Skolan. Får höra från diverse håll att jag synts på television. Det var tydligen häftigt. De säger att The Ark är coola. Jag svarar med "tack". Undrar lite över det där. Det bara kom ut. 

Fönstrena på tågen kan man spegla sig själv i. På väg hem satt jag och grimaserade åt mig själv. Feberyrsel. Jag var väl i alla fall lite rolig. 

Förövrigt vet jag inte längre om jag gillar fenomenet Ola Salo. Prat och jesuskomplex. Jag får dåliga vibbar av det numera. Vet inte varför. Gör verkligen inte det. Han känns som min fiende.

När jag tänker efter är stunderna då jag ler mest på konserterna Sylles trumsolo och den där grooviga instrumentala delen i Prayer. Ola står där ganska ofta, på scenen. Men han får göra det. Inte så långt kvar nu. Kan stå ut, känna mig hemsk. Vet inte var jag är. Är någon annanstans i alla fall. Känns fint här. Känns också fel, som att jag inte får vara här, av er och av mig själv. Men jag vill få.

Vill mer ha det såhär: