De hade inte nya scenkläder. Dock var introt fantastiskt och de började med Absolutely no Decorum. Det var underbart där i början, absolut.

Men helt plötsligt gick allt fel. Jag kunde inte se scenen eftersom att vakterna var tvungen att kolla till publiken överallt och hela tiden. Jag kände hur jag helt plötsligt pressades mot kravallstaketet. Inte på en såndär vanlig nivå, utan jag hade svårt att hålla emot så att mina revben inte skulle förstöras. 

Men egentligen var trycket inte det jobbiga. Det jobbiga var att jag bröt ihop totalt, jag kunde inte sluta gråta. Jag blev så himla ledsen. Det var början på avskedsturnén. De sista konserterna. Var det såhär allt skulle sluta? Jag fick varken se eller höra låtarna. Jag fick skrika håll käften till fulla killar som ville att Ola skulle "visa pattarna". Jag fick inte sjunga med eller hoppa och dansa, jag fick med all min kraft försöka hålla i mig i staketet. 

Var var konserten? Var var glädjen?

Och helt plötsligt ser jag att Ellie blir överlyft. Hon hade stått bredvid mig hela tiden och nu skulle hon försvinna. 
Jag började gråta ännu mer. Allt blev bara fel fel fel. Det var inte värt det. 
Det var inte värt 600 kronor för en biljett. Det var inte värt att gå upp halv fem på morgonen. Det var det inte. Och inom några sekunder hade jag också blivit överlyft.

Sen satt vi där, backstage och bara satt. Vi hörde alla låtar. Men jag tror egentligen inte att vi ville höra dem. 

Efter ett tag stod vi längre bort på bakstageområdet, så att vi kunde se scenen. Och bandet såg oss, det märkte vi.