The Tivoli på riktigt.

Vi satt där, tre. Nöjda i sovsäckar. Analyserade småfåglar och rumäner. Lät tiden gå tills solen gick ner men sen fick den gå ännu mer. Men de som klev av tåget fick inte gå, de fick tydligen springa. Och där satt jag som en idiot och fördelade ut nummer. Hatade det. Hatade hetsen. Tackar dock mig själv för att jag inte ska köa inför Grönan. Det räcker nu. 

Helsingborg var min sista riktiga Arkkö. Gjorde den så bra som möjligt. Inte det bästa ködygnet, konserten höjde dock upplevelsen kollossalt. Och alla upptäcker efteråt.




Mitt i pressen somnade jag. 7 timmars djup sömn senare var jag upp and running så att säga. Min tappra mamma sov också förvånat. Vi var förvånade överlag tror jag.



Dagen flöt på. Kommer inte ihåg något speciellt. Kommer mest ihåg grupperingarna. Egentligen är det väl sådant som känns mest. Var inte orolig över att det skulle vara sista konserten. Kände mest en press, behövde göra det bra. Slutade känna av stämningen, den blev egentligen inte bra förrän de där sista låtarna på efterfesten. Innan dess var det bara på död och bråk. But after all the worst can't be that bad. Undrar om människor har hört det uttrycket innan.

Men åter till det väsentliga dvs konserten som skulle kunna få en att rulla runt på golvet i tre timmar med en del glädjeskrik. Om man nu orkade, förstås.





De ville så mycket. Det märktes. De sa det. Jag log som ett fån. Tårar rann, inte ofta, men de hälsade. Jag hälsade på året. Hälsade på min resa. Hälsade på min magkänsla som sa att resan kommer fortsätta.







Det är i princip slut nu. Den sista genuina The Ark-konserten är upplevd. Gröna Lund kommer bli ett kommersiellt jippo, men det är väl bra om man är där.

Det känns förvirrat, men bra. Deras energi, den kommer ju inte lägga ner. Det är energin som gör det. Alla léenden. De kommer fortsätta. Inte som en Ark dock. Någonstans måste havet ta slut.




Och där slutade det. I pekningar, i att slå på symbalen som sover på marken och att få en knytnäve i handen av Mr. Andersson. Människor dök ner i gråtsalvor. Jag kan inte trösta. Jag vet inte hur man gör. Det går inte. Blir bara nervös och stum. Stänger ut och går ut. Stöter ganska snart på Hampus, T-shirtarna är igång igen, känns bra. Efterfestströjorna. 

Placerades på en filt utanför DJ-båsfönstret. Dansade runt den. Fönsterdans. Jag och Björk skrattar åt att det är så fint, skrattar av nervositet av att vi själva inte är där inne i värmen och svettas. Vi observerar i alla fall. Jag tjuter ibland. Mest för att allt är så sött. Skor flyger i luften där innanför glaset och en viss syltburk håller takten på baken.

Det går ett tag, det går en leksaksbil till Sylle, fönstergubbdans med den långbente lantisen i Kajsas hatt. Eva öppnar fönstret. Musiken hörs högre och vi dras dit. Innan vi visste ordet av var vi där inne. Första gången jag klättrar in igenom ett fönster, också den bästa.

Vi fick känna av värmen, dansen, musiken och dansa själva. Dansade där man ska dansa. Utan ifrågasättande fyllon. Såg allas förvånade miner. Fick ryck. Glädjeryck. Det är inte slut än. Inte med solglasögonen på bordet och danståget i huvudet. Vi är så fula och vi är så coola och vi är så bra och vi är så underbara och vi är så vi.

Festen tog slut efter bara några låtar vi varit där inne. Gå ut och säga hejdå. Säga hejdå till dem som nutida Arkmedlemmar. Det blev inte så farligt. Vi nickade och instämde och log och jag repeterade gång på gång; "ni kommer se oss igen". Hoppas bara inte att de såg det som ett hot. Vi är visst fastbrända på näthinnorna. Allt slutade med en mänsklig mur i skydd för Martin, har aldrig sett ett så stort leende men heller aldrig ett så stort fyllo. Vi försvann in på ett hotellrum och sedan slocknade det.

Jag tänkte så mycket på min första träff med bandet. Soundchecken, från soundchecken till nu. Jag tänkte på hur jag innan hoppats på att kanske kunna le då och då, kanske våga gå på bio eller kanske till och med ha en vän att bjuda hem utan nervöst sammanbrott. Nu sitter jag här och ni har varit med mig. Ni är med mig fortfarande, jag fortsätter och jag fortsätter och jag fortsätter. Bilderna blir allt galnare och galnare och jag är trygg.

Spår;
Lämnat av: Hanna

Tack för att du hälsade på mig igår. Blev glad. Jag tycker att det var synd att vi inte pratade mer än vad vi gjorde, för jag tycker att du verkar så himla klok och ..bra. Och efteråt gick jag sönder totalt, som du kanske såg, sen var vi tvugna att skynda till tåget...

men ... jag hälsar gärna på dig fler gånger.

2011-09-10 @ 21:18:47
URL: http://hannapaulina.tumblr.com
Lämnat av: Moa

Åh, du skriver så bra Linnéa. Och du verkar så bra, hade gärna pratat med dig mer, är lite blyg av mig bara. Men du har så bra inställning, en lagom eftertänksam fast samtidigt är du helt med och njuter av nuet. Kanske lät skumt, men i alla fall.



Fy så fint det här året här varit, och leendena kommer finnas kvar länge till.

Det hade kunnat vara så mycket värre. Så tacksam nu, för allt.



Kram <3

2011-09-10 @ 22:43:40
Lämnat av: Moa

(åh, det står 'nu kör vi' på din kommentera knapp! blev glad)

2011-09-10 @ 22:44:36
Lämnat av: Eva

Du skriver så bra och fint och man kan bara hålla med. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt men jag är nöjd, nöjd för allting som man fått ta del av och allting man upplevt.

Jag är nöjd och tacksam över allting jag fått uppleva det här året. Och jag är jätteglad att jag fått lära känna dig.

Lund var min sista riktiga Ark konsert innan Gröna Lund och jag visste inte hur jag hade tänkt att det skulle bli efter den men jag var så nöjd och tacksam bara.

Btw, fantastiskt fina bilder! Vi ses.

2011-09-10 @ 23:09:04
Lämnat av: Emma

Men fint. Känns underbart att du kan sätta ord på det även jag känner. Är inte så himla bra på sådant.

Kram på dig.

2011-09-11 @ 00:16:19
URL: http://www.arkark.devote.se
Lämnat av: Leia

Gillart

O den långbente lantisen ^^

Fint <3

2011-09-11 @ 12:09:07
URL: http://leiaaz.blogspot.com/



Ditt användbara namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (hemlig.)

Har du också en blogg?:



Trackback