Sofiero, andra gången sedan första.

Att komma dit kvällen innan. Jag litade på mig själv, att det skulle gå bra. Lina sov mest. Jag var bara helt borta. Somnade. Vaknade i tid tills Emma, Sara och Hanna skulle komma. Kände inte igen dem och vågade inte hälsa. Var trött.

Vaknade igen tidigt på morgonen igen. Vi hade sovit vid ett bo fullt av gråsuggor. Hittade en död i min sovsäck. Frös, hetsåt, fnissade. 

Rörigt. Glitter. Pannkakor. Arkfans. Insläpp. Köpa Arkboken. Säkert.

Dansa fastän hjärtat brister. Dansa fastän du heter Krister. Hon var bra, riktigt bra. Inte den vanliga svenska kvinnliga gittarochskönstämmaochlikadanalåtar-artist jag trodde hon skulle vara. Älskade hennes dansande. Hon såg fullkomligt galen ut. Det ska man göra.

Ark klev på scenen. Publiken var ett och bandet likaså. Tittade alldeles för mycket på Sara och Emma. Vände mig bakåt för Maria, konstiga låtrader delades med henne. Det passar henne. Missar alltid det där folket jublar åt. Står alltid vänd åt fel håll. Borde fokusera på bandet. Men konserten handlar inte bara om dem. Det kommer den aldrig göra.

Vi hoppade, studsade, viftade. Det där man gör. De extra orden man kan utantill.

Det for plektrum. Fick två. Martin. I ren panik gav jag ett till Maria. 

På samma scen hade jag sett dem för första gången. Bara lite över ett år sedan. Jag kommer ihåg hur läskiga de var. Det kändes som att scenen och bandet bara var ett hologram. Kommer ihåg mig själv efter den konserten. Hade inte känt mig så glad på år. Kunde gå fritt. Hela kroppen kändes annorlunda. Jag hade mig själv. 

Apocalypse, Ola pratar om alla underbara saker som hänt sedan de startade bandet. Tänkte på allt sen mars. Alla vänner, alla konserter. Grät för att jag höll med. Grät av tacksamhet. Tänkte på hur jag hade känt där för ett år sedan. Vändningar är fina.

Visste inte att man kunde vara så tacksam. Men det är jag.

Efter glitter, balonger och Calleth var allt över. Jag får inte rysningar när jag tänker på konserten. Rysningarna kommer när jag tänker på Håkan. Det var verkligen inte den bästa Arkkonserten jag varit på. Även fast jag skrek och hoppade över den en bit bak där efteråt. 

Han klev på scen. Vi såg tre låtar. Hade världens underligaste känsla. Där var Håkan. Har under perioder gillat honom lika mycket som The Ark. Och han var bra live. Måste se en hel konsert någon gång. Är skyldig mig själv det. 

Stal några beslagtagna brassestolar, hamnade på en buss och till slut utanför The Tivoli. 4 månader sen sist. Till slut droppade människor in. Vår egen efterfest började.

Kommer ihåg att vi vid något tillfälle stod vid ett fönster precis där Martin och Sylle DJ:ade. Vi halsade ur en stor flaska. Skickade sändebud in om att det bara var Pommac. Från andra sidan glaset fick vi en tumme upp. 

Och vi dansade. Hade så ont överallt men behövde dansa. Dansa fastän du själv brister.

Efter ett tag dog vi alla lite. Människor åkte hem. Bara några vänner kvar, de enda pigga var över arton och efterfestandes. Ville hem. Ville säga hejdå. Kunde inte ta mig in. 

Genom allt muller och genom det där fönstret lyckades jag ändå gestikulera tack och hejdå till duon i DJ-båset. Några slängkyssar från andra sidan glaset senare var vi på väg därifrån.

Och tack för kramen då mina tacktårar för första gången också rann på utsidan och inte bara inuti.

Hamnade på din blogg via omvägar från the Arks hemsida och har läst bakåt en del. Du skriver så himla fint. Fortsätt med det!



The Ark är alltid fantastiska live men håller med om att det inte var bästa konserten. Var i Västervik för några veckor sen och det slog Helsingborg med hästlängder. Så mycket mer spontanitet och sprallighet.



Du måste absolut se en hel konsert med Håkan. Han är också fantastisk. Om du bara såg tre låtar så antar jag att du missade att hans band i slutet av "Man måste dö några gånger" spelade lite på Calleth You. Det var fint! (Lyckades få med det på film här: http://www.youtube.com/watch?v=mqXdwRoX15A Spola fram till ca 8.10 om du inte orkar kolla på hela.)

Dela konstiga textrader är bäst. Allt händer inte på scenen. Även fastän jag mest tittar på scenen så missar jag det som alla tar kort på. Märkligt.

Säkert är underbar. Åh, jag är såg glad att jag fick se dem/henne i sommar.

Det känns jättekonstigt att du också var på Sofiero förra året. Jag gillade den konserten jättemycket. Tror det är en av mina all-time-highs faktiskt.

du skriver så otroligt fint!



svar; åh, tack så himla mycket. var lite osäker inför om jag ens skulle posta det inlägget.

Du skriver så fint. Och det är rätt att den inte bara handlar om dem.

HAHAHA DANSA FASTÄN DU HETER KRISTER. Åh, det dödade mig. <3

Ditt användbara namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (hemlig.)

Har du också en blogg?: