Och jag väntade bara på att himmelen skulle falla ner.
Åker om typ 40 minuter. Om nu allt går som det ska. Vilket saker aldrig brukar göra, fast man brukar överleva ändå?
Imorgon kanske man kan säga att Ark MMXI börjar igen?
Jag är nervös. Inte van vid sånt här. Inte van vid att dedikera en hel sommar och en hel vår åt ett band.
Dedikera all energi och hitta sig själv halvt utslagen av förvirring där hemma någon gång i mitten av maj.
Det är första gången jag är med om att mitt favoritband ska lägga ner.
Det är nog första gången för många andra också.
Ingen har ju riktigt en aning om hur man ska reagera.
Det känns som något urflippat experiment.
There is no end.
Har varit orolig över att Köpenhamn skulle bli jobbigt. Sista konserten på ett tag. Men jag var lycklig. Otroligt lycklig. Det var oundvikligt. Jepsons lilla blink och Martins flin, när de tog om sista delen i TWK och att Lasse bara var extremt härlig och någorlunda nykter.
Köandet var roligt. Dels för att vi var i Danmark, det kändes väldigt surrealistiskt, också för att köande är roligt i största allmänhet. Jag vet inte ens vad vi gjorde, har bara en massa bildbevis på att vi i alla fall gjorde saker.
Läskig bild.
Vakterna var stenhårda på att skälla ut oss alla på danska om att kameror verkligen var förbjudna. Men vi fick till en bild. Seriöst. EN.
Efter konserten satt vi ett gäng på marken och sjöng Arklåtar. Någon Martin-relaterad snubbe filmade oss och likaså några danskar. Det slutade med att killen som filmade oss ville att vi skulle sjunga för Martin osv. men vi blev inte speciellt pepp på det.
Jepson kallade oss för kanongänget och kallade vår sångsession för powerpointmöte. Oklart varför.
Jag blev i alla fall glad.
Kommer aldrig längre kunna höra ordet "powerpoint" utan att bli lite fnissig inombords.
Köandet var roligt. Dels för att vi var i Danmark, det kändes väldigt surrealistiskt, också för att köande är roligt i största allmänhet. Jag vet inte ens vad vi gjorde, har bara en massa bildbevis på att vi i alla fall gjorde saker.
Vakterna var stenhårda på att skälla ut oss alla på danska om att kameror verkligen var förbjudna. Men vi fick till en bild. Seriöst. EN.
Efter konserten satt vi ett gäng på marken och sjöng Arklåtar. Någon Martin-relaterad snubbe filmade oss och likaså några danskar. Det slutade med att killen som filmade oss ville att vi skulle sjunga för Martin osv. men vi blev inte speciellt pepp på det.
Jepson kallade oss för kanongänget och kallade vår sångsession för powerpointmöte. Oklart varför.
Jag blev i alla fall glad.
Kommer aldrig längre kunna höra ordet "powerpoint" utan att bli lite fnissig inombords.
And I'll try not to sing out of key.
Detta är också ett tidsinställt inlägg. Just nu sitter jag förmodligen på någon dansk trottoar, inlindad i en sovsäck och smått galen bara för att. Jag kommer sakna känslan att köa. Jag måste ta vara på den. Stoppa den i en burk eller något. Any ideas?
It's like you're always stuck in second gear.
Sista konserten blir på Gröna Lund den 16:e september.
Jag och många andra har redan börjat smida planer om att vi ska kontakta Grönan och faktiskt kräva lite saker angående insläppet. Kanske skriver mer om det senare. Vad man har hört om tidigare insläpp på Grönan är väl inte världens mest finaste historier.
Min reaktion när jag fick veta var och när sista konserten skulle vara var att jag blev hungrig. Jag behövde äta. Vet inte varför. Har varit illamående i flera månader känns det som. Det släppte bara. Skumt, jag vet. Jag grät inte ens. Jag försökte bara tänka på annat.
Nu tänker jag inte på annat. Men jag är samtidigt inte ledsen. Jag är nervös.
Jag och många andra har redan börjat smida planer om att vi ska kontakta Grönan och faktiskt kräva lite saker angående insläppet. Kanske skriver mer om det senare. Vad man har hört om tidigare insläpp på Grönan är väl inte världens mest finaste historier.
Min reaktion när jag fick veta var och när sista konserten skulle vara var att jag blev hungrig. Jag behövde äta. Vet inte varför. Har varit illamående i flera månader känns det som. Det släppte bara. Skumt, jag vet. Jag grät inte ens. Jag försökte bara tänka på annat.
Nu tänker jag inte på annat. Men jag är samtidigt inte ledsen. Jag är nervös.
Take a look into my eyes.
Eskilstuna.
Köandet var mys, emellanåt. Förutom när det blåste sand i ögonen och när alla blev läskigt trötta.
Blev lite trött på allt paxande av könummer och platser vid kravallstaketet. Jag menar, om man nu byggt upp en kösystem så är det väl mening att det ska vara nödvändigt. Kommer det till någon nytta om folk ändå ställer sig och håller platser vid staketet åt folk längre bak i kön efter inläpp?
Linns fina Arkdockor.
Epic gruppbild, speciellt på mig och Sara.
Konserten var magisk. Motsatsen till vemodet som förra konserten i Helsingborg tog med sig. Den var glad i fredags. Jag blev glad. De spelade The Others, Deliver, The Homecomer, Radical och en akustisk version av Absolutely No Decorum. Jag var i himmelen ett kort tag.
(Mer bilder hittar ni HÄR och så småningom på mitt Flickr-konto som ni hittar i menyn.)
Tack alla.
Blev lite trött på allt paxande av könummer och platser vid kravallstaketet. Jag menar, om man nu byggt upp en kösystem så är det väl mening att det ska vara nödvändigt. Kommer det till någon nytta om folk ändå ställer sig och håller platser vid staketet åt folk längre bak i kön efter inläpp?
Linns fina Arkdockor.
Epic gruppbild, speciellt på mig och Sara.
Konserten var magisk. Motsatsen till vemodet som förra konserten i Helsingborg tog med sig. Den var glad i fredags. Jag blev glad. De spelade The Others, Deliver, The Homecomer, Radical och en akustisk version av Absolutely No Decorum. Jag var i himmelen ett kort tag.
(Mer bilder hittar ni HÄR och så småningom på mitt Flickr-konto som ni hittar i menyn.)
Tack alla.
Helsingborg.
Jag träffade Sara och Emma på riktigt för andra gången, tror jag. Vi sprang runt, skrek, sjöng och sa skumma saker - vardagshandlingar.
En bit in på dagen så hamnade plötsligt vi (dvs Sara, Emma, jag och Ellie och Patricia) på baksidan av själva spelstället. Vi satt i några fåtöljer och bläddrade igenom gamla tidningar. Plötsligt kommer Lasse gåendes förbi oss och nickar lite blygt. "Hej" sa vi.
Vi fortsätter sitta där. Tänker att resten av gänget snart kommer. Men de gjorde de inte, de var tydligen redan där. I alla fall så sticker plötsligt Martin fram huvudet från backstagedörren. Han frågar oss om vi har sett till Jepson och Jens. Det hade vi inte. Martin ringer ett samtal och när han ska säga hejdå till oss kan han inte sluta fnissa.
Tiden gick ytterligare och på något konstigt sätt så stöter jag på Martin lite senare igen, då i tätt följd av resten av bandet. Men jag orkade inte prata då.
Väl vid insläpp var jag så nervös så att all min pepp bara försvann. Det var inget dike mellan staketet och scenen. Man kunde ta på bandet. Man kunde kittla på Martins knän. Låtsades göra det i slutet av konserten. Han sträckte ut tungan åt mig.
För övrigt var konserten bra. I Apocalypse har jag för mig så stod jag och höll handen med några andra, för vi kunde bara inte sluta gråta, jag såg hur Jens satt och kollade på oss.
I Calleth så ställde Lasse en mic framför oss. Den höll på att ramla, som tur var så fångade jag den. Lite senare så kom Lasse och Sylle fram och gav mig en trumpinne. Blev helt... förvånad. Och mitt i allsången så körde Ola upp micken rakt framför mig och kollade på mig. Kunde inte undgå att sjunga lite starkare.
Efter konserten bröt jag ihop lite till. Men tog mig samman. Träffade alla i bandet då igen. Förutom Sylle. Han hade smitit hem. (Nu rimmar jag till och med.)
En bit in på dagen så hamnade plötsligt vi (dvs Sara, Emma, jag och Ellie och Patricia) på baksidan av själva spelstället. Vi satt i några fåtöljer och bläddrade igenom gamla tidningar. Plötsligt kommer Lasse gåendes förbi oss och nickar lite blygt. "Hej" sa vi.
Vi fortsätter sitta där. Tänker att resten av gänget snart kommer. Men de gjorde de inte, de var tydligen redan där. I alla fall så sticker plötsligt Martin fram huvudet från backstagedörren. Han frågar oss om vi har sett till Jepson och Jens. Det hade vi inte. Martin ringer ett samtal och när han ska säga hejdå till oss kan han inte sluta fnissa.
Tiden gick ytterligare och på något konstigt sätt så stöter jag på Martin lite senare igen, då i tätt följd av resten av bandet. Men jag orkade inte prata då.
Väl vid insläpp var jag så nervös så att all min pepp bara försvann. Det var inget dike mellan staketet och scenen. Man kunde ta på bandet. Man kunde kittla på Martins knän. Låtsades göra det i slutet av konserten. Han sträckte ut tungan åt mig.
För övrigt var konserten bra. I Apocalypse har jag för mig så stod jag och höll handen med några andra, för vi kunde bara inte sluta gråta, jag såg hur Jens satt och kollade på oss.
I Calleth så ställde Lasse en mic framför oss. Den höll på att ramla, som tur var så fångade jag den. Lite senare så kom Lasse och Sylle fram och gav mig en trumpinne. Blev helt... förvånad. Och mitt i allsången så körde Ola upp micken rakt framför mig och kollade på mig. Kunde inte undgå att sjunga lite starkare.
Efter konserten bröt jag ihop lite till. Men tog mig samman. Träffade alla i bandet då igen. Förutom Sylle. Han hade smitit hem. (Nu rimmar jag till och med.)
Förlåt, men jag tog inga bilder under själva konserten. Orkade bara inte.
1:49
14 timmar i Norrköping. 26/3
Mitt i natten och egentligen direkt efter konserten i Växjö åkte vi hem och sov i några få timmar. Vaknade sedan upp tidigt på morgonen för att bege sig till Norrköping. Var där lite efter kl 10. Fick könummmret 6.
Så det var bara att sätta igång och köa. Frysa och så. Men det gjorde inte så mycket. Alla Angelheads är så himla underbara så man glömmer bort allt jobbigt. Och nu är jag helt ärlig. Ni är underbara.
I alla fall så gick dagen. Runt insläpp var vi alla väldigt frusna. Själv stod jag tillsammans med Lina inlindad i en stor sovsäck. Det såg förmodligen helt sjukt ut, men jag frös ju!
Väl vid insläpp så sprang jag in. Nerför trapporna och förbi alla möjliga skumma staket. Det var bara en person som sprang före mig. Jag vet inte varför jag sprang. Jag var bara så himla taggad att jag var illa tvungen. Kunde dessutom höra en massa vakter som retade oss över att vi sprang. Men egentligen, om man köat i 10 timmar så ska det väl vara värt det?
Men konserten började till slut. Och allt var bra. Det var den bästa konserten jag varit på hittils. Det var så mycket känslor.
Jag hade med mig ett papper. På pappret hade jag skrivit "Två tusen ljusår av mörker?". Jag ville så gärna höra den låten. För mig är den låten större än It takes a fool. Den är speciell. Jag kunde bara inte hantera att veta att jag aldrig skulle få höra den live.
