Stor.
Vi pratar om framtiden på English life skills. Vi pratar om framtiden överallt. Vår lärare undrar vad vi ville jobba med när vi var yngre. Ingen kan riktigt berätta utan något slags nervöst skratt. Nervösa skratt överallt. Om allt. Om alla som ville jobba som poliser eller lärare. Vi skrattade åt allt vi ville förr eftersom de enda vuxna vi kunde gå efter var just sådana. Sådana som hade de jobben. Vi hade inte sett amerikanska dokusåpor på TV eller helt plötsligt börjat spreta åt alla håll mentalt. Vi var bara barn som ville vad vi såg för det var det.
Jag kommer ihåg att jag alltid viljat bli astronom. Det slutade någon gång efter sjuan men så fort jag hör något om astronomi så hoppar hjärtat ändå till lite. Nyhetsreportrar på TV frågar om vad supernovor är och jag blir barnet i klassen som alltid ska räcka upp handen högst. Men jag vill inte dedikera mitt liv till det längre. Det känns som att jag borde göra annat.
Jag kan inte så mycket om min framtid. Visst önskar jag saker. Men jag kan inte riktigt. Jag vill inte prata om vad jag vill bli. Tänk om jag tjatar ut det?
D'accord.
Jag har ingen djup sorg. Behöver jag ha en? Jag har ingen fundamental tanke, i alla fall inte vad jag vet.
Igår ramlade allt inombords. Feber i tankarna. Idag har jag kraschat i hopp om att hitta tillbaka men jag är fortfarande lika yr. Tror ändå att jag kommer stanna på botten ett tag. I alla fall så länge jag inte orkar. Varje dag är trots allt en dag och jag vet att helgerna är inget som jag bara kommer räkna. Snarare räkna ner till.
Räkna efter kan man också göra. Till exempel exakt idag en månad sedan vi alla stod i Eksjö.
Igår ramlade allt inombords. Feber i tankarna. Idag har jag kraschat i hopp om att hitta tillbaka men jag är fortfarande lika yr. Tror ändå att jag kommer stanna på botten ett tag. I alla fall så länge jag inte orkar. Varje dag är trots allt en dag och jag vet att helgerna är inget som jag bara kommer räkna. Snarare räkna ner till.
Räkna efter kan man också göra. Till exempel exakt idag en månad sedan vi alla stod i Eksjö.
Snart en månad sedan det här:
Men jag har ingen djup sorg. Inte ens för att tiden flytt ifrån. För det finns fortfarande. Även fast huvudet svammlar och även fast magen värker har jag fortfarande skrattat åt oss ibland. Även fast ingen väg leder till en praoplats eller en bra tanke om gymnasium. Även fast jag knappt orkar sova.
Det är nog inte tiden som stör mig. Det är nog bara oron att inte hitta tillbaka till dit jag varit. Det galna.
Det är nog inte tiden som stör mig. Det är nog bara oron att inte hitta tillbaka till dit jag varit. Det galna.
Söndag och tjugofemte september.
Jag tror jag vill att tiden ska gå. Tiden kan hoppa 6 dagar och till Malmö. Eller alldeles för många dagar och tills när grundskolan är slut. Eller kanske till nästa gång jag har en idé och orkar göra något av den?
Ögonlocken är tyngre än förra året och jeansen är på bristningsgränsen. Skolan är mindre och pengarna är färre. Vill ha en inkomst men inser att jag kanske inte skulle orka. Inser dessutom att jag kanske fortfarande är fjorton i 2 månader till.
Vill vara en sån som orkar. Det tär i mig som bara den. Har tagit mig igenom den första riktiga veckan i skolan. Nu är det bara resten kvar och jag vet att jag nog orkar.
Egentligen är det nog bra om jag inte gör så mycket mer än det nödvändiga. Som nu. Känns bara så konstigt. Känns halvt. När allt är halvt blir datorn den andra snabba halvan. Madrassen jag landar på. Sitter här hela tiden. Lever mitt Ark-liv. Jag har börjat slussa in det i det andra. Försöker blanda liven. Ha in mig själv i allt.
Ögonlocken är tyngre än förra året och jeansen är på bristningsgränsen. Skolan är mindre och pengarna är färre. Vill ha en inkomst men inser att jag kanske inte skulle orka. Inser dessutom att jag kanske fortfarande är fjorton i 2 månader till.
Vill vara en sån som orkar. Det tär i mig som bara den. Har tagit mig igenom den första riktiga veckan i skolan. Nu är det bara resten kvar och jag vet att jag nog orkar.
Egentligen är det nog bra om jag inte gör så mycket mer än det nödvändiga. Som nu. Känns bara så konstigt. Känns halvt. När allt är halvt blir datorn den andra snabba halvan. Madrassen jag landar på. Sitter här hela tiden. Lever mitt Ark-liv. Jag har börjat slussa in det i det andra. Försöker blanda liven. Ha in mig själv i allt.
Strunt och fint som inte är nu. Inget är nu.
Det är lite skumt det här med mobilbilder, jag glömmer alltid bort dem. Men här är de.
Idag är det en vecka sedan. Är trött och blind. Men den första oktober ska jag vakna igen. Vill bara inte somna in den andra igen. Vill ha nytt. Vi hade ju idéer. Vi får mötas.
