Slut.
Här är återvändsgränden. Här svänger man - Tryck!
Precis. En ny blogg. Ni får resten där, om ni inte vill ha mer behöver ni inte trycka.
Or else you're on the run.
Vill välja er.
Njuter av veckans första glädjerus. Njuter av att för första gången dessa dagar inte tänka: "Men varför känner jag såhär? Har jag inte tänkt på det? Hur jag kan slappna av då?". Har blivit en löjlig fredagsmänniska. Nej, inte en typisk "nu e de fredagsmyyyys"-svenne. Men jag kastas tillbaka idag. Fredagar.
Borde egentligen inte gilla det alls. Borde vara arg på mig själv. Borde vara arg över att det är det enda som kan få mig att slappna av. Vet att jag kommer vakna upp på måndag och andas lika regelbundet som en dammsugare.
Det känns helt okej. Det kanske räcker med att bara kunna andas på helger. Hålla andan? Det kanske är så för alla. Så för oss alla? Nu när vi inte ränner runt överallt till olika kravallstaket även fast vi egentligen inte hade tid, ork eller råd.
Jag gör inte så mycket. Jag tänkte att jag skulle vara jätteduktig nu på hösten. Jag skrev till och med en lista. Det går inte riktigt, det går till biblioteket. Men när det gått till biblioteket har det inte följt med något bibliotekskort. Det följer dock alltid med en mobil med musik i, hela hela tiden. Den är det jag gör och det jag går, åker. Den jag sitter med där på biblioteket. Jag kanske läser i någon tidning om David Bowie, men någonstans vid ordet "kokain" slutar jag oftast att läsa.
Har tänkt ut att jag åtminstonde borde börja framtidsdrömma lite. Tänka ut något att hoppas. Det kanske hjälper när jag snart måste börja välja.
Borde egentligen inte gilla det alls. Borde vara arg på mig själv. Borde vara arg över att det är det enda som kan få mig att slappna av. Vet att jag kommer vakna upp på måndag och andas lika regelbundet som en dammsugare.
Det känns helt okej. Det kanske räcker med att bara kunna andas på helger. Hålla andan? Det kanske är så för alla. Så för oss alla? Nu när vi inte ränner runt överallt till olika kravallstaket även fast vi egentligen inte hade tid, ork eller råd.
Jag gör inte så mycket. Jag tänkte att jag skulle vara jätteduktig nu på hösten. Jag skrev till och med en lista. Det går inte riktigt, det går till biblioteket. Men när det gått till biblioteket har det inte följt med något bibliotekskort. Det följer dock alltid med en mobil med musik i, hela hela tiden. Den är det jag gör och det jag går, åker. Den jag sitter med där på biblioteket. Jag kanske läser i någon tidning om David Bowie, men någonstans vid ordet "kokain" slutar jag oftast att läsa.
Har tänkt ut att jag åtminstonde borde börja framtidsdrömma lite. Tänka ut något att hoppas. Det kanske hjälper när jag snart måste börja välja.
Uppkoppling.
Jag är desperat. Jag startar datorn men där finns inget internet. Jag försöker igen men jag blir halv. Det fungerar inte och det fungerar inte. Jag blir desperat för att jag blir så desperat. Jag blir desperat för att hela min värld finns där ute.
Tänk om jag bara kunde ta mig några kvarter bort och ha något där. Utan internetuppkopplingar och bokstäver. Då skulle jag väl vara där.
Kan jag inte få leva min framtid så? Något kvarter från riktiga vänner. Riktiga vänner som i Vänner. Samlade. Jag har sådana vänner, fast inte är vi geografiskt nära. Jag tror jag alltid har tänkt på det där.
Jag kanske bara inbillar mig allt, men usch vad lättare allt skulle kännas.
Och det här kommer från min mobil. Från segt Smålandsskogsinternet.
The homecomer.
Har packat upp glittret och plockat fram tröttheten. Vet aldrig riktigt vad jag ska säga i det här stadiet. Har aldrig något att säga. Kan berätta om allt som hänt, men aldrig i mitt liv har jag förstått. Eller aldrig i år. Har aldrig varit med om likadana saker innan.
Det är ju så. Om helgerna snurrar och snurrar och snurrar det och sen har man ingenstans att göra av det. Jag vet inte vad jag lever för liv. Om jag visste om det här för ett två tre fyra år sedan skulle jag ändå aldrig tro på det. Nu har jag det. Var kan jag lägga det? Var kan jag lägga allt nu? Nu när jag måste göra annat.
Snart kommer mitt nagellack i alla fall att börja flagna och jag önskar att förvirringen kunde göra det också. Jag har min tillhörighet. Jag har den någon annanstans ibland, som idag och imorgon och nästa vecka. Men den finns där. Och jag borde kunna hantera det. Jag vill i alla fall inte tappa det.
Det är som att hoppa av och på en karusell. Inklusive illamåendet.
Det är ju så. Om helgerna snurrar och snurrar och snurrar det och sen har man ingenstans att göra av det. Jag vet inte vad jag lever för liv. Om jag visste om det här för ett två tre fyra år sedan skulle jag ändå aldrig tro på det. Nu har jag det. Var kan jag lägga det? Var kan jag lägga allt nu? Nu när jag måste göra annat.
Snart kommer mitt nagellack i alla fall att börja flagna och jag önskar att förvirringen kunde göra det också. Jag har min tillhörighet. Jag har den någon annanstans ibland, som idag och imorgon och nästa vecka. Men den finns där. Och jag borde kunna hantera det. Jag vill i alla fall inte tappa det.
Det är som att hoppa av och på en karusell. Inklusive illamåendet.
Stor.
Vi pratar om framtiden på English life skills. Vi pratar om framtiden överallt. Vår lärare undrar vad vi ville jobba med när vi var yngre. Ingen kan riktigt berätta utan något slags nervöst skratt. Nervösa skratt överallt. Om allt. Om alla som ville jobba som poliser eller lärare. Vi skrattade åt allt vi ville förr eftersom de enda vuxna vi kunde gå efter var just sådana. Sådana som hade de jobben. Vi hade inte sett amerikanska dokusåpor på TV eller helt plötsligt börjat spreta åt alla håll mentalt. Vi var bara barn som ville vad vi såg för det var det.
Jag kommer ihåg att jag alltid viljat bli astronom. Det slutade någon gång efter sjuan men så fort jag hör något om astronomi så hoppar hjärtat ändå till lite. Nyhetsreportrar på TV frågar om vad supernovor är och jag blir barnet i klassen som alltid ska räcka upp handen högst. Men jag vill inte dedikera mitt liv till det längre. Det känns som att jag borde göra annat.
Jag kan inte så mycket om min framtid. Visst önskar jag saker. Men jag kan inte riktigt. Jag vill inte prata om vad jag vill bli. Tänk om jag tjatar ut det?
D'accord.
Jag har ingen djup sorg. Behöver jag ha en? Jag har ingen fundamental tanke, i alla fall inte vad jag vet.
Igår ramlade allt inombords. Feber i tankarna. Idag har jag kraschat i hopp om att hitta tillbaka men jag är fortfarande lika yr. Tror ändå att jag kommer stanna på botten ett tag. I alla fall så länge jag inte orkar. Varje dag är trots allt en dag och jag vet att helgerna är inget som jag bara kommer räkna. Snarare räkna ner till.
Räkna efter kan man också göra. Till exempel exakt idag en månad sedan vi alla stod i Eksjö.
Igår ramlade allt inombords. Feber i tankarna. Idag har jag kraschat i hopp om att hitta tillbaka men jag är fortfarande lika yr. Tror ändå att jag kommer stanna på botten ett tag. I alla fall så länge jag inte orkar. Varje dag är trots allt en dag och jag vet att helgerna är inget som jag bara kommer räkna. Snarare räkna ner till.
Räkna efter kan man också göra. Till exempel exakt idag en månad sedan vi alla stod i Eksjö.
Snart en månad sedan det här:
Men jag har ingen djup sorg. Inte ens för att tiden flytt ifrån. För det finns fortfarande. Även fast huvudet svammlar och även fast magen värker har jag fortfarande skrattat åt oss ibland. Även fast ingen väg leder till en praoplats eller en bra tanke om gymnasium. Även fast jag knappt orkar sova.
Det är nog inte tiden som stör mig. Det är nog bara oron att inte hitta tillbaka till dit jag varit. Det galna.
Det är nog inte tiden som stör mig. Det är nog bara oron att inte hitta tillbaka till dit jag varit. Det galna.
Söndag och tjugofemte september.
Jag tror jag vill att tiden ska gå. Tiden kan hoppa 6 dagar och till Malmö. Eller alldeles för många dagar och tills när grundskolan är slut. Eller kanske till nästa gång jag har en idé och orkar göra något av den?
Ögonlocken är tyngre än förra året och jeansen är på bristningsgränsen. Skolan är mindre och pengarna är färre. Vill ha en inkomst men inser att jag kanske inte skulle orka. Inser dessutom att jag kanske fortfarande är fjorton i 2 månader till.
Vill vara en sån som orkar. Det tär i mig som bara den. Har tagit mig igenom den första riktiga veckan i skolan. Nu är det bara resten kvar och jag vet att jag nog orkar.
Egentligen är det nog bra om jag inte gör så mycket mer än det nödvändiga. Som nu. Känns bara så konstigt. Känns halvt. När allt är halvt blir datorn den andra snabba halvan. Madrassen jag landar på. Sitter här hela tiden. Lever mitt Ark-liv. Jag har börjat slussa in det i det andra. Försöker blanda liven. Ha in mig själv i allt.
Ögonlocken är tyngre än förra året och jeansen är på bristningsgränsen. Skolan är mindre och pengarna är färre. Vill ha en inkomst men inser att jag kanske inte skulle orka. Inser dessutom att jag kanske fortfarande är fjorton i 2 månader till.
Vill vara en sån som orkar. Det tär i mig som bara den. Har tagit mig igenom den första riktiga veckan i skolan. Nu är det bara resten kvar och jag vet att jag nog orkar.
Egentligen är det nog bra om jag inte gör så mycket mer än det nödvändiga. Som nu. Känns bara så konstigt. Känns halvt. När allt är halvt blir datorn den andra snabba halvan. Madrassen jag landar på. Sitter här hela tiden. Lever mitt Ark-liv. Jag har börjat slussa in det i det andra. Försöker blanda liven. Ha in mig själv i allt.
Strunt och fint som inte är nu. Inget är nu.
Det är lite skumt det här med mobilbilder, jag glömmer alltid bort dem. Men här är de.
Idag är det en vecka sedan. Är trött och blind. Men den första oktober ska jag vakna igen. Vill bara inte somna in den andra igen. Vill ha nytt. Vi hade ju idéer. Vi får mötas.
Idag är det en vecka sedan. Är trött och blind. Men den första oktober ska jag vakna igen. Vill bara inte somna in den andra igen. Vill ha nytt. Vi hade ju idéer. Vi får mötas.
Grått.
Ränner runt i Jönköping. Ränner efter prao. Eller, jag kikade bara in på ett ställe. Ränner runt sedd av många andra som en pretentiös friskoleelev eller något. Det känns så i alla fall. Och det får de väl ta. Eller jag.
Jag kommer hem och klockan är redan snart sju. Jag råkar sätta mig ner halvvägs upp i trappan. Är trött.
Blir trött. Blir less. Springer runt på Jönköpingssten med Jönköpingsfotspår. Springer i fotspåren som inte är mina. Springer i skorna som inte känns som mina. Springer inte i mitt just nu.
Men imorgon försöker jag i Eksjö. Ska dessutom ha på mig andra skor och min mur. Det blir bra.
Jag kommer hem och klockan är redan snart sju. Jag råkar sätta mig ner halvvägs upp i trappan. Är trött.
Blir trött. Blir less. Springer runt på Jönköpingssten med Jönköpingsfotspår. Springer i fotspåren som inte är mina. Springer i skorna som inte känns som mina. Springer inte i mitt just nu.
Men imorgon försöker jag i Eksjö. Ska dessutom ha på mig andra skor och min mur. Det blir bra.
Sänder tillbaka.
Men min gitarrlärare gillar The Ark och lättnaden på hans ansikte när jag gav en förklaring om min musiksmak var mer än väntad. Nu ska jag bara öva. Har i alla fall samlat på mig en del plektrum i sommar.
Men människor, elever. En yngre liten pojke följde efter mig i skolmatsalen idag, kom jag på nu. Han pekade på mig. På ögat. Vad är det för streck du har där? Under ögat? Varför då? Han betedde sig som att det där strecket inte var någonting jag själv orsakat, utan något som han istället ville hjälpa till med. Liksom hjälpa mig att få bort det. Som om ingen någonsin medvetet gör någonting som möjligtvis ingen annan i skolbyggnaden ens tänker på att göra själv. Då ska man informera människan om det. Du har en fläck där. En fläck i hjärnan. Varför? Ta bort den. Tänk om du är annorlunda men klarar dig? Nejnejva? Du är en fläck där. Ta bort dig själv.
Ny bloggbakgrund, ljud och blått.
