Nu är den klar. MMXI. Apokalypsen har tonat ut i den sista Calleth och nu sitter vi alla hemma. Med ont i benen och låtar huller om buller på Facebook och i sinnet. Vet inte var jag är just nu. Är inte förstörd. Bara ursinnigt sliten.

Om du någon gång numera vill prata om The Ark måste det vara i participe passé och inte i nutid. 

Tågresan upp till huvudstaden. Hade en tidsanvisare rakt framför mig, räknade minuter slaviskt. Det hjälpte inte hur mycket jag än höjde musik i hörlurarna, jag hörde den inte. Jag hörde bara tågrälsen och såg bara klockan. Hörde att ni hade det bra där borta på Grönan. Ville vara med er. Slutade med att jag sov hos er. Under ett klocktorn i gården till Djurgårdskyrkan, hade åttaårskalas där inne för några år sedan. Det var inget kul kalas. 

Sov och vaknade. Vi var alla utspridda som en mur runt hela Gröna Lund. Vi var bara sovsäckar allihopa. På några timmar fördubblades könumrena och om jag minns rätt slutade vi på 202. Inte människorna dock. De fylldes på. Visste inte att det fanns så många människor som faktiskt gillade detta band. Trodde bara att det var vi, vi vanliga.

Det var bullar och det var alla och det var inget vatten och det var huvudvärk och det var zebrabyxorna och det var människor man ville prata med men som man inte pratade med och det var begravning. Sedan var det insläpp.

Ingen ramlade. Vi var alla nervösa, men i onödan. Sedan var vi där, en stor klump framför scenen. Gröna Lund och skirk runt omkring oss. Kändes som att vi skyddade scenen från allt nöjesfältaktigt, från de som inte förstod, från de som var där för att de bara inte visste bättre.