Idag är det en vecka sedan. Är trött och blind. Men den första oktober ska jag vakna igen. Vill bara inte somna in den andra igen. Vill ha nytt. Vi hade ju idéer. Vi får mötas.
Grått.
Ränner runt i Jönköping. Ränner efter prao. Eller, jag kikade bara in på ett ställe. Ränner runt sedd av många andra som en pretentiös friskoleelev eller något. Det känns så i alla fall. Och det får de väl ta. Eller jag.
Jag kommer hem och klockan är redan snart sju. Jag råkar sätta mig ner halvvägs upp i trappan. Är trött.
Blir trött. Blir less. Springer runt på Jönköpingssten med Jönköpingsfotspår. Springer i fotspåren som inte är mina. Springer i skorna som inte känns som mina. Springer inte i mitt just nu.
Men imorgon försöker jag i Eksjö. Ska dessutom ha på mig andra skor och min mur. Det blir bra.
Jag kommer hem och klockan är redan snart sju. Jag råkar sätta mig ner halvvägs upp i trappan. Är trött.
Blir trött. Blir less. Springer runt på Jönköpingssten med Jönköpingsfotspår. Springer i fotspåren som inte är mina. Springer i skorna som inte känns som mina. Springer inte i mitt just nu.
Men imorgon försöker jag i Eksjö. Ska dessutom ha på mig andra skor och min mur. Det blir bra.
Sänder tillbaka.
Men min gitarrlärare gillar The Ark och lättnaden på hans ansikte när jag gav en förklaring om min musiksmak var mer än väntad. Nu ska jag bara öva. Har i alla fall samlat på mig en del plektrum i sommar.
Men människor, elever. En yngre liten pojke följde efter mig i skolmatsalen idag, kom jag på nu. Han pekade på mig. På ögat. Vad är det för streck du har där? Under ögat? Varför då? Han betedde sig som att det där strecket inte var någonting jag själv orsakat, utan något som han istället ville hjälpa till med. Liksom hjälpa mig att få bort det. Som om ingen någonsin medvetet gör någonting som möjligtvis ingen annan i skolbyggnaden ens tänker på att göra själv. Då ska man informera människan om det. Du har en fläck där. En fläck i hjärnan. Varför? Ta bort den. Tänk om du är annorlunda men klarar dig? Nejnejva? Du är en fläck där. Ta bort dig själv.
Ny bloggbakgrund, ljud och blått.
Lite fint när det blir lite spontant, färglatt och nytt.
Har det förövrigt glatt, mysigt. Tillhör inte nedstämdheten. Sitter mest och tänker på hur gärna jag vill beställa hem den där blåa hårfärgen och på hur nervös jag är inför morgondagens första gitarrlektion. Som jag precis skrev till Maria: "Är mest ett fån som bah: "JAG VILL KUNNA SPELA GITARR HALLÅÅÅ"."
Men om det går bra och jag lär mig kommer jag vara glad. Om jag blir bra kanske jag kan gå över till elgitarr. Nästan lite för häftigt, men ja. Sitta och göra häftiga ljud.
Men i alla fall, blå hårfärg.
Har det förövrigt glatt, mysigt. Tillhör inte nedstämdheten. Sitter mest och tänker på hur gärna jag vill beställa hem den där blåa hårfärgen och på hur nervös jag är inför morgondagens första gitarrlektion. Som jag precis skrev till Maria: "Är mest ett fån som bah: "JAG VILL KUNNA SPELA GITARR HALLÅÅÅ"."
Men om det går bra och jag lär mig kommer jag vara glad. Om jag blir bra kanske jag kan gå över till elgitarr. Nästan lite för häftigt, men ja. Sitta och göra häftiga ljud.
Men i alla fall, blå hårfärg.
Är mest ett fån som bah: "JAG VILL KUNNA SPELA GITARR HALLÅÅÅ".
Och vi är The Ark.
Nu är den klar. MMXI. Apokalypsen har tonat ut i den sista Calleth och nu sitter vi alla hemma. Med ont i benen och låtar huller om buller på Facebook och i sinnet. Vet inte var jag är just nu. Är inte förstörd. Bara ursinnigt sliten.
Om du någon gång numera vill prata om The Ark måste det vara i participe passé och inte i nutid.
Tågresan upp till huvudstaden. Hade en tidsanvisare rakt framför mig, räknade minuter slaviskt. Det hjälpte inte hur mycket jag än höjde musik i hörlurarna, jag hörde den inte. Jag hörde bara tågrälsen och såg bara klockan. Hörde att ni hade det bra där borta på Grönan. Ville vara med er. Slutade med att jag sov hos er. Under ett klocktorn i gården till Djurgårdskyrkan, hade åttaårskalas där inne för några år sedan. Det var inget kul kalas.
Sov och vaknade. Vi var alla utspridda som en mur runt hela Gröna Lund. Vi var bara sovsäckar allihopa. På några timmar fördubblades könumrena och om jag minns rätt slutade vi på 202. Inte människorna dock. De fylldes på. Visste inte att det fanns så många människor som faktiskt gillade detta band. Trodde bara att det var vi, vi vanliga.