Lite fint när det blir lite spontant, färglatt och nytt.
Har det förövrigt glatt, mysigt. Tillhör inte nedstämdheten. Sitter mest och tänker på hur gärna jag vill beställa hem den där blåa hårfärgen och på hur nervös jag är inför morgondagens första gitarrlektion. Som jag precis skrev till Maria: "Är mest ett fån som bah: "JAG VILL KUNNA SPELA GITARR HALLÅÅÅ"."
Men om det går bra och jag lär mig kommer jag vara glad. Om jag blir bra kanske jag kan gå över till elgitarr. Nästan lite för häftigt, men ja. Sitta och göra häftiga ljud.
Men i alla fall, blå hårfärg.
Har det förövrigt glatt, mysigt. Tillhör inte nedstämdheten. Sitter mest och tänker på hur gärna jag vill beställa hem den där blåa hårfärgen och på hur nervös jag är inför morgondagens första gitarrlektion. Som jag precis skrev till Maria: "Är mest ett fån som bah: "JAG VILL KUNNA SPELA GITARR HALLÅÅÅ"."
Men om det går bra och jag lär mig kommer jag vara glad. Om jag blir bra kanske jag kan gå över till elgitarr. Nästan lite för häftigt, men ja. Sitta och göra häftiga ljud.
Men i alla fall, blå hårfärg.
Är mest ett fån som bah: "JAG VILL KUNNA SPELA GITARR HALLÅÅÅ".
Och vi är The Ark.
Nu är den klar. MMXI. Apokalypsen har tonat ut i den sista Calleth och nu sitter vi alla hemma. Med ont i benen och låtar huller om buller på Facebook och i sinnet. Vet inte var jag är just nu. Är inte förstörd. Bara ursinnigt sliten.
Om du någon gång numera vill prata om The Ark måste det vara i participe passé och inte i nutid.
Tågresan upp till huvudstaden. Hade en tidsanvisare rakt framför mig, räknade minuter slaviskt. Det hjälpte inte hur mycket jag än höjde musik i hörlurarna, jag hörde den inte. Jag hörde bara tågrälsen och såg bara klockan. Hörde att ni hade det bra där borta på Grönan. Ville vara med er. Slutade med att jag sov hos er. Under ett klocktorn i gården till Djurgårdskyrkan, hade åttaårskalas där inne för några år sedan. Det var inget kul kalas.
Sov och vaknade. Vi var alla utspridda som en mur runt hela Gröna Lund. Vi var bara sovsäckar allihopa. På några timmar fördubblades könumrena och om jag minns rätt slutade vi på 202. Inte människorna dock. De fylldes på. Visste inte att det fanns så många människor som faktiskt gillade detta band. Trodde bara att det var vi, vi vanliga.
Det var bullar och det var alla och det var inget vatten och det var huvudvärk och det var zebrabyxorna och det var människor man ville prata med men som man inte pratade med och det var begravning. Sedan var det insläpp.
Ingen ramlade. Vi var alla nervösa, men i onödan. Sedan var vi där, en stor klump framför scenen. Gröna Lund och skirk runt omkring oss. Kändes som att vi skyddade scenen från allt nöjesfältaktigt, från de som inte förstod, från de som var där för att de bara inte visste bättre.
Om du någon gång numera vill prata om The Ark måste det vara i participe passé och inte i nutid.
Tågresan upp till huvudstaden. Hade en tidsanvisare rakt framför mig, räknade minuter slaviskt. Det hjälpte inte hur mycket jag än höjde musik i hörlurarna, jag hörde den inte. Jag hörde bara tågrälsen och såg bara klockan. Hörde att ni hade det bra där borta på Grönan. Ville vara med er. Slutade med att jag sov hos er. Under ett klocktorn i gården till Djurgårdskyrkan, hade åttaårskalas där inne för några år sedan. Det var inget kul kalas.
Sov och vaknade. Vi var alla utspridda som en mur runt hela Gröna Lund. Vi var bara sovsäckar allihopa. På några timmar fördubblades könumrena och om jag minns rätt slutade vi på 202. Inte människorna dock. De fylldes på. Visste inte att det fanns så många människor som faktiskt gillade detta band. Trodde bara att det var vi, vi vanliga.
Ingen ramlade. Vi var alla nervösa, men i onödan. Sedan var vi där, en stor klump framför scenen. Gröna Lund och skirk runt omkring oss. Kändes som att vi skyddade scenen från allt nöjesfältaktigt, från de som inte förstod, från de som var där för att de bara inte visste bättre.
