No end, the story of The Ark.
För det första så är Christian Patrick nog den enda människan som skulle kunnat skriva en hel bok om The Ark. Det känns bara så när jag läser boken. Det funkar.
Tänker på om någon överpretentiös svensk musikjournalist som mest ger referenser till när han satt på diverse verandor och rökte cigarrer skulle ta sig an att skriva om The Ark. Kanske väldigt omöjligt att någon skulle tillåta det men tanken har funnits i mitt huvud. Så himla trött på alla svenska musiktidningar. Alla dagens musikjournalister skriver likadant. Förutom de på Aftonbladet. De skriver knappt, de är mest med på bilder.
I början mådde jag illa i huvudet. Har aldrig läst så mycket om Ola om och om igen. Alla citat. Jag gillar Ola. Förstår att det måste skrivas om honom i en bok som handlar om bandet han är frontman i. Dock var den ändå något att plöja igenom. Vändpunkten kom när Lasse fick sitt eget kapitel. Kände mig hemma. Senare fick alla fick varsitt kapitel. Var tillags.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Man får följa hela karriären. Alla steg. Ett i taget. Allt smälter ihop i det sista kapitlet. "The apocalypse is over". Har aldrig förstått så mycket som då. Och jag känner att jag ändå förstått slutet innan. Men nu känns det ännu mer. Det är meningen, MMXI, med varenda liten bokstav. Bandet är så bra nu. Exakt nu.
Man kommer aldrig behöva tröttna.
måste nog köpa den där boken, alltså. nu. genast.
Längtar tills jag får hem den.
Längtar också tills jag får hem boken.
Håller med vad du skriver, fast jag tyckte det var kul att läsa om allt Ola sa. Fast ja, ibland kunde man tröttna lite. Men det kändes ändå okej liksom, speciellt efter att ha läst i förordet att han hade svårt att få kontakt med Ola först. Även om det var mycket Ola så kändes det inte som att han hade pratat med Ola bara för att det är Ola 'man ska' prata med. (Som alla svenska tidningar gör. Samma tidningar som skriver 'Ola Salo och The Ark)
För övrigt tyckte jag att det var lite roligt att alla Arkare hade så fina namn på kapitlena om sig själva - "Son Of A Preacher Man", "The Ace Of The Bass", "The Electric Warrior", "The Tin Can Baby", "Mr Tambourine Man".. Och så.. "Jepson". Haha. Stackars Jeppsis.
Tror aldrig jag har fattat exakt hur jävla mycket jobb dom har lagt ner på bandet. Fick verkligen en bild av det nu. Känns bra. Och jag fick också större förståelse för att dom väljer att sluta, men det kändes också som att man fick veta saker som jag inte riktigt ville veta. Typ som att de var sura på Fabbe under In Full Regalia.. Tror inte jag kommer kunna lyssna på låtarna på samma sätt.
Men jag är så glad att jag har läst boken, tror nog att jag kommer läsa den flera gånger om. Fantastisk bok, hur man än vrider och vänder på det.
Förresten, tack för din kommentar på min blogg angående Queen, Ark och Gaga. Random person och att bara stå och dissa dem rakt i facet? Hm.
Åh, fint!
Vill också läsa den, ska köpa den så snart jag kan...