Det var bullar och det var alla och det var inget vatten och det var huvudvärk och det var zebrabyxorna och det var människor man ville prata med men som man inte pratade med och det var begravning. Sedan var det insläpp.
Ingen ramlade. Vi var alla nervösa, men i onödan. Sedan var vi där, en stor klump framför scenen. Gröna Lund och skirk runt omkring oss. Kändes som att vi skyddade scenen från allt nöjesfältaktigt, från de som inte förstod, från de som var där för att de bara inte visste bättre.
Om du någon gång numera vill prata om The Ark måste det vara i participe passé och inte i nutid.
Tågresan upp till huvudstaden. Hade en tidsanvisare rakt framför mig, räknade minuter slaviskt. Det hjälpte inte hur mycket jag än höjde musik i hörlurarna, jag hörde den inte. Jag hörde bara tågrälsen och såg bara klockan. Hörde att ni hade det bra där borta på Grönan. Ville vara med er. Slutade med att jag sov hos er. Under ett klocktorn i gården till Djurgårdskyrkan, hade åttaårskalas där inne för några år sedan. Det var inget kul kalas.
Sov och vaknade. Vi var alla utspridda som en mur runt hela Gröna Lund. Vi var bara sovsäckar allihopa. På några timmar fördubblades könumrena och om jag minns rätt slutade vi på 202. Inte människorna dock. De fylldes på. Visste inte att det fanns så många människor som faktiskt gillade detta band. Trodde bara att det var vi, vi vanliga.
Ingen ramlade. Vi var alla nervösa, men i onödan. Sedan var vi där, en stor klump framför scenen. Gröna Lund och skirk runt omkring oss. Kändes som att vi skyddade scenen från allt nöjesfältaktigt, från de som inte förstod, från de som var där för att de bara inte visste bättre.
Men någonstans måste den sista gången någonsin börja, Maria kom och sedan började det. Med åskdundret och mina handflator fick täcka ögonen som alltid innan. Jag var nervös men kände inga tårar. Jag hörde Absolutely no decorum och slog med knytnävarna i luften hårdare än någonsin. Starkare än någonsin.
Och det var låt på låt, när varje låt ebbat ut hade den ebbat ut för sista gången live. I alla fall The Ark-live. Nu är det vår tur. Vi ska få dem att ebba ut flera gånger. Ännu mer. På alla platser. Våra platser. Få andra att få dem att fortsätta.
Som jag döpte mitt första MMXI-inlägg till det här året och som vi alla fick skrika i slutet, innan Calleth - VI ÄR THE ARK. Och vi är det nu. Vi är delägare. Vi är delar. Vi är en helhet. Och jag vill tacka er alla. Alla angelheads som jag träffat det här året. Alla skratt, alla kramar, alla interna och konstiga vrål, alla tårar, alla bilder, alla skämt, alla nickar, alla leenden. Vi har skapat det här. Vem säger att vi inte kan fortsätta, egentligen? Vi har en stor kärna av energi. Och sedan vill jag tacka min mamma. Väldigt mycket.
Som jag döpte mitt första MMXI-inlägg till det här året och som vi alla fick skrika i slutet, innan Calleth - VI ÄR THE ARK. Och vi är det nu. Vi är delägare. Vi är delar. Vi är en helhet. Och jag vill tacka er alla. Alla angelheads som jag träffat det här året. Alla skratt, alla kramar, alla interna och konstiga vrål, alla tårar, alla bilder, alla skämt, alla nickar, alla leenden. Vi har skapat det här. Vem säger att vi inte kan fortsätta, egentligen? Vi har en stor kärna av energi. Och sedan vill jag tacka min mamma. Väldigt mycket.
Det var så mäktigt på alla sätt och vis. Martin Rosengardten och Magnus Olsson gästade på Laurel. Tänkte på Sylvester. Tänk ett The Ark utan Sylle. Tänk ett The Ark med två Martin. Magnus och Martin ställde sig i alla fall sedan vid sidan av scenen och av någon anledning tyckte jag att de såg riktigt bittra ut.
Helt plötsligt stod vi alla vid mellansnacket till Calleth. Allt var allt. Vi var allt. Ola nämnde viskningarna i Interlude. Ola läste upp versen ur The Lamb. Versen, ja, den som jag har här i bloggen. The Lamb är en låt som känns. Den känns jättemycket. Överallt, i varenda vrå i hjärnan. Jag vet inte varför, den bara rör mig. Den nuddade mig då med. Sådär så att jag bara kände hur tårarna kröp fram. Ola pratade om korridorer och det blev ännu värre. Ola pratade om vår styrka och det blev ännnu värre.
Ola pratade om att Vi är The Ark och min puls lugnade ner sig något. Tårarna rann ändå, för tacksamheten. Jag vet inte var jag ska göra av med dem. Alla tack. Har kastat ut dem som konfettin i slutet av konserter, men jag har ändå miljontals kvar. Hela tiden. Nya tack, nya anledningar, nya vägar. Det kommer aldrig bli en sista gång som jag träffar alla er fans, jag kommer hemsöka er i döden, bara för att jag har så många tack. Det blir tungt att bara bära på dem själv.