Men någonstans måste den sista gången någonsin börja, Maria kom och sedan började det. Med åskdundret och mina handflator fick täcka ögonen som alltid innan. Jag var nervös men kände inga tårar. Jag hörde Absolutely no decorum och slog med knytnävarna i luften hårdare än någonsin. Starkare än någonsin.
Och det var låt på låt, när varje låt ebbat ut hade den ebbat ut för sista gången live. I alla fall The Ark-live. Nu är det vår tur. Vi ska få dem att ebba ut flera gånger. Ännu mer. På alla platser. Våra platser. Få andra att få dem att fortsätta.
Som jag döpte mitt första MMXI-inlägg till det här året och som vi alla fick skrika i slutet, innan Calleth - VI ÄR THE ARK. Och vi är det nu. Vi är delägare. Vi är delar. Vi är en helhet. Och jag vill tacka er alla. Alla angelheads som jag träffat det här året. Alla skratt, alla kramar, alla interna och konstiga vrål, alla tårar, alla bilder, alla skämt, alla nickar, alla leenden. Vi har skapat det här. Vem säger att vi inte kan fortsätta, egentligen? Vi har en stor kärna av energi. Och sedan vill jag tacka min mamma. Väldigt mycket.
Som jag döpte mitt första MMXI-inlägg till det här året och som vi alla fick skrika i slutet, innan Calleth - VI ÄR THE ARK. Och vi är det nu. Vi är delägare. Vi är delar. Vi är en helhet. Och jag vill tacka er alla. Alla angelheads som jag träffat det här året. Alla skratt, alla kramar, alla interna och konstiga vrål, alla tårar, alla bilder, alla skämt, alla nickar, alla leenden. Vi har skapat det här. Vem säger att vi inte kan fortsätta, egentligen? Vi har en stor kärna av energi. Och sedan vill jag tacka min mamma. Väldigt mycket.
Det var så mäktigt på alla sätt och vis. Martin Rosengardten och Magnus Olsson gästade på Laurel. Tänkte på Sylvester. Tänk ett The Ark utan Sylle. Tänk ett The Ark med två Martin. Magnus och Martin ställde sig i alla fall sedan vid sidan av scenen och av någon anledning tyckte jag att de såg riktigt bittra ut.
Helt plötsligt stod vi alla vid mellansnacket till Calleth. Allt var allt. Vi var allt. Ola nämnde viskningarna i Interlude. Ola läste upp versen ur The Lamb. Versen, ja, den som jag har här i bloggen. The Lamb är en låt som känns. Den känns jättemycket. Överallt, i varenda vrå i hjärnan. Jag vet inte varför, den bara rör mig. Den nuddade mig då med. Sådär så att jag bara kände hur tårarna kröp fram. Ola pratade om korridorer och det blev ännu värre. Ola pratade om vår styrka och det blev ännnu värre.
Ola pratade om att Vi är The Ark och min puls lugnade ner sig något. Tårarna rann ändå, för tacksamheten. Jag vet inte var jag ska göra av med dem. Alla tack. Har kastat ut dem som konfettin i slutet av konserter, men jag har ändå miljontals kvar. Hela tiden. Nya tack, nya anledningar, nya vägar. Det kommer aldrig bli en sista gång som jag träffar alla er fans, jag kommer hemsöka er i döden, bara för att jag har så många tack. Det blir tungt att bara bära på dem själv.
Ola pratade om att Vi är The Ark och min puls lugnade ner sig något. Tårarna rann ändå, för tacksamheten. Jag vet inte var jag ska göra av med dem. Alla tack. Har kastat ut dem som konfettin i slutet av konserter, men jag har ändå miljontals kvar. Hela tiden. Nya tack, nya anledningar, nya vägar. Det kommer aldrig bli en sista gång som jag träffar alla er fans, jag kommer hemsöka er i döden, bara för att jag har så många tack. Det blir tungt att bara bära på dem själv.
Har en bomb.
Människor dör och jag har levt de senaste dygnen som en treårig psykopat som inte får ha en rosa tandborste. Eller bara som en nervös fjortonåring som kastats tillbaka till skola och människor och vill klara av allt på en gång och vara lika bra som förut men som inte inser att man kanske måste sova och acceptera att man inte kan vara högst upp på Kilimanjaro varenda dag även fast man inbillar sig att det är så det varit förut innan men det har nog inte varit det men jag har hanterat saker bättre och det är väl bara att inse.
