Ett liv, på distans.
Varför känner jag mig alltid som en ensam liten enstöring i en iglo på Norpolen när människor skriver om sådant?
Jag har väl också vänner? Fast jag träffar dem ju inte så ofta.
Jag är ju inte van vid sånt. Att hantera vänner, alltså. Det är så himla svårt.
Egentligen känns det bättre när man inte träffar dem hela tiden. Då tjatar man inte ut varandra. Även fast jag önskar att jag bara skulle få dränka dem i kramar precis varje dag. Man skulle kanske känna sig starkare när man vet att de verkligen finns där. Att de inte är påhitt.
Kolla gärna in min bloppis här: http://www.bubbleroom.se/userUsed.aspx?intId=239158
Mejla mig om du är intresserad av något!
Kram
vhaft en bra dag?:)
Hej hej! :D Vilken snygg blogg du har!! =)
Hur mår du då? ^^
Även fast man inte dränker sig själv bland kramar betyder en kram på ett år så mycket mera. Alla vänner kramar inte varandra varje dag dom ses. Ibland räcker det med att bara finnas till. Man behöver inte dränkas i kramar för att veta att man är vänner. Ibland räcker det med tystnad och skratt och internskämt som jag och mina vänner bara vet om. Och jag tror att du klarar av att hålla dina vänner. Det är bara det att du måste tro på dig själv. Du måste se hur underbar du faktiskt är. Och snälla hata mig inte nu. Förresten blev detta en väldigt konstigt kommentar, förstår knappt vad jag själv menar. Pussen!
Har skickat iväg en inbjudan till bloggsvar till dig, hoppas att du hinner se den & bli medlem innan imorgon, :).