-
Att bara sjunka ihop.
Översköljas av iskall trötthet.
Vill bara gräva ner mig i min säng och sova i en vecka.
Jag fryser, konstant.
Vill bara gräva ner mig i min säng och sova i en vecka.
Jag fryser, konstant.
Vinter är slöseri med tid.
Popadelica 2011.
Har precis fått dagens ranson av önsketänkande genom att önska artister till Popadelica i år. Det borde ni göra egentligen också tycker jag. Speciellt om ni gillar The Ark... eller kanske Timo Räisänen? [Även om ni inte kommer gå eller inte gillar Arken. Man kan ju bara göra en god gärning.]
[För att önska artist -> Klicka på bilden!]
[För att önska artist -> Klicka på bilden!]
But as you see I do not have an awful lot to tell.
Jag tappade andan.
Titel.
Januari är snart slut. Det har gått snabbare än förväntat, vilket är bra eftersom att bara ordet "januari" ger mig ångest.
Så härnäst kommer februari, med bland annat sportlov, Ark i Melodifestivalen, skivsläpp och prao. Det kommer nog bli lättare att överleva helt enkelt.
Så härnäst kommer februari, med bland annat sportlov, Ark i Melodifestivalen, skivsläpp och prao. Det kommer nog bli lättare att överleva helt enkelt.
Fast jag kan ändå inte undgå att längta efter våren. De där tygskorna, Arkkonserterna, att få se solljus och att inte behöva frysa.
We'll lead you home.
Min torsdag.
Breaking Up With God i Italien.
När The Arks singel One Of Us Is Gonna Die Young släpptes i Italien blev det ganska stor hysteri kring just den låten. Människor hade tolkat låten mer genom att läsa titeln än att faktiskt lyssna på texten. Så denna låt om döden i detta katolska land gick inte hem hos italienarna.
Nu, några år senare --> The Ark släpper sin låt döpt till Breaking Up With God i Italien. Hur ska det här sluta då?
Nu, några år senare --> The Ark släpper sin låt döpt till Breaking Up With God i Italien. Hur ska det här sluta då?
Dagens bedrift.
Min mamma har lyckats slarva bort en väggklocka. Ni vet en väldigt stor, rund klocka som vanligtvis sitter uppe på väggen. Den är spårlöst borta. Ibland undrar jag vad som egentligen händer här hemma.
Stackars klocka.
Jag saknar det här;
Dagens randomness.
Jag gillar Kent. Men jag gilla inte när Kent får något slags monopol på varenda prisgala var och vartannat år. Kent-hysteri kan gå för långt. Och Johnossi är awesome. Dessutom blir de ännu mer awesome efter det här uttalandet.
Förlåt alla Kent-fantaster.
Ett dammigt dokument.
Den 21:a december började jag på en berättelse. Jag har inte skrivit på den sen dess. Jag har inte vågat. Tänkte i alla fall bjuda på ett smakprov ur den.
Hon var tyngdlös. Det var säkert. I ögonvrån såg hon himmel. Bara himmel. En ljusblå hinna. Det snurrade runt. Hennes utsträckta armar fördes runt och hon kände ingenting, egentligen. Bara luften. Massor av luft. För mycket luft. Ändå gick det inte att andas in. Alla inandandningar förvandlades bara till hysteriska hostattacker. Plötsligt kände flickan hur hon föll. Föll ner från tyngdlösheten.
Marken nedanför henne började skymta. Det var natt. Lampor lyste i de ödelagda städerna. Det kittlades i magen. Henns långa honungfärgade hår fladdrade övanför henne. Det gjorde ont att landa. Men underlaget var mjukt. Bekant. Varmt. Sakta tog hon ett djupt andetag. Luften smakade bebodd.
Att öppna ögonen smärtade. Det kändes som att hon aldrig mött solljus förut. Hon låg i en säng. Lakanen var mörkblåa och prydda med stjärnor. Bredvid henne stod ett litet bord. På det en lampa. Den lyste, vilket var onödigt. Utanför sken solen starkt. Det var vår.
Det var meningen att det skulle handla om en flicka som föll ner ifrån himmelen. [Ja, ni läste rätt.] Och sedan hamnar hon på något sätt i en annan människans liv. Som en pånyttfödelse. Det är egentligen meningen att hela berättelsen ska handla om pånyttfödelser inom en själv. Men jag vågar egentligen inte fortsätta.
45 dagar.
Gah.
Arbete tillsammans med ett tangentbord.
Har precis skrivit färdigt musikrecensioner till min skolas tidning. Det har varit förfärligt att lyssna på Daniel Adams-Ray i över en halvtimma, men det kompenserades med Bob Dylan och Kent som tur var.
Kollade igenom konsertbilder från 2010;
Dålig kvalité på bilden. Men det spelar ingen roll.
Ordet "bild" borde bojkottas.
Varför använda ett så fult ord som bild om man kan använda fotografi istället?