Så jag stod där och höll upp skylten i slutet av konserten, jag fick kramp i armarna. Ola ignorerade den först i "låtönskardelen". Men efter One of us is gonna die young så kom han plötsligt mot mig och sträckte sig för att ta emot min skylt. Han sjöng några rader acapella. Och gav tillbaka skylten. Han tog bara i skylten lite. Som för att säga: "Jag gör det här för dig". Jag bröt ihop. Det kändes så overkligt att jag fick höra den där låten. Just nu orkar jag inte direkt förklara varför den är så speciell för mig. Den får väl ett eget inlägg snart.
Så det var bara att sätta igång och köa. Frysa och så. Men det gjorde inte så mycket. Alla Angelheads är så himla underbara så man glömmer bort allt jobbigt. Och nu är jag helt ärlig. Ni är underbara.
I alla fall så gick dagen. Runt insläpp var vi alla väldigt frusna. Själv stod jag tillsammans med Lina inlindad i en stor sovsäck. Det såg förmodligen helt sjukt ut, men jag frös ju!
Väl vid insläpp så sprang jag in. Nerför trapporna och förbi alla möjliga skumma staket. Det var bara en person som sprang före mig. Jag vet inte varför jag sprang. Jag var bara så himla taggad att jag var illa tvungen. Kunde dessutom höra en massa vakter som retade oss över att vi sprang. Men egentligen, om man köat i 10 timmar så ska det väl vara värt det?
Men konserten började till slut. Och allt var bra. Det var den bästa konserten jag varit på hittils. Det var så mycket känslor.
Jag har också kommit på att Martin Ekelund (aka Lill-Martin) är som ett förband till The Ark. Han brukar alltid stå där ett tag innan konserten och plinga lite småcoolt på alla gitarrer. Han har till och med börjat med en riktigt stor show nu när han blinkar med en ficklampa på oss i publiken. Making an effort?
Jag hade med mig ett papper. På pappret hade jag skrivit "Två tusen ljusår av mörker?". Jag ville så gärna höra den låten. För mig är den låten större än It takes a fool. Den är speciell. Jag kunde bara inte hantera att veta att jag aldrig skulle få höra den live.
Så jag stod där och höll upp skylten i slutet av konserten, jag fick kramp i armarna. Ola ignorerade den först i "låtönskardelen". Men efter One of us is gonna die young så kom han plötsligt mot mig och sträckte sig för att ta emot min skylt. Han sjöng några rader acapella. Och gav tillbaka skylten. Han tog bara i skylten lite. Som för att säga: "Jag gör det här för dig". Jag bröt ihop. Det kändes så overkligt att jag fick höra den där låten. Just nu orkar jag inte direkt förklara varför den är så speciell för mig. Den får väl ett eget inlägg snart.
Skärmklipp från Linns video, under 2000 Light-Years of Darkness. [Tack Linn för att du filmade.]
Sen efteråt stod jag och några andra utanför sceningången och väntade på Arkarna. Vi sjöng för Jepson så att han skulle komma ut, vi gjorde till och med en Ola-ramsa.
Så jag träffade dem. Pratade med Jens. Kramade Jepson. Bad Lasse att signera min jeansjacka. Tackade Ola.
Sen efteråt stod jag och några andra utanför sceningången och väntade på Arkarna. Vi sjöng för Jepson så att han skulle komma ut, vi gjorde till och med en Ola-ramsa.
Så jag träffade dem. Pratade med Jens. Kramade Jepson. Bad Lasse att signera min jeansjacka. Tackade Ola.
Läktare, Växjö och även en Ark. 25/3
Vi begav oss till Växjö direkt efter skolan. Jag var inte taggad. Inte alls. Ordet läktare var uttjatat och jag var trött efter en intetsägande skolig skoldag som hade envisats sig om att inte ta slut.
Väl framme var det inte alls många där. Jag hade varit orolig för att det skulle vara hur många som helst där så att man inte ens skulle fått en bra plats på läktaren. Men jag blev nummer femton. Och jag kom dit lite efter klockan 5.
Väl vid insläpp sprang jag bara upp på läktaren. Såg typ ingenting för att det var så mörkt. Tog en plats i mitten, längst fram. Scenen var väl 50 meter rakt framför mig.
