Storsjöyran.
Den där festivalen som vi efter ett tag sittandes på stortorget tidig morgon fick reda på att man inte behövde köa till. Man kunde inte heller. Paniken som infann sig var inte kul. Inte alls. Men efter ett tag i ovetande träffar jag i alla fall Alice.
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var jättenervös de minutrarna efter hon hade ringt och sagt att hon kommer när som helst. Men allt gick bra.
Efter några timmar fick vi vårt insläpp, det där som inte var så farligt. Och det var det inte, jag sprang ändå och där framme stod redan människor. Eric Saade-fans. Jag blev så arg. De hade kommit in via ett annat insläpp. Men min mamma hade stått vid det, så det löste sig.
En hel dag av panik skulle inte få sluta med panik.
Eric stod på scenen i en timma och sedan var han borta, det enda jag kommer ihåg är när Emelie och Angelica höll upp sin Racing with the rabbits-skylt. Humor.
Sedan var det den vanliga Arkuppvärmningen. Sitta ett tag. Men vi blev så intryckta att vi raskt ställde oss upp, någonstans där blev vi anklagade för att ha trängt oss in. "JAG HAR STÅTT HÄR I TIO MINUTER OCH NI VAR INTE HÄR INNAN" sade en 20-årig kvinna moget samtidigt som spottet ur hennes munn blänkte runt hennes foundtationinramade mun.
Konserten. Introt. Det vanliga. Har fortsatt med Kajsas tips. Det är det bästa någonsin. Allt fungerar. Foundationspottskvinnan fanns inte i min värld längre. Inte heller de dryga vakterna som vi pratat med under dagen eller blodet som hade sprutat där några meter bakom mig för några timmar sedan. Det var bara jag, mina vänner på första raden och människorna på scenen.
Jag var så lycklig. De få tårar som rann var av glädje. Alice stod bredvid mig. Det var underbart. Det var hennes tid. Vi hade pratat om allt innan. Hennes näst sista konsert. Jag förstod att det egentligen snart är slut då, där vi satt på ett klädbord inne på Monki. Men när jag såg Alices ansiktsuttryck så insåg jag att jag själv inte vill känna så. Och jag ville fånga konserten, för Alices skull och för min skull. För att jag skulle inse att jag kan.
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag var jättenervös de minutrarna efter hon hade ringt och sagt att hon kommer när som helst. Men allt gick bra.
Efter några timmar fick vi vårt insläpp, det där som inte var så farligt. Och det var det inte, jag sprang ändå och där framme stod redan människor. Eric Saade-fans. Jag blev så arg. De hade kommit in via ett annat insläpp. Men min mamma hade stått vid det, så det löste sig.
En hel dag av panik skulle inte få sluta med panik.
Eric stod på scenen i en timma och sedan var han borta, det enda jag kommer ihåg är när Emelie och Angelica höll upp sin Racing with the rabbits-skylt. Humor.
Sedan var det den vanliga Arkuppvärmningen. Sitta ett tag. Men vi blev så intryckta att vi raskt ställde oss upp, någonstans där blev vi anklagade för att ha trängt oss in. "JAG HAR STÅTT HÄR I TIO MINUTER OCH NI VAR INTE HÄR INNAN" sade en 20-årig kvinna moget samtidigt som spottet ur hennes munn blänkte runt hennes foundtationinramade mun.
Konserten. Introt. Det vanliga. Har fortsatt med Kajsas tips. Det är det bästa någonsin. Allt fungerar. Foundationspottskvinnan fanns inte i min värld längre. Inte heller de dryga vakterna som vi pratat med under dagen eller blodet som hade sprutat där några meter bakom mig för några timmar sedan. Det var bara jag, mina vänner på första raden och människorna på scenen.
Jag var så lycklig. De få tårar som rann var av glädje. Alice stod bredvid mig. Det var underbart. Det var hennes tid. Vi hade pratat om allt innan. Hennes näst sista konsert. Jag förstod att det egentligen snart är slut då, där vi satt på ett klädbord inne på Monki. Men när jag såg Alices ansiktsuttryck så insåg jag att jag själv inte vill känna så. Och jag ville fånga konserten, för Alices skull och för min skull. För att jag skulle inse att jag kan.