Ola pratade om att Vi är The Ark och min puls lugnade ner sig något. Tårarna rann ändå, för tacksamheten. Jag vet inte var jag ska göra av med dem. Alla tack. Har kastat ut dem som konfettin i slutet av konserter, men jag har ändå miljontals kvar. Hela tiden. Nya tack, nya anledningar, nya vägar. Det kommer aldrig bli en sista gång som jag träffar alla er fans, jag kommer hemsöka er i döden, bara för att jag har så många tack. Det blir tungt att bara bära på dem själv.
Har en bomb.
Människor dör och jag har levt de senaste dygnen som en treårig psykopat som inte får ha en rosa tandborste. Eller bara som en nervös fjortonåring som kastats tillbaka till skola och människor och vill klara av allt på en gång och vara lika bra som förut men som inte inser att man kanske måste sova och acceptera att man inte kan vara högst upp på Kilimanjaro varenda dag även fast man inbillar sig att det är så det varit förut innan men det har nog inte varit det men jag har hanterat saker bättre och det är väl bara att inse.
Ni får gärna berätta det för mig. Eller bara få mig att förstå hur fort det kan gå för en trettonåring att dö, och sedan vara på bild i skolans stora korridor nästa dag, omgiven av rosor och gråtande lärare. Välj själv. Han är bara en bild nu. Och en hel del tårar. Kanske ett lik också, men tårar och bilder spelar större roll än något som mest luktar. Vila i frid. Det är nog det alla bör göra, tack för att du påminner. Och jag kan nog åtminstonde vara glad, det kan nog inte du. Ska vara glad åt dig.
Jag ska inte välja så mycket den kommande tiden, jag ska försöka göra det jag kan. Försöka ha kul. Inte läsa era statusuppdateringar på Facebook. För ni är vansinniga. Eller så är jag kallhjärtad. Jag vet inte.
Ni får gärna berätta det för mig. Eller bara få mig att förstå hur fort det kan gå för en trettonåring att dö, och sedan vara på bild i skolans stora korridor nästa dag, omgiven av rosor och gråtande lärare. Välj själv. Han är bara en bild nu. Och en hel del tårar. Kanske ett lik också, men tårar och bilder spelar större roll än något som mest luktar. Vila i frid. Det är nog det alla bör göra, tack för att du påminner. Och jag kan nog åtminstonde vara glad, det kan nog inte du. Ska vara glad åt dig.
Jag ska inte välja så mycket den kommande tiden, jag ska försöka göra det jag kan. Försöka ha kul. Inte läsa era statusuppdateringar på Facebook. För ni är vansinniga. Eller så är jag kallhjärtad. Jag vet inte.
Svag dag.
Gör läxor. Bär ved. Går. Duschar. Är en höstlantis, som förut. Har knappt hälsat på hundarna idag och jag var inte bra på att hålla i ved. Det gick sakta, även när ösregnet kom. Armarna håller inte för tillfället/för halvåret. Kollar på er på twitter och kollar på sista låten på BDs sista konsert. Den berör inte lika mycket som den gjorde i januari. Men skriken i slutet, när Henrik springer av scenen, de känns. Kommer de springa av scenen, de med, på fredag? Kommer de stanna, inte vilja kliva av? Och vad kommer jag göra?
Tänker i alla fall inte lägga upp klippet här. Vet att ni inte vill.
Har nått det där eftertänksamma stadiet i ojvadkuljagharhaftihelgen-perioden. De där dagarna där man mest gjort fel och där man mest har varit fel. Det kan ta ett tag. Sedan kommer något citat och man blir varm inombords igen.
Men Kristian Anttila är bra och Paul Weller passar bra. Lite smålustigt att jag efter en tids överlyssning av just den låten får veta att det är Martin som spelar gitarr på den. Så det kan gå.
Fick förövrigt veta för några dagar sedan att jag efter sisådär ett år kommit in på den där gitarrkursen i Eksjö. Känner mig för gammal. (Ganska häftigt egentligen, "för gammal", inte ofta man känner så.) Men jag ska försöka, självklart. Köpte en egen gitarr för ett år sedan. Kommer ihåg hur peppad jag var. Men sen blev det avskedsturné och då fanns det inte så mycket mer än andras gitarrer. Men jag ska försöka, åter igen. Prestationsångesten kom igång. Den får ta och dö nu i vilket fall.
Tänker i alla fall inte lägga upp klippet här. Vet att ni inte vill.
Har nått det där eftertänksamma stadiet i ojvadkuljagharhaftihelgen-perioden. De där dagarna där man mest gjort fel och där man mest har varit fel. Det kan ta ett tag. Sedan kommer något citat och man blir varm inombords igen.
Men Kristian Anttila är bra och Paul Weller passar bra. Lite smålustigt att jag efter en tids överlyssning av just den låten får veta att det är Martin som spelar gitarr på den. Så det kan gå.