Väl framme var det inte alls många där. Jag hade varit orolig för att det skulle vara hur många som helst där så att man inte ens skulle fått en bra plats på läktaren. Men jag blev nummer femton. Och jag kom dit lite efter klockan 5.
Väl vid insläpp sprang jag bara upp på läktaren. Såg typ ingenting för att det var så mörkt. Tog en plats i mitten, längst fram. Scenen var väl 50 meter rakt framför mig.
Konserten började ganska omgående. Jag höll mig vid medventande med hjälp av dextrosol och allt var ändå okej. Konserten började. Jag stod upp. Folk bakom mig satt ner. Hade innan konserten mailat Palladium och frågat om det går bra att stå, de hade svarat att det var helt okej. Så jag stod.
Det tog inte många låtar förrän folk började gnälla på oss. Till slut kom det en så kallad "vakt" och sade åt mig att jag inte fick stå. Man fick bara stå på sidorna av läktaren. Varför då? Jo, för att det satt en massa andra människor bakom mig som seriöst trodde att man ska sitta still utan något som helst uttryck i ansiktet på en Arkkonsert.
Så jag ställde mig på sidan, tillsammans med Ellie, Nadja och Patricia. Det var bättre. Jag kunde fokusera på konserten.
Det tog inte många låtar förrän folk började gnälla på oss. Till slut kom det en så kallad "vakt" och sade åt mig att jag inte fick stå. Man fick bara stå på sidorna av läktaren. Varför då? Jo, för att det satt en massa andra människor bakom mig som seriöst trodde att man ska sitta still utan något som helst uttryck i ansiktet på en Arkkonsert.
Så jag ställde mig på sidan, tillsammans med Ellie, Nadja och Patricia. Det var bättre. Jag kunde fokusera på konserten.
Fler bilder från Uppsala.
Måste erkänna att jag inte är så taggad inför Arkkonserten i Växjö om en vecka. Är mer peppad inför konserten i Norrköping dagen efter.
Egentligen är jag i nuläget så ofantligt trött att jag knappt ens orkar längta. Känner mig bara otroligt svag och sliten.
Egentligen är jag i nuläget så ofantligt trött att jag knappt ens orkar längta. Känner mig bara otroligt svag och sliten.
Vad spelade du där, Jens? #2
Sedan hamnade vi ute bland köandet igen. Tiden gick ändå ganska snabbt och det blev dags för insläpp. Det skulle bli så kul. Det skulle bli så kul att få se bandet spela. Att Jens hade sagt att han skulle ha koll på en. Att bara få bekräfta den där känslan man haft sedan den senaste konserten. Att bara vara.
Men väl inne på konsertområdet gick allt bara fel. Jag hamnade längst ut på kanten. Bakom några andra. Jag kunde knappt se scenen, möjligtvis halva Jepsons ben om jag hoppade. Några som stod bakom mig började dessutom gnälla om att jag hade kamera med mig osv.
Men väl inne på konsertområdet gick allt bara fel. Jag hamnade längst ut på kanten. Bakom några andra. Jag kunde knappt se scenen, möjligtvis halva Jepsons ben om jag hoppade. Några som stod bakom mig började dessutom gnälla om att jag hade kamera med mig osv.
Jag kände mig bara underskattad, missuppfattad och på helt fel ställe. Och det kändes så fel att jag kände så när The Ark plötsligt klev ut på scenen. Allt blev bara fel.
Någon bredvid mig började trycka ut mig. Det fanns ju inte så mycket plats att "trycka ut mig till" men hon lyckades sannerligen. Jag orkade inte hålla balansen längre och samtidigt kämpa för att få ta del av Hey Modern Days. Att kunna vara glad.
Jag vet inte vad som hände. Men jag bestämde mig för att ta mig därifrån och tittade ner i marken för jag kände hur tårarna ville fram. Jag var besviken på mig själv. Jag fick vibbar av prestationsångest och jag var arg på mig själv just därför.