Sagt och gjort. Jag log så mycket att jag grät bara för att jag log. Såpbubblorna var där. Boxningshandsken. Men det var inget falsk tandkrämsreklamleende. Det var ett riktigt leende. Över att allt var så fint. Och över att allt kan vara så bra. Jag behöver inte stå där hela mitt liv för att hitta den lyckan. Så länge jag fångar den. Jag skulle aldrig kunnat fånga den om jag inte visste att allt var i sitt slutskede.
Fick höra efteråt att jag hade filmats på storbildskärmen en hel del. Kommer ihåg allt så väl. Kontakten var det finaste jag varit med om.
Fick höra efteråt att jag hade filmats på storbildskärmen en hel del. Kommer ihåg allt så väl. Kontakten var det finaste jag varit med om.
Det finns så mycket i alla bilder. Så mycket att säga, men jag vill inte säga allt. För då är det inte mitt längre. Då är den text i en blogg. Inte något att hålla fast vid.
Jag kommer ihåg slutet så väl. Ställa sig på rad och bocka. Trumpinnen som kastas ut. Sylle vände sig till oss. Kollade på oss. Av ren reflex pekar jag på Alice. Sylle kastar. Vi fångar den, vi tre, mirakulöst. Jag lägger den i Alices hand. Jag har aldrig sett någon bli så glad. Och allt blev så perfekt.
Jag gjorde mitt frenetiska peacetecken, som vanligt. Var hemskt galen. De där sekundrarna när man inte tror att de ser. Men det är nog inte riktigt så.
Jag tror vi fångade det. Konserten alltså. Och trumpinnen.
Jag gjorde mitt frenetiska peacetecken, som vanligt. Var hemskt galen. De där sekundrarna när man inte tror att de ser. Men det är nog inte riktigt så.
Jag tror vi fångade det. Konserten alltså. Och trumpinnen.
Utanför området. Bussen. Martin som fint köade in till efterfesten.
Efter ett tag satt vi alla i en trappa, ett klassfoto. Glömde fixa bild. Ångrar djupt.
Efter Ark klev en hiphop-människa vid artistnamn Big Boi upp på scen. Vi hade roligt åt det. Till den grad att Martin var med i leken. Med svajande "R" och halv småländska kom vi fram till att han skulle börja spela i Big Boi's band. Har aldrig sett en så nöjd Martin.
Efter ett tag satt vi alla i en trappa, ett klassfoto. Glömde fixa bild. Ångrar djupt.
Efter Ark klev en hiphop-människa vid artistnamn Big Boi upp på scen. Vi hade roligt åt det. Till den grad att Martin var med i leken. Med svajande "R" och halv småländska kom vi fram till att han skulle börja spela i Big Boi's band. Har aldrig sett en så nöjd Martin.
De gick. Jepson vinkade. Martin vände sig helt plötsligt om och gjorde peacetecknet. Om och om igen med världens min i ansiktet. Vet inte om jag ska skratta åt det eller tänka om. Han har i alla fall roligt åt det. Kul för honom.
Spår;
Lämnat av: Maria
Åh vad fint. Jag gillar att läsa dina konsertsammandrag, de sammanfattar känslan så bra.
Lämnat av: Leia
Måste hålla med Maria. Gillar sättet du förmedlar känslorna på. Det funkar bra, intressant och fint att läsa. Gillart!
Lämnat av: kajsa
Du får aldrig sluta skriva. Det bestämmer jag nu. Även om det känns motigt ibland, så fortsätt.
Och jag är så glad att du är glad. påriktigt är jag påriktigglad att du är påriktigtglad.
Lämnat av: Ellie
Men åh vad fint, med Alice!
Lämnat av: Katarina
Vi ska leta rätt på farmors brev. Breven hon skrev i den dubbla skuggan av det stora vita huset med fontänen. Breven till älsklingsbarnet, sladden, han som lämnade fjällen, den stora sjön för äventyret i luften. Han som infriade bandets insikt. Någon av oss kan ha bråttom med att säga det vi behöver säga. Det var han som fick bråttom. Kanske helt i onödan. Kärleken till bokstäverna, dess ljuvlighet och dess makt. Den lever fortfarande.
Lämnat av: Angelica
Alltså, du skriver verkligen så himla bra. Var bara tvungen att säga det.
Trackback