Även fast det är flera månader kvar. Även fast det kommer hända så mycket innan det. Även fast alla säger "det är väl inte så farligt" så är jag rädd.
Jag vill ha ett datum. Jag vill ha en plats. Så att jag kan få en skarpare bild av all min oro. 
För just nu är det bara en känsla jag får. 
Jag kan känna hur jag gråter. Gråter i floder.
Jag kan känna hur jag inte orkar sjunga med. Utan bara tittar. Och andas in all närvaro.

Jag känner en press av allt. Att vara där i tid. Att man ska missa. Att man kommer dit sent. Ser hur det redan är fullt av folk. Får en plats hysteriskt långt bak så att man bara ser folks nackar.

Men jag längtar ändå. Det kommer vara sommar. Konsert. [Den sista.] En massa vänliga människor. The Ark. En slags sammanhållning. 
Men vad händer sen?