Mamma har precis kommit hem ifrån någon slags promenad med hundarna. 
Glatt förmedlar hon att det är vår ute. 

Jag står där. I hallen. Huvudet värker från min egna promenad imorse. Jag förstår inte vad hon menar och påbörjar en utläggning om dessa minusgrader, denna snön och framföralt denna oförmåga att unna sig själv några steg ute i självaste naturen. Moder jord.

Hon slår tillbaka. [Verbalt.] Det var tydligen bar mark därute. Solen sken och termometern visade tydligen plusgrader. 

Jag var nära på att förklara min ångest över att jag om exakt en vecka ska stå och köa i timmar i liknande väderlag. Men jag gjorde det inte.

Jag hatar kyla.

Och det är ändå inte vår än.