Fick förövrigt veta för några dagar sedan att jag efter sisådär ett år kommit in på den där gitarrkursen i Eksjö. Känner mig för gammal. (Ganska häftigt egentligen, "för gammal", inte ofta man känner så.) Men jag ska försöka, självklart. Köpte en egen gitarr för ett år sedan. Kommer ihåg hur peppad jag var. Men sen blev det avskedsturné och då fanns det inte så mycket mer än andras gitarrer. Men jag ska försöka, åter igen. Prestationsångesten kom igång. Den får ta och dö nu i vilket fall.
The Tivoli på riktigt.
Vi satt där, tre. Nöjda i sovsäckar. Analyserade småfåglar och rumäner. Lät tiden gå tills solen gick ner men sen fick den gå ännu mer. Men de som klev av tåget fick inte gå, de fick tydligen springa. Och där satt jag som en idiot och fördelade ut nummer. Hatade det. Hatade hetsen. Tackar dock mig själv för att jag inte ska köa inför Grönan. Det räcker nu.
Helsingborg var min sista riktiga Arkkö. Gjorde den så bra som möjligt. Inte det bästa ködygnet, konserten höjde dock upplevelsen kollossalt. Och alla upptäcker efteråt.
Helsingborg var min sista riktiga Arkkö. Gjorde den så bra som möjligt. Inte det bästa ködygnet, konserten höjde dock upplevelsen kollossalt. Och alla upptäcker efteråt.
Mitt i pressen somnade jag. 7 timmars djup sömn senare var jag upp and running så att säga. Min tappra mamma sov också förvånat. Vi var förvånade överlag tror jag.
Dagen flöt på. Kommer inte ihåg något speciellt. Kommer mest ihåg grupperingarna. Egentligen är det väl sådant som känns mest. Var inte orolig över att det skulle vara sista konserten. Kände mest en press, behövde göra det bra. Slutade känna av stämningen, den blev egentligen inte bra förrän de där sista låtarna på efterfesten. Innan dess var det bara på död och bråk. But after all the worst can't be that bad. Undrar om människor har hört det uttrycket innan.
Men åter till det väsentliga dvs konserten som skulle kunna få en att rulla runt på golvet i tre timmar med en del glädjeskrik. Om man nu orkade, förstås.
De ville så mycket. Det märktes. De sa det. Jag log som ett fån. Tårar rann, inte ofta, men de hälsade. Jag hälsade på året. Hälsade på min resa. Hälsade på min magkänsla som sa att resan kommer fortsätta.
Det är i princip slut nu. Den sista genuina The Ark-konserten är upplevd. Gröna Lund kommer bli ett kommersiellt jippo, men det är väl bra om man är där.
Det känns förvirrat, men bra. Deras energi, den kommer ju inte lägga ner. Det är energin som gör det. Alla léenden. De kommer fortsätta. Inte som en Ark dock. Någonstans måste havet ta slut.
Det känns förvirrat, men bra. Deras energi, den kommer ju inte lägga ner. Det är energin som gör det. Alla léenden. De kommer fortsätta. Inte som en Ark dock. Någonstans måste havet ta slut.
Och där slutade det. I pekningar, i att slå på symbalen som sover på marken och att få en knytnäve i handen av Mr. Andersson. Människor dök ner i gråtsalvor. Jag kan inte trösta. Jag vet inte hur man gör. Det går inte. Blir bara nervös och stum. Stänger ut och går ut. Stöter ganska snart på Hampus, T-shirtarna är igång igen, känns bra. Efterfestströjorna.
Placerades på en filt utanför DJ-båsfönstret. Dansade runt den. Fönsterdans. Jag och Björk skrattar åt att det är så fint, skrattar av nervositet av att vi själva inte är där inne i värmen och svettas. Vi observerar i alla fall. Jag tjuter ibland. Mest för att allt är så sött. Skor flyger i luften där innanför glaset och en viss syltburk håller takten på baken.
Det går ett tag, det går en leksaksbil till Sylle, fönstergubbdans med den långbente lantisen i Kajsas hatt. Eva öppnar fönstret. Musiken hörs högre och vi dras dit. Innan vi visste ordet av var vi där inne. Första gången jag klättrar in igenom ett fönster, också den bästa.
Vi fick känna av värmen, dansen, musiken och dansa själva. Dansade där man ska dansa. Utan ifrågasättande fyllon. Såg allas förvånade miner. Fick ryck. Glädjeryck. Det är inte slut än. Inte med solglasögonen på bordet och danståget i huvudet. Vi är så fula och vi är så coola och vi är så bra och vi är så underbara och vi är så vi.
Festen tog slut efter bara några låtar vi varit där inne. Gå ut och säga hejdå. Säga hejdå till dem som nutida Arkmedlemmar. Det blev inte så farligt. Vi nickade och instämde och log och jag repeterade gång på gång; "ni kommer se oss igen". Hoppas bara inte att de såg det som ett hot. Vi är visst fastbrända på näthinnorna. Allt slutade med en mänsklig mur i skydd för Martin, har aldrig sett ett så stort leende men heller aldrig ett så stort fyllo. Vi försvann in på ett hotellrum och sedan slocknade det.
Jag tänkte så mycket på min första träff med bandet. Soundchecken, från soundchecken till nu. Jag tänkte på hur jag innan hoppats på att kanske kunna le då och då, kanske våga gå på bio eller kanske till och med ha en vän att bjuda hem utan nervöst sammanbrott. Nu sitter jag här och ni har varit med mig. Ni är med mig fortfarande, jag fortsätter och jag fortsätter och jag fortsätter. Bilderna blir allt galnare och galnare och jag är trygg.
