Vi är The Ark.

Bilresan upp till Uppsala var lång. Otroligt lång. Och när vi väl var framme i Uppsala och vid Katalin så var klockan runt två. Konserten skulle inte börja förrän åtta. 

Jag skulle alltså få sitta och vänta ett tag, inte för att det gjorde mig så mycket. 
Så jag satte mig, bara någonstans. Började kolla runt omkring mig. Räknade taklampor. Kollade på alla affisher. Det var en ganska obekväm situation, att bara sitta där och vänta. Jag hade ju inte direkt någon att prata med. För vad skulle jag säga?


Konserten inleddes med Hey Modern Days. Det kändes helt otroligt. Det var dags igen. Och det kändes så overkligt, så overkligt att jag hela tiden scannade av scenen, kollade nogrannt på alla i bandet, var det verkligen The Ark? Stod verkligen Jens där bakom keyboarden? Är det verkligen "grisen" Ola har på sig? Är det där verkligen Martin, bara någon meter framför mig?

Och allt var sant.



Konserten fortsatte, jag hade kramp i benen hela tiden. Men vad skulle jag ha gjort åt det? Så jag fokuserade istället bara på scenen, på låtarna, på att Ola bokstavligt talat nästan hängde rakt över en. Men när de började spela Disease tog det stopp. Jag började komma ihåg. Den där tiden i Neapel - den blåa MP3-spelaren, att lyssna på In Lust We Trust om och om igen, att känna sig ensam. Att vara 11 år och inte känna sig hemma. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.



Till slut försvann alla tårar. Allt var bara surrealistiskt. Det går helt enkelt inte att vara annat än glad när man ser dem. Det går inte att bara stå still. Det går inte att vara tyst. Det går inte att tränga undan det där äkta leendet. Allt det där som finns inuti.









Den där känslan av obekymran när Ola höll micken rakt framför en, att bara sjunga med, att efteråt glömma vilken låt det var bara för att man var så uppe i allting runt omkring.



Att få höra Echo Chamber, att få sjunga Echo Chamber. Att känna hur ens fula stämma blir en i mängden.



The Most Radical Thing to Do. Behöver jag säga mer?



Basgången och texten till Prayer for the Weekend som aldrig går att glömma.












Men den bästa känslan av alla var att veta, i slutet av Calleth, att vi ses igen på tisdag. Att slippa det där vemodet när "ah-andet" tar slut.

Spår;
Lämnat av: V

Vilka grymma bilder du har tagit! :D

2011-03-10 @ 13:09:46
URL: http://musicinmylife.blogg.se/
Lämnat av: Vargsyster

Åh, den lila hade han inte på sig på tisdagen. Vet inte om jag är glad eller besviken :P Katalin var ett underbart spelställe, men Cirkus är mest Epic. See you there ;)



/V

2011-03-10 @ 13:13:30
URL: http://www.arkmaniacs.se
Lämnat av: Jejje

Låter underbart! :D Fina bilder också!

2011-03-10 @ 13:52:30
URL: http://chavezz.blogg.se/
Lämnat av: Majsan

Härligt skrivet och underbara foton!

2011-03-10 @ 14:33:59
URL: http://www.majsan.webb.se
Lämnat av: Anonym

jättefina bilder verklgien.

2011-03-10 @ 17:33:41
Lämnat av: Mamma

OJ så fint du skrivit och bildat!

2011-03-10 @ 19:02:05
Lämnat av: Emma

åh, vad fina bilder! det var helt underbart i onsdags och det kommer det bli på tisdag också, det vet man liksom bara.

2011-03-11 @ 19:24:38
URL: http://www.arkark.devote.se
Lämnat av: malin

Det var i It Takes a Fool Ola tryckte upp micken i ansiktet på oss en och en ;) I den här do do do-delen, bara så du vet :D

2011-03-13 @ 22:34:05
URL: http://stjarnfallet.devote.se



Ditt användbara namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (hemlig.)

Har du också en blogg?:



Trackback