Till Eksjö.
Satte mig nyss ned vid datorn för att bearbeta allt. Skriva ner det innan jag rört ihop det. Möts av det här:
Fina fina fina Maria.
Har hittat hem och plats. Visade mitt hem igår, visade min plats. Mycket blickar och många vridna nackar runt omkring mig. Vill väl bara att de ska förstå. Tänkte mycket på det på konserten. Olas ord. "Förstår ni nu?"
I alla fall så började resan klockan tre på natten, bland glassplitter och överglada fyllon på stortorget. Målmedvetna lade vi ut våra sovsäckar. Det skulle bli vår dag, målmedvetenheten är viktig, om det ska gälla. Och det blev giltigt. Uppfattat.
Tidig morgon fick vi i alla fall besök av lite intressanta människor, några som först fick för sig att vi var The Ark, tyckte att Sara var en mask och hade komplex med glaset på marken. "Här kan man inte stå med tofflor och vara nöjd!". Ska börja använda det uttrycket.
Sedan vet jag inte vad som hände. Vi somnade, åt flera frukostar, gick runt. Till slut går jag för att möta upp en bil fylld med Linda, Maria och Linn. Sedan sprang vi, dock slutade det tvärt eftersom konditionen inte riktigt är något att prata om. Jag vet inte varför vi sprang. Lycka antar jag.
Helt plötsligt ser jag två nya ben bakom Olas. I ren förvirring stänger jag av allt och till slut ser jag Kristian Anttila. Reagerade i ett gällt skrik och att ducka bakom kravallen. Reagerade helt oväntat. Men Kristian, att inte uppskatta honom är utom min värld. Han hade spelat i Eksjö under dagen, fick se lite ur Västra Frölunda, perfekt låt för den perfekta dagen. När jag var liten försvann jag in i TVn och förvandlades till en pansarvagn med en dröm.
Allt fortsatte att passa och kollidera. Det kolliderade till slut klart. Vände ansiktet mot himmelen och levde i guldregn. Så glad att allt bara vällde över, överallt. När guldet nådde marken var allt fulländat och jag hoppade runt och kramades. Möttes av många ledsna ansikten. Fortsatte att kramas i alla fall.
Flydde till ett träd och stöter på Jens. Allt fortsätter som en ramsa och till slut sitter vi i en bil på väg hem. Väl hemma sitter vi i några timmar på köksgolvet, äter mackor och dricker apelsinjuice. Diskuterade. Avbröt nog det hela när jag kände hur jag nästan slumrade till. Slumrar fortfarande till. Men allt var värt det. Kanske till och med åren.
Jag menar, mina räddare kom till staden jag gick under i och förklarade, förklarade för alla trottoarer och för alla tegelstenskalla människor, förklarade allt det där jag försökt själv. Man kan ju vinna. Vi visade det. Tack till er.
Fina fina fina Maria.
Har hittat hem och plats. Visade mitt hem igår, visade min plats. Mycket blickar och många vridna nackar runt omkring mig. Vill väl bara att de ska förstå. Tänkte mycket på det på konserten. Olas ord. "Förstår ni nu?"
I alla fall så började resan klockan tre på natten, bland glassplitter och överglada fyllon på stortorget. Målmedvetna lade vi ut våra sovsäckar. Det skulle bli vår dag, målmedvetenheten är viktig, om det ska gälla. Och det blev giltigt. Uppfattat.
Tidig morgon fick vi i alla fall besök av lite intressanta människor, några som först fick för sig att vi var The Ark, tyckte att Sara var en mask och hade komplex med glaset på marken. "Här kan man inte stå med tofflor och vara nöjd!". Ska börja använda det uttrycket.
Sedan vet jag inte vad som hände. Vi somnade, åt flera frukostar, gick runt. Till slut går jag för att möta upp en bil fylld med Linda, Maria och Linn. Sedan sprang vi, dock slutade det tvärt eftersom konditionen inte riktigt är något att prata om. Jag vet inte varför vi sprang. Lycka antar jag.
På grund av en motorcrossshow utöver det dödliga fick vi hoppa över kravallstaketet och fördriva tiden på andra sidan. Djur i bur, ungefär.
Gick runt på diverse promenader med jämna mellanrum. Hälsade på Oana. Gick runt och åt langos med Maria, Kristian Anttila gick bakom oss. Varje gång min blick vändes bakåt såg jag hur han flinade. Hade det väldigt bra i alla fall.