Helt plötsligt ryckte en vakt tag i mig. Jag släpades mellan kravallstaketet och scenen. Jag kunde höra Breaking Up With God och alla lyckliga fans som hade hamnat rätt. Haft tur.
Vakten satte mig på en stol i ett litet rum precis bredvid scenen och gav mig vatten. Hon hade missuppfattat allt. Jag var inte svimfärdig. Jag var bara förtvivlad.
Sedan skickades jag ut. "Det finns plats längst bak" fick jag höra. Så jag gick bak. Satte mig i en trappa och betraktade allt på långt håll. Joy Surrender spelades. Jag kunde inte sluta gråta. Hur blev det såhär?
Men konserten skulle nog varit hemsk om jag hade stannat kvar där framme på kanten.
Det var vackert på avstånd.
Någon bredvid mig började trycka ut mig. Det fanns ju inte så mycket plats att "trycka ut mig till" men hon lyckades sannerligen. Jag orkade inte hålla balansen längre och samtidigt kämpa för att få ta del av Hey Modern Days. Att kunna vara glad.
Jag vet inte vad som hände. Men jag bestämde mig för att ta mig därifrån och tittade ner i marken för jag kände hur tårarna ville fram. Jag var besviken på mig själv. Jag fick vibbar av prestationsångest och jag var arg på mig själv just därför.
Helt plötsligt ryckte en vakt tag i mig. Jag släpades mellan kravallstaketet och scenen. Jag kunde höra Breaking Up With God och alla lyckliga fans som hade hamnat rätt. Haft tur.
Vakten satte mig på en stol i ett litet rum precis bredvid scenen och gav mig vatten. Hon hade missuppfattat allt. Jag var inte svimfärdig. Jag var bara förtvivlad.
Sedan skickades jag ut. "Det finns plats längst bak" fick jag höra. Så jag gick bak. Satte mig i en trappa och betraktade allt på långt håll. Joy Surrender spelades. Jag kunde inte sluta gråta. Hur blev det såhär?
Men konserten skulle nog varit hemsk om jag hade stannat kvar där framme på kanten.
Det var vackert på avstånd.
Ber om ursäkt för halvdana bilder.
Men jag kan ändå inte säga att kvällen blev förstörd. Den blev fantastisk. Kvällen blev bra. Efteråt var Martin och Sylle DJs i baren. (Ja, det var 18-årsgräns, men man har ju en Arkfanatisk mamma.)
Såg Jens dessutom.
Han nickade åt mig. Han kände igen mig.
Såg Jens dessutom.
Han nickade åt mig. Han kände igen mig.
Vad spelade du där, Jens? #1
Kom precis hem från en skum vistelse i Stockholm.
Åkte ganska tidigt på morgonen och hamnade vid Cirkus ~ 13.00. Tiden gick fort fast på ett långsamt sätt, om man nu ens ska ge sig på att försöka beskriva det - Köande.
Jag överlevde i alla fall fram tills klockan fyra. Men efter en del uppstyrning och utfrågning så visade det sig att soundchecket, som jag var inbjuden till, inte skulle vara förrän kl 17.15. Ola var tydligen försenad, om jag nu kommer ihåg rätt.
När vi väl fick gå in där, till scenen, så blev jag nervös. Vi var bara fyra stycken, och där på scenen stod de. (Minus Ola som tydligen var magsjuk och skulle spara på krafterna inför konserten.) I början vågade vi knappt gå fram, vi bara stod där, de såg ju oss. Till slut började Martin prata. Undrade vad vi i street teamet höll på med och så. Jag vet inte om någon av oss svarade, förmodligen.
Till slut släppte i alla fall nervositeten och de fortsatte med att soundchecka lite till. Det verkade vara väldigt oseriöst. Kul. Deras humor är verkligen torr, fast på ett hysteriskt roligt sätt.
Till slut gick Martin ner från scenen och började prata med oss, frågade vad vi hette och var vi bode. Han reagerade ganska starkt när jag sade att jag bodde i Eksjö och började prata om någon motorcykelklubb här. Riktigt entusiastisk var han också. Snart kom också resten av bandet ner från scenen och gav oss en massa plektrum och svettband (Lasse kallade dem för "tennis"). Jag kommer ihåg att jag pratade ganska mycket. Det kändes nästan som att de var mer nervösa än vad jag var.