Placerades på en filt utanför DJ-båsfönstret. Dansade runt den. Fönsterdans. Jag och Björk skrattar åt att det är så fint, skrattar av nervositet av att vi själva inte är där inne i värmen och svettas. Vi observerar i alla fall. Jag tjuter ibland. Mest för att allt är så sött. Skor flyger i luften där innanför glaset och en viss syltburk håller takten på baken.
Det går ett tag, det går en leksaksbil till Sylle, fönstergubbdans med den långbente lantisen i Kajsas hatt. Eva öppnar fönstret. Musiken hörs högre och vi dras dit. Innan vi visste ordet av var vi där inne. Första gången jag klättrar in igenom ett fönster, också den bästa.
Vi fick känna av värmen, dansen, musiken och dansa själva. Dansade där man ska dansa. Utan ifrågasättande fyllon. Såg allas förvånade miner. Fick ryck. Glädjeryck. Det är inte slut än. Inte med solglasögonen på bordet och danståget i huvudet. Vi är så fula och vi är så coola och vi är så bra och vi är så underbara och vi är så vi.
Festen tog slut efter bara några låtar vi varit där inne. Gå ut och säga hejdå. Säga hejdå till dem som nutida Arkmedlemmar. Det blev inte så farligt. Vi nickade och instämde och log och jag repeterade gång på gång; "ni kommer se oss igen". Hoppas bara inte att de såg det som ett hot. Vi är visst fastbrända på näthinnorna. Allt slutade med en mänsklig mur i skydd för Martin, har aldrig sett ett så stort leende men heller aldrig ett så stort fyllo. Vi försvann in på ett hotellrum och sedan slocknade det.
Jag tänkte så mycket på min första träff med bandet. Soundchecken, från soundchecken till nu. Jag tänkte på hur jag innan hoppats på att kanske kunna le då och då, kanske våga gå på bio eller kanske till och med ha en vän att bjuda hem utan nervöst sammanbrott. Nu sitter jag här och ni har varit med mig. Ni är med mig fortfarande, jag fortsätter och jag fortsätter och jag fortsätter. Bilderna blir allt galnare och galnare och jag är trygg.
Fortfarande guldkonfetti på marken i Eksjö.
Det börjar dra ihop sig. Två dagar, sedan blir det den sista riktiga The Ark-konserten jag är med om. Nervös men förväntansfull. Saknar människorna jag kan dansa ihjäl mig med dock. Saknar de där som får mig att kunna stänga in mig lite, som kan få mig att undvika allt onödigt.
Tänker att jag får försöka utan dem.
Den där människan som alltid är resonlig och down to earth, när hetsen äter up alla runt omkring och stämplar flera dagar i rad bara för att vi alla är korkade nog att vara så jävla korkade och interna. Hon som också får mig att känna mig korkad. Saknar henne.
Går i skolan. Somnar om vart annat. Mest för att jag inte orkar med det längre. Allas samtalsämnen känns ännu mer småaktigare än innan. Tittar ut genom fönstret och tänker på annat. Nickar lite. Låter dem få ha det. Jag har mitt i alla fall. De vill inte lyssna. Det enda som märks är glittret på min kalender som tydligen var oväntat, inte som jag tydligen. Låter de ha sitt. Låter dem hänga runt där. De kommer aldrig få lära känna mig helt, helt enkelt. Jag gillar min andra värld. Sista året dessutom.
Kommer ihåg förra skolåret. Levde på mina tre Arkkonserter. Skrev musikrecensioner till skoltidningen. Det räckte. Jag hålldes. Känns som att jag är hungrigare nu. Jag fattar att det funkar nu. Allt man vill.
Är nervös över allt. Sur på alla. Saknar alla. Vill bestämma träffar. Våldgästa er. I höst. Kollade kalendern idag, räknade veckor, funderade på hur många veckor efter 16/9 man skulle vänta. Jag vill bara börja.
Tänker att jag får försöka utan dem.
Den där människan som alltid är resonlig och down to earth, när hetsen äter up alla runt omkring och stämplar flera dagar i rad bara för att vi alla är korkade nog att vara så jävla korkade och interna. Hon som också får mig att känna mig korkad. Saknar henne.
Går i skolan. Somnar om vart annat. Mest för att jag inte orkar med det längre. Allas samtalsämnen känns ännu mer småaktigare än innan. Tittar ut genom fönstret och tänker på annat. Nickar lite. Låter dem få ha det. Jag har mitt i alla fall. De vill inte lyssna. Det enda som märks är glittret på min kalender som tydligen var oväntat, inte som jag tydligen. Låter de ha sitt. Låter dem hänga runt där. De kommer aldrig få lära känna mig helt, helt enkelt. Jag gillar min andra värld. Sista året dessutom.
Kommer ihåg förra skolåret. Levde på mina tre Arkkonserter. Skrev musikrecensioner till skoltidningen. Det räckte. Jag hålldes. Känns som att jag är hungrigare nu. Jag fattar att det funkar nu. Allt man vill.
