Och vi är The Ark.

Nu är den klar. MMXI. Apokalypsen har tonat ut i den sista Calleth och nu sitter vi alla hemma. Med ont i benen och låtar huller om buller på Facebook och i sinnet. Vet inte var jag är just nu. Är inte förstörd. Bara ursinnigt sliten.

Om du någon gång numera vill prata om The Ark måste det vara i participe passé och inte i nutid. 

Tågresan upp till huvudstaden. Hade en tidsanvisare rakt framför mig, räknade minuter slaviskt. Det hjälpte inte hur mycket jag än höjde musik i hörlurarna, jag hörde den inte. Jag hörde bara tågrälsen och såg bara klockan. Hörde att ni hade det bra där borta på Grönan. Ville vara med er. Slutade med att jag sov hos er. Under ett klocktorn i gården till Djurgårdskyrkan, hade åttaårskalas där inne för några år sedan. Det var inget kul kalas. 

Sov och vaknade. Vi var alla utspridda som en mur runt hela Gröna Lund. Vi var bara sovsäckar allihopa. På några timmar fördubblades könumrena och om jag minns rätt slutade vi på 202. Inte människorna dock. De fylldes på. Visste inte att det fanns så många människor som faktiskt gillade detta band. Trodde bara att det var vi, vi vanliga.







Det var bullar och det var alla och det var inget vatten och det var huvudvärk och det var zebrabyxorna och det var människor man ville prata med men som man inte pratade med och det var begravning. Sedan var det insläpp.

Ingen ramlade. Vi var alla nervösa, men i onödan. Sedan var vi där, en stor klump framför scenen. Gröna Lund och skirk runt omkring oss. Kändes som att vi skyddade scenen från allt nöjesfältaktigt, från de som inte förstod, från de som var där för att de bara inte visste bättre. 








Men någonstans måste den sista gången någonsin börja, Maria kom och sedan började det. Med åskdundret och mina handflator fick täcka ögonen som alltid innan. Jag var nervös men kände inga tårar. Jag hörde Absolutely no decorum och slog med knytnävarna i luften hårdare än någonsin. Starkare än någonsin.




Och det var låt på låt, när varje låt ebbat ut hade den ebbat ut för sista gången live. I alla fall The Ark-live. Nu är det vår tur. Vi ska få dem att ebba ut flera gånger. Ännu mer. På alla platser. Våra platser. Få andra att få dem att fortsätta.

Som jag döpte mitt första MMXI-inlägg till det här året och som vi alla fick skrika i slutet, innan Calleth - VI ÄR THE ARK. Och vi är det nu. Vi är delägare. Vi är delar. Vi är en helhet. Och jag vill tacka er alla. Alla angelheads som jag träffat det här året. Alla skratt, alla kramar, alla interna och konstiga vrål, alla tårar, alla bilder, alla skämt, alla nickar, alla leenden. Vi har skapat det här. Vem säger att vi inte kan fortsätta, egentligen? Vi har en stor kärna av energi. Och sedan vill jag tacka min mamma. Väldigt mycket.





Det var så mäktigt på alla sätt och vis. Martin Rosengardten och Magnus Olsson gästade på Laurel. Tänkte på Sylvester. Tänk ett The Ark utan Sylle. Tänk ett The Ark med två Martin. Magnus och Martin ställde sig i alla fall sedan vid sidan av scenen och av någon anledning tyckte jag att de såg riktigt bittra ut.


Helt plötsligt stod vi alla vid mellansnacket till Calleth. Allt var allt. Vi var allt. Ola nämnde viskningarna i Interlude. Ola läste upp versen ur The Lamb. Versen, ja, den som jag har här i bloggen. The Lamb är en låt som känns. Den känns jättemycket. Överallt, i varenda vrå i hjärnan. Jag vet inte varför, den bara rör mig. Den nuddade mig då med. Sådär så att jag bara kände hur tårarna kröp fram. Ola pratade om korridorer och det blev ännu värre. Ola pratade om vår styrka och det blev ännnu värre.

Ola pratade om att Vi är The Ark och min puls lugnade ner sig något. Tårarna rann ändå, för tacksamheten. Jag vet inte var jag ska göra av med dem. Alla tack. Har kastat ut dem som konfettin i slutet av konserter, men jag har ändå miljontals kvar. Hela tiden. Nya tack, nya anledningar, nya vägar. Det kommer aldrig bli en sista gång som jag träffar alla er fans, jag kommer hemsöka er i döden, bara för att jag har så många tack. Det blir tungt att bara bära på dem själv.

Spår;
Lämnat av: INGRID

Det här inlägget är lite rysnings- och bortblinkade tårar-märkt. Så himla himla fint, och jag önskar att jag kunde varit deltagande i konserten.

2011-09-18 @ 11:40:49
URL: http://tjugotredje.blogspot.com/
Lämnat av: Ellie

Tack.

2011-09-18 @ 12:43:40
URL: http://lilljesus.blogg.se/
Lämnat av: Eva

Du skriver så himla fint och bra.. Tack.. Tack för allting. Ja, det är så mycket tack. Jag är så tacksam för allting. Grät av tacksamhet också på grönan. Vilket äventyr egentligen, jag är glad att jag spenderade det här äventyret med just ER fast äventyret är absolut inte slut än. Inte på väldigt, väldigt länge. Det kommer att fortsätta. Vi kommer att fortsätta.

Tack. Vi ses.

2011-09-18 @ 13:15:38
Lämnat av: Eva

*Det kommer aldrig att ta slut..

2011-09-18 @ 13:16:38
Lämnat av: Rebecka

Tack själv.

Kunde liksom inte hålla tillbaka tårarna när jag läste det där om oss Angelheads. Och att vi är The Ark. Åh.

2011-09-18 @ 13:25:20
URL: http://themostradicalthingtodo.blogg.se/
Lämnat av: Maria

Tack <3 Fint skrivet.

2011-09-18 @ 14:27:09
URL: http://djmyrstack.blogg.se/
Lämnat av: Moa

Är så sjukt tacksam för att vi äntligen fick skrika "vi är the ark", har alltid velat göra det, sen man såg dokumentären första gången.



Så tacksam för allt. Så många tack, vet inte vad jag ska göra av dem.



Fina angelheads, kommer aldrig glömma.

2011-09-18 @ 16:32:32
Lämnat av: Emma

Och tack för att du är du.

2011-09-18 @ 17:48:00
URL: http://www.arkark.devote.se
Lämnat av: Björk

Ja Linnea, verkligen tack för att du är du. En ljuvlig fönsterklättrare och glitterperson. Hoppas vi ses nånstans. Kram.

2011-09-18 @ 19:13:58
URL: http://bump.blogg.se/
Lämnat av: Elise

Hjälp så fint Axel... Jag börjar nästan gråta igen. Så sant också! Aldrig, aldrig en sista gång för oss <3

2011-09-19 @ 16:14:16
URL: http://ienstadvidstorsjon.blogg.se/
Lämnat av: Jennifer

Åh, så fint skrivet <3

2011-09-21 @ 20:21:47
URL: http://colourspots.blogg.se/



Ditt användbara namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (hemlig.)

Har du också en blogg?:



Trackback