Efter ett tag var det dags för gruppfoto. Det jag fasade mest. Jag ställde upp på bild och så, men jag vet inte om den kommer publiceras på bloggen. Jens var i alla fall elak mot min kamera. Han har tydligen också en Nikon som också vägrar att ta bilder, så när vi stod där och "posade" hade vi en utläggning om hur trötta alla Nikon-kameror var på livet. Deprimerade rent utsagt.
Jens var väldigt pratsam, han var nog minst nervös av oss alla. Dessutom var alla i bandet väldigt måna om att tacka oss. De tackade oss. Och där stod vi och sa "varsågod" lite tyst tittandes ner i marken.
Jag var egentligen mest stolt över att jag pratade. Och all respons jag fick. Och att de var så underbart äkta.
Åkte ganska tidigt på morgonen och hamnade vid Cirkus ~ 13.00. Tiden gick fort fast på ett långsamt sätt, om man nu ens ska ge sig på att försöka beskriva det - Köande.
Jag överlevde i alla fall fram tills klockan fyra. Men efter en del uppstyrning och utfrågning så visade det sig att soundchecket, som jag var inbjuden till, inte skulle vara förrän kl 17.15. Ola var tydligen försenad, om jag nu kommer ihåg rätt.
När vi väl fick gå in där, till scenen, så blev jag nervös. Vi var bara fyra stycken, och där på scenen stod de. (Minus Ola som tydligen var magsjuk och skulle spara på krafterna inför konserten.) I början vågade vi knappt gå fram, vi bara stod där, de såg ju oss. Till slut började Martin prata. Undrade vad vi i street teamet höll på med och så. Jag vet inte om någon av oss svarade, förmodligen.
Till slut släppte i alla fall nervositeten och de fortsatte med att soundchecka lite till. Det verkade vara väldigt oseriöst. Kul. Deras humor är verkligen torr, fast på ett hysteriskt roligt sätt.
Till slut gick Martin ner från scenen och började prata med oss, frågade vad vi hette och var vi bode. Han reagerade ganska starkt när jag sade att jag bodde i Eksjö och började prata om någon motorcykelklubb här. Riktigt entusiastisk var han också. Snart kom också resten av bandet ner från scenen och gav oss en massa plektrum och svettband (Lasse kallade dem för "tennis"). Jag kommer ihåg att jag pratade ganska mycket. Det kändes nästan som att de var mer nervösa än vad jag var.
Efter ett tag var det dags för gruppfoto. Det jag fasade mest. Jag ställde upp på bild och så, men jag vet inte om den kommer publiceras på bloggen. Jens var i alla fall elak mot min kamera. Han har tydligen också en Nikon som också vägrar att ta bilder, så när vi stod där och "posade" hade vi en utläggning om hur trötta alla Nikon-kameror var på livet. Deprimerade rent utsagt.
Jens var väldigt pratsam, han var nog minst nervös av oss alla. Dessutom var alla i bandet väldigt måna om att tacka oss. De tackade oss. Och där stod vi och sa "varsågod" lite tyst tittandes ner i marken.
Jag var egentligen mest stolt över att jag pratade. Och all respons jag fick. Och att de var så underbart äkta.
Är i alla fall oerhört glad och tacksam över detta. Problemet var att det påverkade mig för mycket senare under kvällen.
Vi är The Ark.
Bilresan upp till Uppsala var lång. Otroligt lång. Och när vi väl var framme i Uppsala och vid Katalin så var klockan runt två. Konserten skulle inte börja förrän åtta.
Jag skulle alltså få sitta och vänta ett tag, inte för att det gjorde mig så mycket.
Så jag satte mig, bara någonstans. Började kolla runt omkring mig. Räknade taklampor. Kollade på alla affisher. Det var en ganska obekväm situation, att bara sitta där och vänta. Jag hade ju inte direkt någon att prata med. För vad skulle jag säga?