Är nervös över allt. Sur på alla. Saknar alla. Vill bestämma träffar. Våldgästa er. I höst. Kollade kalendern idag, räknade veckor, funderade på hur många veckor efter 16/9 man skulle vänta. Jag vill bara börja.
Berlin.
Vaknar. Dags att ta sig till Berlin. German breakfast för vissa andra på tåget.
Efter några timmar anlände vi till spelstället. Humöret var inte på topp, dock temperaturen. Men vi överlevde bra, förutom att vattenflaskorna blev stulna då och då.
Efter några timmar anlände vi till spelstället. Humöret var inte på topp, dock temperaturen. Men vi överlevde bra, förutom att vattenflaskorna blev stulna då och då.
Inte lika bra ködag, kändes inte som att vi kom igång förrän vi fick ryck och tog turistbilder med allting. Förmodligen var det bara tröttheten.
Har stött på väldigt många europeiska Arkfans nu i helgen. Det har varit väldigt intressant och kul. En sak som slagit mig är hur olika deras attityder är från våra. Sammanhållningen är inte där, de litar inte på någon. Ganska logiskt, vi svenska fans träffar varandra ohälsosamt mycket. Men det känns ändå så synd, när man ändå själv bemöter dem så öppet som möjligt - att vissa av dem bara stänger.
Insläppet var i alla fall mycket lugnare. Hörde i efterhand att någon tysk hade kommentarat att svenskar till och med var bättre på köer än tyskar. Kändes lite kul. Vi har övat.
När vi väl kom in blev det varmt direkt. Att ändå känna hur svetten rinner fastän man står helt stilla, lite illa? Konserten drog igång. Hade inte lika bra magkänsla som i Hamburg. Var tröttare och varmare. Kände mig så nöjd över Hamburg att Berlin mest blev en till konsert. Ingen till sensation. Behövde ingen egentligen.
Hoppade och sloknade om vartannat. Kommer inte ihåg så mycket mer. Kommer ihåg att Ola lade sig ner på scenen, han berättade efteråt att det var för att han hade varit helt svimfärdig. Denna olidliga värme.
En sak jag faktiskt kommer ihåg är Rock City Wankers. Det tog ett tag innan vi alla förstod vad det var. Dansen till den låten blev sedan mycket udda, utmattande. Kommer ihåg vårt sjungande i gittarslingan till Echo Chamber. Bottleneck. Hur mina vänner blev så ledsna. Försökte trösta. Insåg att jag inte hjälpte. Fortsatte med konserten. Insåg att jag inte orkade. Stod där och nickade lite med huvudet. Det fick sluta så.
Sedan försvann vi ut igen, för luftens skull. Luften var trevlig efter 3 timmars bastu med dans. Bandet skulle haft efterfest med DJ-ing. Väldigt raskt fick de reda på att deras färja skulle gå tidigare än planerat och att de inte skulle kunna ha någon riktig efterfest. Det blev istället mångamånga pratstunder den där sista timmen innan åkning.
Det slutade med det här:
En sak jag faktiskt kommer ihåg är Rock City Wankers. Det tog ett tag innan vi alla förstod vad det var. Dansen till den låten blev sedan mycket udda, utmattande. Kommer ihåg vårt sjungande i gittarslingan till Echo Chamber. Bottleneck. Hur mina vänner blev så ledsna. Försökte trösta. Insåg att jag inte hjälpte. Fortsatte med konserten. Insåg att jag inte orkade. Stod där och nickade lite med huvudet. Det fick sluta så.
Sedan försvann vi ut igen, för luftens skull. Luften var trevlig efter 3 timmars bastu med dans. Bandet skulle haft efterfest med DJ-ing. Väldigt raskt fick de reda på att deras färja skulle gå tidigare än planerat och att de inte skulle kunna ha någon riktig efterfest. Det blev istället mångamånga pratstunder den där sista timmen innan åkning.
Det slutade med det här:
Slutet på dagen. Dagen därpå fördrev vi i Berlin. Utslagna men inte nedslagna. Nattåg hem. Kom hem vid 11 idag. Har inte så mycket mer att säga. Det kommer. Kommer hitta. Eller försöka.
Hamburg.
När man upplevt den roligaste helgen i sitt liv och man ska försöka komprimera in den i en stackars liten blogg.
Det började med en helt sjuk tågresa som skämde ut oss inför halva Danmark. Människor bytte till och med vagn. Jag fick skrattkramp. Det är så det ska börja. Jag tror egentligen inte att vi tänkte så mycket på själva konserterna vi skulle gå på. Allt var bara så absurt att vi mest satt och sjöng låten i Robot Unicorn Attack. Vi förstod inte.
Vi åt på världens mysigaste restaurang, stönade runt vid spelstället och fann oss till slut i våra hotellsängar. Stora kuddar, blått skåp och vattenkran, det som behövs?
Gick upp vanlig kötid, tillbaka till området. Där dog vi på grund av kyla, läskiga tanter, glassplitter och tyskan. Somnade då och då. Drömde någon gång att jag fick en sovsäck av en tysk som gick förbi. När jag vaknade hade jag visst inte fått det, några sekunder senare var jag på väg för att smuggla ut täcken från hotellet. Det bästa jag någonsin gjort.
