Efter några dagar i Östersund kommer man hem och får se en länsad trädgård. Någon har lagt rabarber på alla våra rabarber. Sen när är det allemansrätt på levande människors hustomter? Kan någon berätta? Snälla? Jag förstår inte?

Några cyklister åkte förbi när jag var ute och gick idag och skrattade åt mig. Att bo mitt ute i den öde småländska skogen verkar inte vara så öde längre. Deprimerande. 

Inte för att jag brydde mig så mycket om våra förvuxna rabarber. Men det är läskigt.

Nu ska jag fortsätta ödsla min tid på att bli rädd över att datorer kan starta om sig själva, söka efter kontakt på Facebook och Amanda Palmer. Inte rabarber.