Konserten inleddes med Hey Modern Days. Det kändes helt otroligt. Det var dags igen. Och det kändes så overkligt, så overkligt att jag hela tiden scannade av scenen, kollade nogrannt på alla i bandet, var det verkligen The Ark? Stod verkligen Jens där bakom keyboarden? Är det verkligen "grisen" Ola har på sig? Är det där verkligen Martin, bara någon meter framför mig?
Och allt var sant.
Konserten fortsatte, jag hade kramp i benen hela tiden. Men vad skulle jag ha gjort åt det? Så jag fokuserade istället bara på scenen, på låtarna, på att Ola bokstavligt talat nästan hängde rakt över en. Men när de började spela Disease tog det stopp. Jag började komma ihåg. Den där tiden i Neapel - den blåa MP3-spelaren, att lyssna på In Lust We Trust om och om igen, att känna sig ensam. Att vara 11 år och inte känna sig hemma. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
Till slut försvann alla tårar. Allt var bara surrealistiskt. Det går helt enkelt inte att vara annat än glad när man ser dem. Det går inte att bara stå still. Det går inte att vara tyst. Det går inte att tränga undan det där äkta leendet. Allt det där som finns inuti.
Den där känslan av obekymran när Ola höll micken rakt framför en, att bara sjunga med, att efteråt glömma vilken låt det var bara för att man var så uppe i allting runt omkring.
Att få höra Echo Chamber, att få sjunga Echo Chamber. Att känna hur ens fula stämma blir en i mängden.
The Most Radical Thing to Do. Behöver jag säga mer?
Basgången och texten till Prayer for the Weekend som aldrig går att glömma.
Men den bästa känslan av alla var att veta, i slutet av Calleth, att vi ses igen på tisdag. Att slippa det där vemodet när "ah-andet" tar slut.
Jag skulle alltså få sitta och vänta ett tag, inte för att det gjorde mig så mycket.
Så jag satte mig, bara någonstans. Började kolla runt omkring mig. Räknade taklampor. Kollade på alla affisher. Det var en ganska obekväm situation, att bara sitta där och vänta. Jag hade ju inte direkt någon att prata med. För vad skulle jag säga?
Konserten inleddes med Hey Modern Days. Det kändes helt otroligt. Det var dags igen. Och det kändes så overkligt, så overkligt att jag hela tiden scannade av scenen, kollade nogrannt på alla i bandet, var det verkligen The Ark? Stod verkligen Jens där bakom keyboarden? Är det verkligen "grisen" Ola har på sig? Är det där verkligen Martin, bara någon meter framför mig?
Och allt var sant.
Konserten fortsatte, jag hade kramp i benen hela tiden. Men vad skulle jag ha gjort åt det? Så jag fokuserade istället bara på scenen, på låtarna, på att Ola bokstavligt talat nästan hängde rakt över en. Men när de började spela Disease tog det stopp. Jag började komma ihåg. Den där tiden i Neapel - den blåa MP3-spelaren, att lyssna på In Lust We Trust om och om igen, att känna sig ensam. Att vara 11 år och inte känna sig hemma. Då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna.
Till slut försvann alla tårar. Allt var bara surrealistiskt. Det går helt enkelt inte att vara annat än glad när man ser dem. Det går inte att bara stå still. Det går inte att vara tyst. Det går inte att tränga undan det där äkta leendet. Allt det där som finns inuti.
Den där känslan av obekymran när Ola höll micken rakt framför en, att bara sjunga med, att efteråt glömma vilken låt det var bara för att man var så uppe i allting runt omkring.
Att få höra Echo Chamber, att få sjunga Echo Chamber. Att känna hur ens fula stämma blir en i mängden.
The Most Radical Thing to Do. Behöver jag säga mer?
Basgången och texten till Prayer for the Weekend som aldrig går att glömma.
Men den bästa känslan av alla var att veta, i slutet av Calleth, att vi ses igen på tisdag. Att slippa det där vemodet när "ah-andet" tar slut.