Blev mer och mer nervös. Det var helt otroligt. Genomled September, alla gamla klasskompisar runt omkring mig. Glada, möjligtvis fulla? De tryckte på mina vänner. Kändes bara skumt. Tog på mig solglasögonen och försvann ett tag. Kände hur fötterna gick under och hur jag helst bara ville bli överlyft och åka hem.
September över och jag satte mig ner. Covertävling utan dess like. Räknade minutrarna och somnade om vartannat. Lutade mig mot Maria och försvann. Trött och orolig. Halvtimmen innan stod jag vänd mot publiken. Letade folk. Kollade på stackare som lekte med pappersflygplan och sjöng 7 Nation Army. Jag och Maria kontrade med Arklåtar, de verkade inte hänga med.
September över och jag satte mig ner. Covertävling utan dess like. Räknade minutrarna och somnade om vartannat. Lutade mig mot Maria och försvann. Trött och orolig. Halvtimmen innan stod jag vänd mot publiken. Letade folk. Kollade på stackare som lekte med pappersflygplan och sjöng 7 Nation Army. Jag och Maria kontrade med Arklåtar, de verkade inte hänga med.
Introt var det finaste och läskigaste jag varit med om. Alldeles för mycket och jag var alldeles för tacksam. Skynket flög av och där stod de. Välstrukturerade scenkläder och välstrukturerad energi från oss och från dem. Jag hoppade lika mycket som jag stannade upp och fick andnöd. Kollade runt. Storkyrkan, stadshotellet. Det där hemska torget. Där man alltid går. Där stod de. Där gav de all kraft, visade all kraft, visade för staden som saknade den. Visade det för staden som själv aldrig visade någonting.
Efter första låten släppte andnöden och tårarna. Människorna bakom mig och Maria hade backat radikalt mycket, förstår dem. Men det gjorde oss bara värre. We're just delirious.
Varje låt var ytterligare ett försök. Till vad vet jag inte, vet bara att jag lyckades.
Hela Eksjö stod samlat, Lasse var nattens hedersperson, It takes a fool var där, vi var där.
Varje låt var ytterligare ett försök. Till vad vet jag inte, vet bara att jag lyckades.
Hela Eksjö stod samlat, Lasse var nattens hedersperson, It takes a fool var där, vi var där.
Allt fortsatte att passa och kollidera. Det kolliderade till slut klart. Vände ansiktet mot himmelen och levde i guldregn. Så glad att allt bara vällde över, överallt. När guldet nådde marken var allt fulländat och jag hoppade runt och kramades. Möttes av många ledsna ansikten. Fortsatte att kramas i alla fall.
Flydde till ett träd och stöter på Jens. Allt fortsätter som en ramsa och till slut sitter vi i en bil på väg hem. Väl hemma sitter vi i några timmar på köksgolvet, äter mackor och dricker apelsinjuice. Diskuterade. Avbröt nog det hela när jag kände hur jag nästan slumrade till. Slumrar fortfarande till. Men allt var värt det. Kanske till och med åren.
Jag menar, mina räddare kom till staden jag gick under i och förklarade, förklarade för alla trottoarer och för alla tegelstenskalla människor, förklarade allt det där jag försökt själv. Man kan ju vinna. Vi visade det. Tack till er.
Spår;
Lämnat av: Emma
Åh, fint. Hade tänkt skriva någon liten lapp eller så jag också men bara för att jag är som jag är så glömde jag bort det. Men i alla fall. Tack, tack, tack. För hela helgen, för att jag fick bo hemma hos dig, för att du stod ut med mig. Allt.
Blev glad av att se dig så glad efter spelningen. Och så blev jag glad av det här inlägget också.
Lämnat av: Maria
Det var en jättefin dag, den ska jag kapsla in och spara för evigt.
Lämnat av: lisawho
SVAR: Ja dom är väldigt fina! Slå till på en vettja ;)
Lämnat av: Aino
Svar: Haha, har märkt det, så himla rolig. (och bra att du blev så nöjd med konserten och allt!)
Lämnat av: Eva
Tacktack. Tusen tack för allting, för att jag fick sova hos er och allt tusen tack.
Ja, det var helt fantastiskt.
Jag kommer aldrig att glömma det här. Helt underbart.
Och så kan man ju sitta och skriva citat från allt vi fick höra hur länge som helst, ha ha
Trackback