Ni får gärna berätta det för mig. Eller bara få mig att förstå hur fort det kan gå för en trettonåring att dö, och sedan vara på bild i skolans stora korridor nästa dag, omgiven av rosor och gråtande lärare. Välj själv. Han är bara en bild nu. Och en hel del tårar. Kanske ett lik också, men tårar och bilder spelar större roll än något som mest luktar. Vila i frid. Det är nog det alla bör göra, tack för att du påminner. Och jag kan nog åtminstonde vara glad, det kan nog inte du. Ska vara glad åt dig.
Jag ska inte välja så mycket den kommande tiden, jag ska försöka göra det jag kan. Försöka ha kul. Inte läsa era statusuppdateringar på Facebook. För ni är vansinniga. Eller så är jag kallhjärtad. Jag vet inte.
Ni får gärna berätta det för mig. Eller bara få mig att förstå hur fort det kan gå för en trettonåring att dö, och sedan vara på bild i skolans stora korridor nästa dag, omgiven av rosor och gråtande lärare. Välj själv. Han är bara en bild nu. Och en hel del tårar. Kanske ett lik också, men tårar och bilder spelar större roll än något som mest luktar. Vila i frid. Det är nog det alla bör göra, tack för att du påminner. Och jag kan nog åtminstonde vara glad, det kan nog inte du. Ska vara glad åt dig.
Jag ska inte välja så mycket den kommande tiden, jag ska försöka göra det jag kan. Försöka ha kul. Inte läsa era statusuppdateringar på Facebook. För ni är vansinniga. Eller så är jag kallhjärtad. Jag vet inte.
Svag dag.
Gör läxor. Bär ved. Går. Duschar. Är en höstlantis, som förut. Har knappt hälsat på hundarna idag och jag var inte bra på att hålla i ved. Det gick sakta, även när ösregnet kom. Armarna håller inte för tillfället/för halvåret. Kollar på er på twitter och kollar på sista låten på BDs sista konsert. Den berör inte lika mycket som den gjorde i januari. Men skriken i slutet, när Henrik springer av scenen, de känns. Kommer de springa av scenen, de med, på fredag? Kommer de stanna, inte vilja kliva av? Och vad kommer jag göra?
Tänker i alla fall inte lägga upp klippet här. Vet att ni inte vill.
Har nått det där eftertänksamma stadiet i ojvadkuljagharhaftihelgen-perioden. De där dagarna där man mest gjort fel och där man mest har varit fel. Det kan ta ett tag. Sedan kommer något citat och man blir varm inombords igen.
Men Kristian Anttila är bra och Paul Weller passar bra. Lite smålustigt att jag efter en tids överlyssning av just den låten får veta att det är Martin som spelar gitarr på den. Så det kan gå.
Fick förövrigt veta för några dagar sedan att jag efter sisådär ett år kommit in på den där gitarrkursen i Eksjö. Känner mig för gammal. (Ganska häftigt egentligen, "för gammal", inte ofta man känner så.) Men jag ska försöka, självklart. Köpte en egen gitarr för ett år sedan. Kommer ihåg hur peppad jag var. Men sen blev det avskedsturné och då fanns det inte så mycket mer än andras gitarrer. Men jag ska försöka, åter igen. Prestationsångesten kom igång. Den får ta och dö nu i vilket fall.
Tänker i alla fall inte lägga upp klippet här. Vet att ni inte vill.
Har nått det där eftertänksamma stadiet i ojvadkuljagharhaftihelgen-perioden. De där dagarna där man mest gjort fel och där man mest har varit fel. Det kan ta ett tag. Sedan kommer något citat och man blir varm inombords igen.
Men Kristian Anttila är bra och Paul Weller passar bra. Lite smålustigt att jag efter en tids överlyssning av just den låten får veta att det är Martin som spelar gitarr på den. Så det kan gå.
Fick förövrigt veta för några dagar sedan att jag efter sisådär ett år kommit in på den där gitarrkursen i Eksjö. Känner mig för gammal. (Ganska häftigt egentligen, "för gammal", inte ofta man känner så.) Men jag ska försöka, självklart. Köpte en egen gitarr för ett år sedan. Kommer ihåg hur peppad jag var. Men sen blev det avskedsturné och då fanns det inte så mycket mer än andras gitarrer. Men jag ska försöka, åter igen. Prestationsångesten kom igång. Den får ta och dö nu i vilket fall.