Tyskt kaffe och croissanter. Up and running. Resten av dagen var ett virvarr av yoghurt, tyska skyltar och dans. Sådant som man inte behöver sortera, det bara blir.
Insläppet var värre än en festivalspelning på sin alkoholhöjd sådär sent på kvällen. Att några lönnfeta tyskar kan ställa till med så mycket tryck. Tydligen väldigt tyskt. Aja. Vi klarade oss. Samarbetet fungerade bra och sedan satt vi där, som vanligt. Scenen var påtaglig, kan man väl säga.
Sedan konserten. Det var stojjigt. Nära. Olas engelska och deras plikt att faktiskt ta emot alla låt-requests. "JOU SURRENDEEEEER!" Våra tyska skyltar som fick ackompanjera sina tillhörande låtar. Google Translate-tyska in full regalia.
Det fanns så många saker. Hela tiden. Saker man ville peka på och spara i en liten låda. Ungefär som Martins beteende, att han ska ta Linns kamera. Kommer ihåg kameralinsen så väl. Har sett på videon ett antal gånger nu i efterhand.
Det började med en helt sjuk tågresa som skämde ut oss inför halva Danmark. Människor bytte till och med vagn. Jag fick skrattkramp. Det är så det ska börja. Jag tror egentligen inte att vi tänkte så mycket på själva konserterna vi skulle gå på. Allt var bara så absurt att vi mest satt och sjöng låten i Robot Unicorn Attack. Vi förstod inte.
Efter flera timmar av saker jag inte kan sätta namn på spatserade vi runt på gatorna i Hamburg. Där fanns vintage-affärer överallt. Målningar. Ja, jag vet inte riktigt. Området kring spelstället var i alla fall av det mysigaste laget, allt sådant som man önskar att man hade här hemma i Sverige också.
Vi åt på världens mysigaste restaurang, stönade runt vid spelstället och fann oss till slut i våra hotellsängar. Stora kuddar, blått skåp och vattenkran, det som behövs?
Gick upp vanlig kötid, tillbaka till området. Där dog vi på grund av kyla, läskiga tanter, glassplitter och tyskan. Somnade då och då. Drömde någon gång att jag fick en sovsäck av en tysk som gick förbi. När jag vaknade hade jag visst inte fått det, några sekunder senare var jag på väg för att smuggla ut täcken från hotellet. Det bästa jag någonsin gjort.
Tyskt kaffe och croissanter. Up and running. Resten av dagen var ett virvarr av yoghurt, tyska skyltar och dans. Sådant som man inte behöver sortera, det bara blir.
Insläppet var värre än en festivalspelning på sin alkoholhöjd sådär sent på kvällen. Att några lönnfeta tyskar kan ställa till med så mycket tryck. Tydligen väldigt tyskt. Aja. Vi klarade oss. Samarbetet fungerade bra och sedan satt vi där, som vanligt. Scenen var påtaglig, kan man väl säga.
Sedan konserten. Det var stojjigt. Nära. Olas engelska och deras plikt att faktiskt ta emot alla låt-requests. "JOU SURRENDEEEEER!" Våra tyska skyltar som fick ackompanjera sina tillhörande låtar. Google Translate-tyska in full regalia.
Det fanns så många saker. Hela tiden. Saker man ville peka på och spara i en liten låda. Ungefär som Martins beteende, att han ska ta Linns kamera. Kommer ihåg kameralinsen så väl. Har sett på videon ett antal gånger nu i efterhand.
Ringde Maria i Hygiene Squad, hade spanat in spellistan innan och bestämde mig direkt. Vet inte vad hon hörde, min röst eller bara bruset. En blandning? Kändes i alla fall bra. Så orättvist att hon inte var där. Hamburg skulle passat henne.
Allt exploderar i Calleth framför Linns kamera hur som helst och sedan flydde vi för luftens skull.
Efterfest med underbart bra musik. Dansmusik på riktigt. Vi dansade och när det till slut blev Rebel Rebel kunde vi inte hålla oss och där kom skrikrösterna. De försvann efter några låtar. Vi insåg att vi behövde sömn för att kunna erövra Berlin om några timmar. Gick en hejdå-runda. Avrådde Sylle från Facebook och upplevde världens mest härliga kram med Martin. Det räckte för att med gott samvete krascha i det tyska hotellrummet.
Det sista jag gjorde var att sätta igång larmet för morgondagen. Sedan sjönk jag.
Allt exploderar i Calleth framför Linns kamera hur som helst och sedan flydde vi för luftens skull.
Efterfest med underbart bra musik. Dansmusik på riktigt. Vi dansade och när det till slut blev Rebel Rebel kunde vi inte hålla oss och där kom skrikrösterna. De försvann efter några låtar. Vi insåg att vi behövde sömn för att kunna erövra Berlin om några timmar. Gick en hejdå-runda. Avrådde Sylle från Facebook och upplevde världens mest härliga kram med Martin. Det räckte för att med gott samvete krascha i det tyska hotellrummet.
Det sista jag gjorde var att sätta igång larmet för morgondagen. Sedan sjönk jag.