Hon var tyngdlös. Det var säkert. I ögonvrån såg hon himmel. Bara himmel. En ljusblå hinna. Det snurrade runt. Hennes utsträckta armar fördes runt och hon kände ingenting, egentligen. Bara luften. Massor av luft. För mycket luft. Ändå gick det inte att andas in. Alla inandandningar förvandlades bara till hysteriska hostattacker. Plötsligt kände flickan hur hon föll. Föll ner från tyngdlösheten.
Marken nedanför henne började skymta. Det var natt. Lampor lyste i de ödelagda städerna. Det kittlades i magen. Henns långa honungfärgade hår fladdrade övanför henne. Det gjorde ont att landa. Men underlaget var mjukt. Bekant. Varmt. Sakta tog hon ett djupt andetag. Luften smakade bebodd.

Att öppna ögonen smärtade. Det kändes som att hon aldrig mött solljus förut. Hon låg i en säng. Lakanen var mörkblåa och prydda med stjärnor. Bredvid henne stod ett litet bord. På det en lampa. Den lyste, vilket var onödigt. Utanför sken solen starkt. Det var vår.

Det var meningen att det skulle handla om en flicka som föll ner ifrån himmelen. [Ja, ni läste rätt.] Och sedan hamnar hon på något sätt i en annan människans liv. Som en pånyttfödelse. Det är egentligen meningen att hela berättelsen ska handla om pånyttfödelser inom en själv. Men jag vågar egentligen inte fortsätta.