinna efter det här året och att vi har våra sista dagar tillsammans nu. Man vet inte riktigt vad man ska göra. Vi vill göra allt just nu. Vi ska äta frukost på tåget tillsammans osv. Vi är alla väldigt desperata innerst inne, skulle jag tro.

Det känns bara fel och konstigt. Att göra allt för sista gången. Jag är så van vid att inte trivas i skolan och få eufori av att veta att det är sista gången jag behöver genomlida saker. Men nu trivs jag ju. Jag är inte van. Seperationsångest? Jag vill inte ha sommarlov.

För övrigt så håller jag just nu på med livets gåta. Att packa.