Or at least I thought it was.

Jag har haft en sådan superdålig dag som man bara vill sudda bort med värdens största sudd.

När jag vaknade idag så kändes det som att hela världen var täckt av en stor svart mantel och det enda man kunde göra för att överleva var att göra ingenting.

Sedan senare på eftermiddagen så fick jag reda på att jag var tvungen att stanna kvar efter skolan. Min engelskauppsats skulle nämnligen lämnas in till rektorn precis idag för att den skulle vara med i någon skum uppsatstävling. Jag hade inte presenterat mina källor på rätt sätt. Därför så fick jag en hyperkort förklaring om hur de skulle presenteras. Efter förklaringen var jag tvungen att leta reda på en dator och börja jobba. Det gick inte så bra som det borde gjort. Efter 5 min i biblioteket skulle det tydligen stängas och jag var tvungen att hitta någon annan dator. 

Sedan sitter jag där. Folk runt omkring mig skriker, springer runt och spelar pingis. Jag går in på de olika sidorna för att ta reda på vilka som skrivit artiklarna mm. Jag hittar ingenting. Ingenting alls. Men till slut av någon outgrundlig anledning så lyckas jag till slut fixa ihop de där källorna. Om rektorn inte blir nöjd så kan han lika väl skriva en uppsats själv och se hur lätt det är.
Senare på tåget var jag omringad av parfymöversvämda och blonderade gymnasieelever. Jag tappade min vante på golvet och helt plötsligt så var jag enligt dem hur skum som helst. Samtidigt lyssnade jag på We Are The Ark och längtade ihjäl mig så mycket att jag nästan började gråta. Nu orkar jag inte längta längre. Jag är mer nervös.

Uhm, ja.

Spår;



Ditt användbara namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (hemlig.)

Har du också en blogg?:



Trackback