Slut.
Här är återvändsgränden. Här svänger man - Tryck!
Precis. En ny blogg. Ni får resten där, om ni inte vill ha mer behöver ni inte trycka.
Or else you're on the run.
Vill välja er.
Njuter av veckans första glädjerus. Njuter av att för första gången dessa dagar inte tänka: "Men varför känner jag såhär? Har jag inte tänkt på det? Hur jag kan slappna av då?". Har blivit en löjlig fredagsmänniska. Nej, inte en typisk "nu e de fredagsmyyyys"-svenne. Men jag kastas tillbaka idag. Fredagar.
Borde egentligen inte gilla det alls. Borde vara arg på mig själv. Borde vara arg över att det är det enda som kan få mig att slappna av. Vet att jag kommer vakna upp på måndag och andas lika regelbundet som en dammsugare.
Det känns helt okej. Det kanske räcker med att bara kunna andas på helger. Hålla andan? Det kanske är så för alla. Så för oss alla? Nu när vi inte ränner runt överallt till olika kravallstaket även fast vi egentligen inte hade tid, ork eller råd.
Jag gör inte så mycket. Jag tänkte att jag skulle vara jätteduktig nu på hösten. Jag skrev till och med en lista. Det går inte riktigt, det går till biblioteket. Men när det gått till biblioteket har det inte följt med något bibliotekskort. Det följer dock alltid med en mobil med musik i, hela hela tiden. Den är det jag gör och det jag går, åker. Den jag sitter med där på biblioteket. Jag kanske läser i någon tidning om David Bowie, men någonstans vid ordet "kokain" slutar jag oftast att läsa.
Har tänkt ut att jag åtminstonde borde börja framtidsdrömma lite. Tänka ut något att hoppas. Det kanske hjälper när jag snart måste börja välja.
Borde egentligen inte gilla det alls. Borde vara arg på mig själv. Borde vara arg över att det är det enda som kan få mig att slappna av. Vet att jag kommer vakna upp på måndag och andas lika regelbundet som en dammsugare.
Det känns helt okej. Det kanske räcker med att bara kunna andas på helger. Hålla andan? Det kanske är så för alla. Så för oss alla? Nu när vi inte ränner runt överallt till olika kravallstaket även fast vi egentligen inte hade tid, ork eller råd.
Jag gör inte så mycket. Jag tänkte att jag skulle vara jätteduktig nu på hösten. Jag skrev till och med en lista. Det går inte riktigt, det går till biblioteket. Men när det gått till biblioteket har det inte följt med något bibliotekskort. Det följer dock alltid med en mobil med musik i, hela hela tiden. Den är det jag gör och det jag går, åker. Den jag sitter med där på biblioteket. Jag kanske läser i någon tidning om David Bowie, men någonstans vid ordet "kokain" slutar jag oftast att läsa.
Har tänkt ut att jag åtminstonde borde börja framtidsdrömma lite. Tänka ut något att hoppas. Det kanske hjälper när jag snart måste börja välja.
Uppkoppling.
Jag är desperat. Jag startar datorn men där finns inget internet. Jag försöker igen men jag blir halv. Det fungerar inte och det fungerar inte. Jag blir desperat för att jag blir så desperat. Jag blir desperat för att hela min värld finns där ute.
Tänk om jag bara kunde ta mig några kvarter bort och ha något där. Utan internetuppkopplingar och bokstäver. Då skulle jag väl vara där.
Kan jag inte få leva min framtid så? Något kvarter från riktiga vänner. Riktiga vänner som i Vänner. Samlade. Jag har sådana vänner, fast inte är vi geografiskt nära. Jag tror jag alltid har tänkt på det där.
Jag kanske bara inbillar mig allt, men usch vad lättare allt skulle kännas.
Och det här kommer från min mobil. Från segt Smålandsskogsinternet.
The homecomer.
Har packat upp glittret och plockat fram tröttheten. Vet aldrig riktigt vad jag ska säga i det här stadiet. Har aldrig något att säga. Kan berätta om allt som hänt, men aldrig i mitt liv har jag förstått. Eller aldrig i år. Har aldrig varit med om likadana saker innan.
Det är ju så. Om helgerna snurrar och snurrar och snurrar det och sen har man ingenstans att göra av det. Jag vet inte vad jag lever för liv. Om jag visste om det här för ett två tre fyra år sedan skulle jag ändå aldrig tro på det. Nu har jag det. Var kan jag lägga det? Var kan jag lägga allt nu? Nu när jag måste göra annat.
Snart kommer mitt nagellack i alla fall att börja flagna och jag önskar att förvirringen kunde göra det också. Jag har min tillhörighet. Jag har den någon annanstans ibland, som idag och imorgon och nästa vecka. Men den finns där. Och jag borde kunna hantera det. Jag vill i alla fall inte tappa det.
Det är som att hoppa av och på en karusell. Inklusive illamåendet.
Det är ju så. Om helgerna snurrar och snurrar och snurrar det och sen har man ingenstans att göra av det. Jag vet inte vad jag lever för liv. Om jag visste om det här för ett två tre fyra år sedan skulle jag ändå aldrig tro på det. Nu har jag det. Var kan jag lägga det? Var kan jag lägga allt nu? Nu när jag måste göra annat.
Snart kommer mitt nagellack i alla fall att börja flagna och jag önskar att förvirringen kunde göra det också. Jag har min tillhörighet. Jag har den någon annanstans ibland, som idag och imorgon och nästa vecka. Men den finns där. Och jag borde kunna hantera det. Jag vill i alla fall inte tappa det.
Det är som att hoppa av och på en karusell. Inklusive illamåendet.