Mitt i pressen somnade jag. 7 timmars djup sömn senare var jag upp and running så att säga. Min tappra mamma sov också förvånat. Vi var förvånade överlag tror jag.

Dagen flöt på. Kommer inte ihåg något speciellt. Kommer mest ihåg grupperingarna. Egentligen är det väl sådant som känns mest. Var inte orolig över att det skulle vara sista konserten. Kände mest en press, behövde göra det bra. Slutade känna av stämningen, den blev egentligen inte bra förrän de där sista låtarna på efterfesten. Innan dess var det bara på död och bråk. But after all the worst can't be that bad. Undrar om människor har hört det uttrycket innan.

Men åter till det väsentliga dvs konserten som skulle kunna få en att rulla runt på golvet i tre timmar med en del glädjeskrik. Om man nu orkade, förstås.

Och där slutade det. I pekningar, i att slå på symbalen som sover på marken och att få en knytnäve i handen av Mr. Andersson. Människor dök ner i gråtsalvor. Jag kan inte trösta. Jag vet inte hur man gör. Det går inte. Blir bara nervös och stum. Stänger ut och går ut. Stöter ganska snart på Hampus, T-shirtarna är igång igen, känns bra. Efterfestströjorna. 

Placerades på en filt utanför DJ-båsfönstret. Dansade runt den. Fönsterdans. Jag och Björk skrattar åt att det är så fint, skrattar av nervositet av att vi själva inte är där inne i värmen och svettas. Vi observerar i alla fall. Jag tjuter ibland. Mest för att allt är så sött. Skor flyger i luften där innanför glaset och en viss syltburk håller takten på baken.

Det går ett tag, det går en leksaksbil till Sylle, fönstergubbdans med den långbente lantisen i Kajsas hatt. Eva öppnar fönstret. Musiken hörs högre och vi dras dit. Innan vi visste ordet av var vi där inne. Första gången jag klättrar in igenom ett fönster, också den bästa.

Vi fick känna av värmen, dansen, musiken och dansa själva. Dansade där man ska dansa. Utan ifrågasättande fyllon. Såg allas förvånade miner. Fick ryck. Glädjeryck. Det är inte slut än. Inte med solglasögonen på bordet och danståget i huvudet. Vi är så fula och vi är så coola och vi är så bra och vi är så underbara och vi är så vi.

Festen tog slut efter bara några låtar vi varit där inne. Gå ut och säga hejdå. Säga hejdå till dem som nutida Arkmedlemmar. Det blev inte så farligt. Vi nickade och instämde och log och jag repeterade gång på gång; "ni kommer se oss igen". Hoppas bara inte att de såg det som ett hot. Vi är visst fastbrända på näthinnorna. Allt slutade med en mänsklig mur i skydd för Martin, har aldrig sett ett så stort leende men heller aldrig ett så stort fyllo. Vi försvann in på ett hotellrum och sedan slocknade det.

Jag tänkte så mycket på min första träff med bandet. Soundchecken, från soundchecken till nu. Jag tänkte på hur jag innan hoppats på att kanske kunna le då och då, kanske våga gå på bio eller kanske till och med ha en vän att bjuda hem utan nervöst sammanbrott. Nu sitter jag här och ni har varit med mig. Ni är med mig fortfarande, jag fortsätter och jag fortsätter och jag fortsätter. Bilderna blir allt galnare och galnare och jag är trygg.