Stor.
Vi pratar om framtiden på English life skills. Vi pratar om framtiden överallt. Vår lärare undrar vad vi ville jobba med när vi var yngre. Ingen kan riktigt berätta utan något slags nervöst skratt. Nervösa skratt överallt. Om allt. Om alla som ville jobba som poliser eller lärare. Vi skrattade åt allt vi ville förr eftersom de enda vuxna vi kunde gå efter var just sådana. Sådana som hade de jobben. Vi hade inte sett amerikanska dokusåpor på TV eller helt plötsligt börjat spreta åt alla håll mentalt. Vi var bara barn som ville vad vi såg för det var det.
Jag kommer ihåg att jag alltid viljat bli astronom. Det slutade någon gång efter sjuan men så fort jag hör något om astronomi så hoppar hjärtat ändå till lite. Nyhetsreportrar på TV frågar om vad supernovor är och jag blir barnet i klassen som alltid ska räcka upp handen högst. Men jag vill inte dedikera mitt liv till det längre. Det känns som att jag borde göra annat.
Jag kan inte så mycket om min framtid. Visst önskar jag saker. Men jag kan inte riktigt. Jag vill inte prata om vad jag vill bli. Tänk om jag tjatar ut det?
Det är sällan man vet vad man vill jobba som när man går i högstadiet. Kom igen liksom, det är ju inte som att man har en färdig livsplan.
Om du fortfarande är intresserad av rymd kan du ju gå på rymdgymnasiet i Kiruna :o) Hade två klasskompisar som gick där. Väldigt skumma människor, tydligen.
Jag menar, jag har fan ingen jävla aning om vad jag vill bli när jag blir stor. Kult kanske. Det vore nice.
När jag gick i lågstadiet ville jag bli lärare, haha.. Min lärare sa att det nog skulle passa mig men man förändradas ju och jag skulle verkligen inte vilja bli lärare nu, skulle inte orka. Inte kunna. Skulle ha problem med att lära ut. Har svårt för det.
Jag har drömmar nu, som jag hoppas blir sanna men ändå så behöver man inte ha det. Det är så mycket, och så stort. Det är stort, allt är stort.
Rymden är oändligt stor, och intressant också.
svar: Åh ja, Gavin! Tänkte också på det när jag såg den nu haha! Såå glamrockskille från LA.